Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mommsen, Theodor - Momordica. Se Elaterium - Momos var inom den forngrekiska gudaverlden den personifierade tadelsjukan - Momper. 1. Jodocus (Joos, Josse) de M., d. y. - Momper. 2. Frans (François) de M. - Mon är det inhemska namnet på det äldsta kända folket i Iravadis floddelta, den till Britiska Birma hörande provinsen Pegu - Mon, ångsåg i Sköns socken, Vesternorrlands län
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från Augustas till Diocletianus (4:de delen är ännu,
1887, ej utkommen). Detta arbete, i synnerhet tredje
delen, är utan tvifvel snillrikt, men fullt af
paradoxer. I konsten att samla och sikta materialen
för den romerska fornkunskapen är M. en icke uppnådd
mästare. Han är lika utmärkt som jurist, språkkännare,
textkritiker, epigrafiker och historiker samt i
besittning af en sällsynt stilistisk begåfning,
som gör sig lika gällande, när han skrifver på
latin eller italienska, som när han använder sitt
modersmål. Dels ensam, dels i förening med andra har
han åstadkommit verk, som i alla tider skola räknas
bland den romerska filologiens grundläggande. Främst
i detta hänseende står det stora, på Berlinakademiens
bekostnad, af M. (jämte W. Henzen) planlagda och till
stor del utförda jätteverket Corpus inscriptionum
latinarum (10 bd 1863–85, ännu under utgifning),
en samling af alla romerska inskrifter, som kommit
till vår kännedom. På dessa beror till hufvudsaklig
del vår kännedom om det romerska rikets författning
och förvaltning under kejsaretiden. Bland M:s öfriga
arbeten af större betydelse må nämnas De collegiis et
sodaliciis romanorum (1843), Die römische Tribus in
administrativer beziehung (1844), Oskische studien
(1845; »Nachträge» 1846), Die unteritalischen dialekte
(1850), ett på sitt område banbrytande arbete,
Corpus inscriptionum neapolitanarum (1851), med ett
mästerligt företal, Die nordetruskischen alphabete
(1853), Inscriptiones confoederationis helveticae
latinae (1854), Die römische chronologie bis auf
Caesar (1858; 2:dra uppl. 1859), Die geschichte des
römischen münzwesens (1860), Römische forschungen
(bd 1 1864, 2:dra uppl. 1865; bd 2 1879), iRes gestae
divi Augusti ex monumentis Ancyrano et Apolloniensi
(1865, med stöd af fransmännen Porrots och Guillaumes
1861 företagna expedition till Ancyra; 2:dra
uppl. 1883 jämte 11 taflor, hvilande på Humanns
och Domaszewskis 1882 på ort och ställe företagna
undersökningar), Digesta och Corpus iuris civilis
(5 bd, 1868–72). Dessutom har M. författat en mängd
tidskriftsartiklar samt uppsatser i lärda sällskaps
förhandlingar och varit medarbetare i »Monumenta
Germaniae historica». – Äfven två bröder till M. hafva
gjort sig kända i den lärda verlden: Johannes
Tycho M. (f. 1819, gymnasialdirektor i Frankfurt
a. M. 1864–85) såsom Pindaros- och Shakspeare-kritiker
samt August M. (f. 1821, konrektor vid gymnasiet
i Slesvig sedan 1864) genom afhandlingar öfver
tideräkningen hos de klassiska folken. J. C.
Momordica. Se Elaterium.
Momos (Lat. Momus) var inom den forngrekiska
gudaverlden den personifierade tadelsjukan. Hesiodos
betecknar honom såsom en son af natten. Enligt
en hos en senare författare meddelad saga skall
han hafva spruckit af harm öfver att ej finna
något att klandra hos kärleksgudinnan, Afrodite.
A. M. A.
Momper. 1. Jodocus (Joos, Josse) de M., d. y.,
flandrisk målare (son af målaren Bartholomeus de
M. och sonson af Jodocus de M. d. ä.), f. 1504 i
Antwerpen, d. derst. 1635 (34?),
var en af de flamske öfvergångsmästare, som
förberedde Rubens och den nyare tiden, i det han,
i motsats till de italianiserande flandrarna,
visade hvilken väg det inhemska måleriet ville gå i
slutet af 1500-talet, då det lemnades åt sina egna
böjelser. Han målade dock ej efter naturen, utan
framställde romantiskt vilda landskap, produkter
af hans egen fantasi, i hvilka staffaget vanligen
insattes af Jan Brueghel d. ä. (deraf också en
icke ringa del onaturlighet i anbringandet af
de vanliga »tre tonerna»: brunt i förgrunden,
grönt i mellangrunden och gråblått i bakgrundens
berg). Af M:s arbeten finnes en karakteristisk
bild af denna art i Amsterdams riksmuseum, ett
och annat i Madrid, Petersburg och Bordeaux, i
Köpenhamn fyra och i Sveriges Nationalmuseum en tafla
(Alplandskap) samt i Tyskland en mängd, framförallt
i Dresden. Men utom dessa fantastiska landskap
skildrade han emellanåt sitt eget hemlands natur,
och der är han både enklare och sannare. Hit höra i
synnerhet hans framställningar af De fyra årstiderna
i Braunschweigs museum. – 2. Frans (François)
de M., holländsk landskapsmålare, utbildade sig
under inflytande af de holländske landskapsmålarna,
förnämligast van Goijen. Han arbetade i Haarlem,
Haag och Antwerpen, der han dog 1660 eller 1661. I
Berlin finnes af honom en Utsigt öfver Amsterdam.
C. R. N.
Mon är det inhemska namnet på det äldsta kända folket
i Iravadis floddelta, den till Britiska Birma
hörande provinsen Pegu. Det kallas af birmanerna,
dess grannar i norr, talaing och af engelsmännen
oftast pegu (l. peguan). Rätta förhållandet är,
att pegu är ett lands-, mon ett språk- och talaing
ett folknamn. Mon var det herskande folket vid
européernas första ankomst till dessa trakter, men
underkufvades derefter af birmanerna och lyder sedan
1853 under britiska kronan. På senare tider har det
antagit buddhaismen, och dess heliga skrifter finnas
öfversatta från pali till monspråket med begagnande
af paliskriften, hvilken, enligt Bastians intyg
(»Journ. of Roy. Asiat. Society», V, III, 1868), af
detta folk nyttjas äfven till verldsliga ändamål,
medan den öfverallt eljest användes blott till
religiösa. Äfven Nya test. finnes öfversatt (af
Haswell 1847) med användande af palityper. Tills
vidare måste monspråket liksom khasi (se d. o.) och
andra aboriginspråk i Bortre Indien anses stå
fullkomligt isoleradt. Dess lifstid torde icke blifva
lång. Ännu för hundra år sedan gick språkgränsen mot
birmanskan genom staden Prome vid Iravadi, men är
nu nedflyttad till det smala kustlandet rundt kring
Martabanbukten från Iravadis vestligaste mynning
till Yei i Tenasserim. Öfverallt annanstädes
och företrädesvis i städerna talar mon-folket
birmanska. – Jfr Haswell, »Grammatical notes and
vocabulary of the peguan language» (Rangoon, 1874).
H. A.
Mon, ångsåg i Sköns socken, Vesternorrlands län,
vid inloppet till Sundsvall, med hyfleri och
lastningsplats taxerad till omkr. 210,000 kr. Vid
sågen, som byggdes 1868, tillverkas årligen
omkr. 30,000 kbm. trävarueffekter. Jämte Petersviks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
