Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mobil kolonn, krigsv., kallas en, vanligen af alla vapen sammansatt krigsstyrka, ett detaschement - Mobilmilis kallas trupperna i andra linien i den italienska organisationen. Se Italien, sp. 908 - Mockassin, de nord-amerikanske indianernas fotbeklädnad - Mockassinormen, Trigonocephalus contortrix, zool. - Mockfjerds kapell i Kopparbergs län - Mockle, Roland - Mod. Bland Platons fyra kardinaldygder uppgifves äfven modet - Mod l. mode, Fr. mode (af Lat. modus, rätta måttet, sätt, form), skick och bruk, gängse snitt, sedvänja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lydnad, för att erfara om fientliga trupper finnas
i en trakt, för att åstadkomma förbindelser med
andra afdelningar af egen armé o. s. v. Benämningen
kommer deraf att dessa detaschement, som ofta
måste genomströfva ett stort område, vanligen
befinna sig i ständig rörelse (se Mobil).
C. O. N.
Mobilmilis kallas trupperna i andra linien i den
italienska organisationen. Se Italien, sp. 908.
Mockassin (Algonkin. makisin), de nord-amerikanske
indianernas fotbeklädnad, en hjortskinns-känga,
gjord i ett enda stycke.
Mockassinormen, Trigonocephalus contortrix, zool.,
hör till familjen hålormar (Crotalidae) inom
ormarnas ordning och kräldjurens klass. Sköldarna
under stjerten bilda två rader. Färgen är ofvan
kopparbrun, med ungefär sexton rödaktigt bruna,
med mörkare kanter försedda tvärband och mellan
dem lika färgade fläckar. Undre kroppsdelarna äro
kopparröda, med mörka fläckar. Längden stiger till 1
m. Arten är hemma i östra delarna af Nord-Amerikas
Förenta stater, lefver på sumpiga ställen och
fruktas ännu mera än skallerormen för sin större
rörlighet, sina mycket giftiga bett och sin vana
att angripa, äfven då han icke ofredas. – Också
en närslägtad art, T. piscivorus, plägar benämnas
»mockassinorm». Han har blott en rad sköldar under
stjerten, är grönaktigt grå, med mörkare band,
men varierar ofta och blir 1,5 m. lång. Denna
art förekommer i Nord-Amerikas Förenta stater vid
eller i vatten, dit han tager sin tillflykt, då
han blir skrämd. Han lefver företrädesvis af fiskar
och amfibier. C. R. S.
Mockfjerds kapell i Kopparbergs län, Gagnefs
tingslag, hade vid 1885 års slut 1,670 innev. Kapell
till Gagnef, Vesterås stift, Leksands kontrakt.
Mockle, Roland, stenhuggare, nämnes först såsom
anställd vid Upsala slottsbyggnad 1557, men
förflyttades 1559 till Kalmar, der han sedan
fortfarande var verksam, hvarjämte han äfven arbetade
för Borgholms slott. M. utförde flere af Kalmar slotts
portaler, dels efter egna, dels efter byggmästaren
Baptista Paars ritningar samt den efter anordning
af Dominicus Paar 1579–81 uppsatta präktiga
slottsbrunnen, ett af den svenska renaissancens
vackraste verk (restaur. 1850). M. afled 1581.
-rn.
Mod. Bland Platons fyra kardinaldygder uppgifves äfven
modet (andreia, andria, af aner, man; jfr Lat. virtus,
mandom, af vir, man) och fattas som den riktiga
beskaffenheten hos själens intermediära (mellan
förnuftet och den egentliga sinligheten liggande)
del. Modet har enligt Platon sin grund i riktig
insigt i hvad som utgör det i sanning fruktansvärda,
nämligen att detta just är sjelfva det osedliga eller
oriktiga handlingssättet i och för sig, utan afseende
på de följder det kan medföra, hvaremot ett rätt och
sedligt handlingssätt omöjligen kan innebära eller
medföra något verkligen fruktansvärdt. Deremot innebär
ett trotsande af en tillfällig fara (icke blott i
de fall, då man ej känner den, utan äfven i de fall,
då det sker med full besinning, men för att und-
vika ett större, om än aflägsnare liggande sinligt
ondt) ej egentligt mod, utan ett »fegt mod». Som
exempel härpå anför han den ende spartan, som
räddade sig ur striden vid Thermopylai och sedan,
för att aftvå sin skymf, kämpade mot perserna med
en utsökt tapperhet. Detta, anmärker Platon, var ett
»fegt mod». Det utgick från fruktan för fortfarande
vanära inför hans landsmän, ej från insigt deri att
det för en krigare verkligen fruktansvärda är att
svika sitt fädernesland i farans stund. – Aristoteles
fattar modet, bestämdare än Platon, såsom tapperhet i
strid (mot menniskor) och bestämmer det, i enlighet
med sin allmänna tendens att i dygden se ett medium
mellan ytterligheter, såsom liggande mellan feghet
och dumdristighet. Dock står det dumdristigheten
närmare. – Man måste städse erkänna det berättigade
i Platons lära, såvidt den innebär en fordran,
att en handling för att visa verkligt mod skall
utgå från sedliga motiv, ej från beräkning på
sinliga fördelar, förakt för lifvet e. dyl. (just
deri ligger förnämligast skilnaden emellan mod och
dumdristighet). Men man har, i den mån man insett det
otillfredsställande i Platons dygdindelning (såsom
beroende på oriktiga förutsättningar i psykologiskt
afseende), alltmer lemnat betraktelsen af modet
såsom en särskild dygd och fattat det som en sida af
dygden i det hela. Det är för öfrigt icke endast i
några särskilda lifvets lägen, som menniskan skall
visa sedligt mod (t. ex. på slagfältet eller öfver
hufvud i lifsfaror). Hon skall i sjelfva verket
göra detta i alla lifvets förhållanden; och fall
gifvas nog, då menniskan i lifvets mest enskilda
förhållanden kan visa mer sedligt mod än krigaren
på slagfältet. Modet i etisk bemärkelse blifver då
egentligen ingenting annat än menniskans villighet
att för pligtens bud offra sitt timliga goda,
ehuruväl denna sida i det sedliga lifvet vid svårare
konflikter märkbarare framträder. Modet fatta vi
följaktligen såsom sedligheten i allmänhet, såvidt
den (i märkbarare grad) röjer sin sjelfständighet
mot och sin upphöjdhet öfver det sinliga. – För
öfrigt skiljer man mellan moraliskt och fysiskt
mod. Det senare är en bestämning hos menniskans
naturell, som gör att hon föga afficieras af faror,
ehuru visserligen denna bestämning är något, som
menniskan kan genom fortsatt viljearbete i viss mån
tillkämpa sig. Det moraliska modet åter är den rent
etiska bestämning, hvarom vi talat. Skilnaden inses
lätt, om man tänker på hurusom det onekligen kräfves
fysiskt mod för att förkorta sitt lif, men stundom
vida större moraliskt mod för att bevara det. L. H. Å.
Mod l. mode [mod], Fr. mode (af Lat. modus, rätta
måttet, sätt, form), skick och bruk, gängse snitt,
sedvänja, som uppkommer och förgår i och med en
tillfälligt rådande smakriktning. Mest i ögonen
fallande är modets inverkan på klädedrägten (se
Drägt), men det ingriper äfven mer eller mindre på
alla områden af mensklig verksamhet och samlif hos de
bildade folken, alltifrån utstyrseln af bostäder ända
upp till tänkesätten samt dessas uttryck i literatur
och konst. Betecknande för modet är dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
