Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Modus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhållandet äfven till formen. Sim, sis, sit
tillhöra optativen, likasom amem, ames, amet anses
göra det. Deremot är konjunktiven legam, legas,
legat ursprunglig. Fut. leges, leget o. s. v. anses
representera en ursprunglig optativ (som således
öfvergått till indikativ). I de från latinet
utgående romanska språken har man i allmänhet
tillgripit analytiska uttryckssätt. Bevarade
äro latinska pres. och plusqvamperf. konj., som
der blifvit pres. och imperf. konj. (franskans
pres. och imparf. du subjonctif). De germanska
språkens syntetiska konjunktiv är till formen den
indo-europeiska optativen. I de forngermanska
språken är konjunktiven ännu i fullt flor; sedan
har den allt mer och mer förlorat terräng. Det
är hufvudsakligen blott i vissa bisatser, som
den till formen står qvar. Såsom exempel på
afkomlingar af den gamla optativen må anföras
3:dje pers. sing. pres. och impf. i Got. bairai
(= Grek. [phéroi]), bêri, i Isl. bere, baere,
i Sv. bäre, bure, i T. finde, fände, werde, würde
o. s. v. I de lituslaviska språken står den gamla
optativen delvis qvar som imperativ. Injunktiven är
en af Brugmann uppfunnen term för den s. k. oäkta
konjunktiven i Sanskr. Denna är derstädes lika med
augment-tempora på augmentet när och begagnas såsom
konjunktiv och imperativ. Såvidt injunktiven kan anses
som en särskild indo-europeisk bildning, har den i
allmänhet uppgått uti imperativen. – Imperativen (af
Lat. imperare, befalla) är den starkaste subjektiva
modusformen och uttrycker en energisk viljeyttring hos
den talande. Den användes sålunda hufvudsakligen för
att uttrycka en befallning, ehuru dess betydelse kan
närma sig och delvis sammanfalla med konjunktivens
och optativens. Den äkta och egentliga imperativformen
saknade ändelse: Grek. [phére], Sv. bär. De öfriga
formerna äro egentligen hopplockade från allahanda
håll: konj., opt., inf., ind. o. s. v., olika i olika
språk (se för öfrigt Imperativ).
I de flesta moderna indo-europeiska språk är
emellertid den tendensen skarpast att uttrycka olika
modusbegrepp analytiskt, d. v. s. med hjelpverb
o. dyl. Till en del inslogo redan de gamla språken på
denna bana. Så begagnas i Lat. i st. f. konjunktiv i
konditionalsatser, som innehålla ett »kunna» eller
ett »böra», oftast indikativ af dessa verb. Om de
romanska språkens konditionalis se d. o. Vidare är att
jämföra engelskans bruk af hjelpverben may, can, will
med infin. (det senare uttrycket har ock öfvertagit
futural funktion, alldeles som Lat. ero). Tyskan
använder de s. k. modala hjelpverben (dürfen, können,
mögen, müssen, sollen, wollen o. s. v.), svenskan må,
måtte, skulle o. a. Härigenom har man i sjelfva verket
en större lätthet att uttrycka modala skiftningar,
större, ju större tillgången är på uttrycksfulla
modala hjelpverb. Ett annat medel att framkalla modal
betydelse är den olika ton, hvarmed en sats uttalas. –
I hebreiskan äro modi klent utvecklade. Hebreiskan
har former för imperativ (infinitiv och participium);
öfriga modala förhållanden framställas genom olika
modifikationer af det s. k. tempus
imperfectum, specielt genom vissa partiklar. – De
afrikanska negerspråken samt de malajiska och de
mongoliska rasernas språk, som i allmänhet hafva svagt
utbildade formsystem (eller inga alls), äro också
i allmänhet fattiga på modusbeteckningar. Vanligen
bildas dessa medelst partiklar eller pronominalord. I
de agglutinerande språken, specielt den finsk-ugriska
stammen, äro beteckningarna för modi tämligen
rikt utvecklade. Så har t. ex. finskan förutom
indikativen en koncessiv-konjunktiv, en konditional,
en optativ-permissiv och en imperativ. – Hufvudarbeten
angående de äldsta indoeuropeiska modusförhållandena
äro B. Delbrück: »Der gebrauch des conjunctivs und
optativs im sanskrit und griechischen» (1871) och
K. Brugmann: »Griechische grammatik» (i Iw. Müllers
»Handbuch der klassischen alterthumswissenschaft»,
1885). Rörande de forngermanska språken se O. Erdmann:
»Untersuchungen über die syntax der sprache Otfrids»
(1874) och Behaghel: »Die modi im Heliand»
(1876). Angående vårt fornspråk se M. Nygaard:
»Om brugen af konjunktiv i oldnorsk» (i de tre
första banden af »Arkiv for nordisk filologi»).
1. 2. L. H. Å. 3. K. F. J.
Modus Vivendi, Lat., egentligen »sätt att lefva»;
i allmänhet medel att uthärda ett ondt. Företrädesvis
betecknar uttrycket en provisorisk anordning af svåra
och invecklade förhållanden i det menskliga lifvet,
hvilken väl ej afser en slutlig, tillfredsställande
lösning af förvecklingarna, men likväl för tillfället
kan bringa dem i det skick, att de, innan denna
slutliga lösning kan åstadkommas, ej verka för mycket
störande i lifvets normala gång. – »Modus vivendi»
betecknar äfven interimistisk anordning i allmänhet;
vilkor för stillestånd i tvister och stridigheter;
sätt att åstadkomma fredlig samverkan mellan stridande
eller tvistande parter, utan att någondera behöfver
uppgifva sina anspråk; lefvebröd för tillfället.
L. H. Å.
Modyl, modul (Fr. module, af Lat. modulus, egentl.
litet mått). 1. Byggnadsk., det mått, hvilket användes
som enhet vid beräkningen af förhållandet mellan
de olika delarna af ett byggnadsverk. Med ledning af
den romerske arkitekten Vitruvius använde sålunda de
senare renaissance-arkitekterna, t. ex. Vignola,
kolonnens halfva nedre diameter som modyl, eller
funno de modylen genom att med vissa tal dela
kolonnordningens höjd. Hvarje modyl delades i ett
visst antal (12, 18, 30) partes l. minuter. I
den doriska ordningen utgjorde modylen 1/20 af
höjden. (Kolonnen sjelf räknade 16 mod., af hvilka
kommo på basen 1, på skaftet 14 och på kapitälet 1;
bjelklaget räknade 4, af hvilka på arkitraven 1,
på frisen 1 1/2 och på kranslisten 1 1/2; hela
höjden således 20.). På liknande sätt beräknades
måtten för de andra kolonnordningarna. Modylen för
den s. k. toskanska ordningen fanns genom höjdens
delning med 17 1/2, för den Joniska med 22 1/2, för
den korintiska eller kompositaordningen med 25,
o. s. v. Äfven i medeltidens byggnadskonst gällde
ett likartadt beräkningssätt. Modylen för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
