Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mirchond ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
moraliska lyten. Titeln på denna skrift föranleddes deraf
att antiochenernas smädelser särskildt riktat sig mot
kejsarens långa och ovårdade skägg (Grek. pogon).
»Misopogon» är utgifvet bland Julianus’ öfriga
skrifter, senast af Hertlein (Leipz. 1875).
A. M. A.
Mispel, bot. Se Mespilus.
Misr, det turkiska namnet på Egypten och Kairo.
Misrajim, det hebreiska namnet på Egypten.
Miss, Eng. (sammandr. af mistress, se d. o.).
1. Fröken, mamsell, jungfru; i England titel på
ogifta fruntimmer, äfven på den lägre adelns
döttrar (hvaremot dottern till en earl, marquis
eller duke bär titeln lady). Miss sättes framför
dopnamnet, såvida man icke talar eller
skrifver till äldsta dottern i en familj, i hvilket
fall miss brukas omedelbart före tillnamnet. –
2. Fordom (intill början af 1700-talet) titel
på småflickor ur de högre klasserna, hvaremot ett
fullvuxet ogift fruntimmer då kallades mistress.
Missa, Lat., mässa (se d. o.). M. pro defunctis,
mässa för de hädangångne, själamässa. – M. solennis,
högmässa.
Missale (af Lat. missa, mässa), mässbok,
kallas den liturgiska handbok, som innehåller
mässans ritual. Ehuru den romerska liturgien var
väsentligen fastställd med Gregorius den stores
Sacramentarium, uppstod likväl under medeltiden en
mångfald partikularmissaler (i Sverige t. ex. hade
de särskilda stiften sina missaler, hvilka erbjödo
flere olikheter sinsemellan och i jämförelse med andra
lands mässböcker). I syfte att återställa den sålunda
störda likformigheten uppdrog Tridentinska konciliet
(1545–63) åt påfven att föranstalta om utgifvandet af
en allmän mässbok. Det slutliga resultatet af detta
arbete blef det ännu gällande Missale romanum. Jfr
Kyrkohandbok, Liber plenarius och Liturgi.
Missbildning, monströsitas, vitium primae formationis,
en felaktig bildning af ett eller flere organ
hos organiska varelser. En menniska (eller ett
djur), som är så missbildad, att missbildningen
är lifsfarlig eller betydligt afvikande från
det normala, kallas missfoster (Lat. monstrum,
Grek. teras), och läran om dylika missbildningar
heter teratologi. Missbildningarna äro i allmänhet
icke så nyckfulla, som de kunna synas, utan följa
de fysiologiska utvecklingslagarna och blifva
betydligare, ju tidigare de bildat sig under äggets
eller fostrets utvecklingsperiod. De bestå antingen
i förökning af organs storlek och antal (monstra
per excessum) eller förminskning och defekter
(monstra per defectum), eller ock sker afvikelsen
mera qvalitativt än qvantitativt. Orsakerna till
missbildning äro oftast svåra att upptäcka. Vissa
bero på ärftliga anlag från fadern eller från
modern. Folktron härleder de flesta derifrån
att modern under hafvandeskapet »försett sig»
på något djur eller blifvit skrämd. Äfven om man
icke kan förneka möjligheten af en sålunda uppjagad
fantasis inverkan på fostrets utveckling i början af
fosterperioden, skall man dock i de flesta fall finna,
att sådana historier
förläggas till en så sen period af grossessen, att någon
inverkan på de då redan utvecklade fosterdelarna
icke rimligen kan ega rum. Hos de högre djuren
förekomma missbildningar tämligen likartade med
menniskans, bland husdjuren oftast hos hornboskap,
dernäst hos får, minst hos åsnan. – De vigtigaste
peciella typerna af missbildning hos menniskan äro
i korthet följande. Patologisk tvillingbildning,
antingen så, att blott det ena fostret utvecklar
sig och det andra förkrymper, eller så, att båda
åtminstone delvis utveckla sig, men äro mer eller
mindre sammanvuxna. I förra fallet kommer det
förkrympta fostret alltid att sakna hjerta. Det blir
en acardiacus (en »hjertlös») och, efter olika grad
af utveckling, för öfrigt antingen a) en amorphus,
en mola, det vill här säga en rund, med hud betäckt
klump, vanligen glatt hos menniskan och hårbevuxen
hos djurenr med en nafvelsträng, som innehåller
en ven, men vanligen blott en arter, eller b) en
mylacephalus, lik den förre, men med knölformiga
antydningar till hufvud och extremiteter samt med ett
ofullständigt skelett, ofullständiga armar, njurar
etc., eller c) en acephalus, en »hufvudlös», med
många variationer, den lägsta bestående blott af en
nedre extremitet och ett bäcken, den högsta med alla
delar utvecklade utom hufvudet, eller slutligen d)
en acormus, en »bållös», sällsyntast, bestående blott
af ett ofullständigt utveckladt hufvud, utan bål och
extremiteter, med nafvelsträngen fäst vid halsen. – I
det andra fallet af patologisk tvillingbildning uppstå
s. k. »dubbelmissfoster», uppkomna genom mer eller
mindre fullständig sammanväxning af tvänne foster,
hvilka alltid uppstått ur samma ägg, hafva samma kön
samt gemensam placenta och yttre ägghinna. Antingen
äro dessa bägge foster tämligen lika utvecklade
(fullständig dubbelmissbildning), eller är blott det
ena utveckladt och det andra i mycket förkrympt form
fäst vid detsamma (parasitisk dubbelmissbildning)
eller t. o. m. inuti det. Af fullständig
dubbelmissbildning förekomma tre olika typer,
alltefter som missfostren äro a) hopvuxna parallelt
(duplicitas parallela) eller b) konvergerande
uppåt, sammanvuxna med hufvudänden, men fria nedåt
(d. anterior), eller c) konvergerande nedåt,
sammanvuxna med svansänden (d. posterior). Mellan
dessa typer finnas dock öfvergångsformer. Alla
parallella dubbelmissfoster hafva tvänne skilda
hufvudskallar och ryggrader, fyra eller tre öfre,
fyra undre extremiteter, två fullständiga bröstkorgar
med två bröstben, två fullständiga, oftast skilda,
sällan förenade bäcken. Inelfvorna i bröst och buk
äro vanligen dubbla, nafveln deremot blott en och
gemensam. Tvillingarna äro med hvarandra förenade
antingen endast med brösten (thoracopagus) eller
både med bröst, buk och bäcken (thoracoischiopagus)
eller, i mycket sällsynta fall, med ryggraderna
(rhachipagus). Bland de förstnämnde (torakopagerna)
bildas den minsta bryggan hos xiphopagerna (t. ex. de
»siamesiska tvillingarna»), hos hvilka nedre ändarna
af bröstbenen, hufvudsakligen de s. k. processus
xiphoidei, äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
