Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mola ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
höjd, nära bajerska gränsen, flyter till en början
i en djup dal längs med gränsen från n. v. till
s. ö., men vänder sig vid Hohenfurth mot n. samt
faller ut i Elbe (152 m. öfver hafvet) midt emot
Melnik. Den är både längre och vattenrikare än Elbe
ofvanför föreningen. Dess längd utgör 425 km. och dess
flodområde omkr. 31,000 qvkm. Vid Budweis blifver den
farbar för mindre fartyg. Dess största bifloder äro
till höger Luschnitz och Sazava, till venster Vatava
och Beraun. – 2. (Rum. Moldova.) Fordom furstendöme
under turkisk öfverhöghet, sedan 1859 förenadt
med Valakiet till en stat, som 1861 antog namnet
Rumania. Det gränsar i v. till Österrike (Bukovina
och Siebenbürgen), i n. och ö. till Ryssland
(Besarabien; gränsfloden Prut), i s. ö. till
Donau och Dobrudsja, i s. till Valakiet. Areal enligt
Strelbitsky 38,054 qvkm. Omkr. 1,53 mill. innev. –
M. utgjorde tillika med Valakiet, hvars öden det
nästan hela historien igenom har delat, en del
af Dacien, som i början af 2:dra årh. e. Kr. af
kejsar Trajanus gjordes till en romersk provins,
men åter uppgafs af Aurelianus i senare hälften
af 3:dje årh., hvarefter det öfversvämmades af
det ena barbariska folket efter det andra: goter,
hunner, gepider, bulgarer, slaviska folk, avarer,
kazarer, petsjeneger m. fl., genom hvilkas blandning
med resten af den latiniserade äldre befolkningen
rumanerna l. valakerna uppstått. I 11:te årh. bildade
kumanerna der ett eget rike, som i förra hälften af
13:de årh. störtades af mongolerna. Derefter herskade
de nogaiske tatarerna, men snart (1294?) utsågs den
vesterifran med en skara valaker inkomne Bogdan
l. Dragos till domnu (furste), och hans stat
styrdes derefter länge af stiftarens ättlingar,
Dragositerna. I början af 15:de årh. regerade
Alexander I, som förvärfvade sig ett kärt namn i sitt
lands historia genom ingripande organisation af de
religiösa och politiska förhållandena. Under hans
efterträdare började krigen mot turkarna, hvarvid i
synnerhet furst Mattias den store (1458–1504) stred
med ära, men i början af 16:de årh. blef landet
tributpliktigt under dem och nödgades underställa
furstevalet deras godkännande. Turkarna erkände dock
statens integritet samt befolkningens rätt att lefva
efter egna lagar. Med början af 18:de årh. nedsjönk
M. till en skattskyldig provins, som turkarna
behandlade med växande godtycke. Då Dragos’ ätt
utgick, insatte sultanerna fanariotiska greker till
furstar (till en början för en tid af 3, sedermera
7 år) i M. under titeln hospodarer. Rysslands
anbud att spela beskyddare mottogs derför tacksamt
af den förtryckta befolkningen, och i freden i
Kutsjuk-Kainardji (1774) erkände Turkiet tsarernas
skyddsrätt. Detta hindrade dock ej att staten
styckades genom Bukovinas afträdande till Österrike
(1775) och Besarabiens till Ryssland (1812). Grekiska
upproret 1821 bragte äfven M. i rörelse. Vladimirescus
uppror mot de fanariotiske furstarna hade till följd
att efter 1826 landets furste skulle utses bland
den inhemska adeln. Under Rysslands krig med Turkiet
(1828–29) besattes M. af ryska
trupper, erhöll genom freden i Adrianopel (1829)
uttryckligen Ryssland som andra skyddsmakt och
styrdes i sex år af en ryss, grefve Kisselev. Med
hospodaren Mikael Sturdzas regering (1834–48)
inträdde en märkbar förbättring i landets materiella
och andliga odling, men hans ryska sympatier samt
hans snikenhet och utpressningar bragte honom 1848
på fall. Revolutionen kufvades genom ryska trupper,
och fördraget i Balta-Liman (1849) återställde det
gamla förhållandet med den skilnad att hospodarerna
utnämndes för 7 år af sultanen. Gregorius Ghika,
den nye hospodaren, lifvades af de bästa afsigter,
men måste vid Krimkrigets början i Juli 1853 lemna
M., som hölls besatt först af ryska, sedermera af
österrikiska trupper till Parisfreden 1856. Genom
denna upphäfdes Rysslands proktektorat och utvidgades
M. med ett stycke af Besarabien. Ehuru man såväl
i M. som i Valakiet önskade en förening af de båda
furstendömena, Donaufurstendömena, under en furste,
beslöt konferensen i Paris i Aug. 1858, att de skulle
hafva hvar sin för lifstiden utsedde hospodar,
men att ett permanent unionsutskott skulle vaka
öfver de båda landens styrelse och handlägga hvad
som angick dem gemensamt. De fingo också officielt
namnet »De förenade furstendömena M. och Valakiet»
samt ställdes under de europeiska stormakternas jämte
Turkiets garanti. Den 29 Jan. 1859 valde M. till
hospodar öfverste Alexander Johan Kusa, hvilken d. 5
Febr. valdes äfven i Valakiet. Den 6 Sept. godkände
makterna dessa val, hvarefter Kusa, som antog namnet
Alexander Johan I (se denne), med ihärdighet arbetade
på att knyta de båda landen närmare samman. Genom en
ferman afd. 4 Dec. 1861 fick han Turkiets samtycke
till att upprätta en gemensam ministér och en
gemensam landtdag, hvarefter furstendömet Rumanien
proklamerades. Se vidare Rumanien.
Molde, stad i Romsdals amt, Norge, i en vacker trakt,
vid Moldefjorden. 1,600 innev. (1886). Betydande
handel och sjöfart. Export af sill och fisk,
hufvudsakligen klippfisk. 16 hemmahörande fartyg om
1,392 tons, deraf 2 ångf. om 236 tons. – M. var tidigt
en mycket besökt handelsplats. I midten af 1600-talet
fick det egen kyrka, men blef stad först 1742. I
närheten ligger Reknæs’ vårdanstalt för spetälska.
O. A. Ö.
Moldenhawer. 1. Daniel Gotthilf M., dansk
universitetslärare, f. i Königsberg 1753, blef
professor i teologi vid Kiels universitet 1777 och
förflyttades 1783 till Köpenhamn, hvarest han till år
1805 var professor och 1788 blef öfverbibliotekarie
vid det kungl. biblioteket. Om dettas utveckling
och ordnande inlade han stora förtjenster. 1790
blef M. medlem af komitén för universitetets och
de lärda skolornas omorganisation, och 1805–17 var
han medlem af direktionen för dessa anstalter. 1811
utnämndes han till konferensråd. Död 1823. Ehuru
utomordentligt lärd, författade M. endast några få
obetydliga afhandlingar. – 2. Johann Jakob Paul M.,
tysk botaniker,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
