Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Monies ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
taga». Dessutom finnas flere particip och
gerundia. Af härledda stammar bildas passiv, kausativ
och komitativ, t. ex. abu-gul, »låt taga». Den
regelbundna syntaktiska ordföljden är: tidspartikel,
subjekt, objekt, verb, men alla närmare bestämningar
och derför äfven alla bisatser föregå det ord de
bestämma. I bisatser står verbet alltid i particip
eller gerundium med postpositioner, motsvarande våra
konjunktioner; blott hufvudsatsens verb står i finit
form och intar sista platsen i den ofta omåttligt
långa satsen. – Den mongoliska skriften, närmast
lånad (i början af 13:de årh.) från den uiguriska (i
Bokhara) och således af semitiskt (syriskt) ursprung,
fortlöper i lodräta rader uppifrån nedåt. Raderna och
sidorna följa hvarandra från venster till höger. Till
en början egde den mongoliska för den klassiska
literaturen använda skriften blott 14 tecken, och för
de hvarandra nära stående ljuden, såsom k och g, t och
d, u och o fanns blott ett tecken, men den utvecklades
efter hand till det nuvarande antalet af 7 vokaler och
17 konsonanter. De förra anses dock ej som i och för
sig sjelfständiga tecken, utan konsonanterna uppföras
i det mongoliska alfabetet alltid i förening med
vokaler och derför i fyra former: med a (ä), o (u), ü
(ö) och i. Dessutom finnes ett annat alfabet, kalladt
galik, som, ombildadt från det tibetanska och
derför af sanskritiskt ursprung, blott nyttjas för de
heliga böckerna. Burjäterna ega ännu intet särskildt
alfabet liksom häller ingen literatur utom några med
ryska typer tryckta kristna skrifter. Deremot hafva
kalmuckerna af det mongoliska alfabetet gjort sig ett
nytt, mer afrundadt, lättskrifvet och fullständigt,
så att hvarje ljud har ett särskildt tecken. I den
yttre formen af sina skrifter följa mongolerna liksom
tibetanerna indiska mönster och skrifva, väl ej på
palmblad, men på snarlika, långa, lösa pappersremsor,
som för samma bok alltid måste vara af lika längd
och bredd.
Literaturen består hufvudsakligen af öfversättningar
dels från tibetanskan och derigenom indirekt från
sanskrit-original, dels i mindre grad från kinesiskan,
af religiöst, historiskt, filosofiskt, astronomiskt
och medicinskt innehåll. Af religiösa arbeten må
nämnas Altan gerel (Guld-glans) och i synnerhet
Üligärün dalai (Liknelse-haf; utg. af Schmidt på
Mong. och T. under titeln »Der weise und der thor»,
Petersb. 1843). Historiskt vigtig är den mongoliske
fursten Sanang-Setsens krönika (från 17:de årh.),
hvilken innehåller mongolernas äldsta historiska
traditioner, naivt sammanväfda med långt senare
buddhaistiska fabler (utg. af Schmidt, på Mong. och
T.: »Geschichte der ostmongolen» etc., 1829), och
Altan tobtsi (Guldknapp; utg. på Mong. och R. af
»laman» Gombojev, 1860). Till det icke obetydliga
förrådet af intressanta folksägner höra legenden om
Geser-chan (utg. af Schmidt, mongolisk text, 1836;
tysk öfvers. 1839), de från sanskrit lånade sagorna af
Siddhi-kür (Jülg: »Die Märchen des Siddhi-Kür»,
kalm. und deutsch, mit kalm.-deutsch. wörterb.,
1868) och den poetiska legenden om hjelten Djangar
(kalmuckisk text af Golstunski, 1864; rysk öfvers. af Bobrovnikov,
1854). Det nuvarande mongoliska (samtals-) språket
finnes i tryck tills vidare blott i Pozdnjejevs
värdefulla samling af mongolisk folkpoesi (med
rysk öfvers., 1880). Af bibelöfversättningar
finnas evangelierna och apostlagerningarna på
Mong. och Kalm. af Schmidt (1819–1821), Gamla
test. öfvers. af engelska missionärer (1836–1840) och
Nya test. (1846). De rikaste samlingar af mongoliska
böcker och handskrifter finnas i Petersburg, Kazan,
Irkutsk och Dresden. De förnämsta hjelpmedlen
till språkets studium äro: a) för den egentliga
mongoliskan Schmidt: »Gramm. der mongol. spr.»,
Petersb. 1831, och »Mongol.-deutsch-russ. wörterb.»,
1835; Kovalevski: »Dictionn. mong.-russe-français», 3
vol. (Kazan. 1844–49), en mongol. grammatik på ryska
(Kazan, 1835) och en krestomati i 2 delar (1837);
Puini: »Elementi della gramm. mongol.» (1878); b)
för kalmuckiskan Zwick: »Gramm. d. westmongol. spr.»
(1852) och »Handbuch (= ordbok) d. westmong. spr.»
(1854), kalmuckiska grammatiker på ryska, utg. i
Kazan af Popov (1847) och Bobrovnikov (1849)
samt en rysk-kalm. ordbok af Golstunski (1860);
c) för burjätiskan Castrén: »Versuch einer
burj. sprachlehre nebst wortverzeichniss»
(utg. af Schiefner, 1857) samt Orlovs
grammatik öfver mong.-burjät. samtalsspråket
(på ryska, Kazan, 1878).
H. A.
Monies, David, dansk målare, född d. 3 Juni 1812,
utbildade sig vid konstakademien, hvars stora
silfvermedalj han vann 1832, samt under J. L. G. Lunds
ledning. Han gjorde en utländsk resa 1835–36,
kallades 1848 till medlem af konstakademien (såsom
porträttmålare) och fick 1859 professors titel. Vid
sidan af en mängd porträtt, som delvis ega framstående
värde, har han målat genrebilder ur danska folklifvet.
Ph. W.
Monika, den heliga, kyrkofadern Augustinus’ moder,
född 332 af kristna föräldrar, var en af de ädla
qvinnor, hvilkas fromhet gjorde det kristna namnet
äradt äfven bland hedningarna. Sin utsväfvande och
råe man – hon var gift med en rådsherre, Patricius,
i Tagaste i Numidien – vann hon genom tålamod och
kristlig undergifvenhet. Tidigt hade hon talat med sin
son om frälsaren och sörjde djupt öfver hans sedliga
förvillelser, men var ihärdig i bön och hopp. Bekanta
äro en biskops ord till den bekymrade modern: »Sådana
böners och tårars son kan omöjligen gå förlorad.»
Hon fick ock upplefva sin sons omvändelse och dop,
hvilket skedde i Milano 387. År 388 dog hon i närheten
af Ostia på hemvägen till Afrika. M:s åminnelsedag
är d. 4 Maj.
Monikkala, skatteköpt säterirusthåll om 1 mtl,
1,818 har, i Janakkala socken i Finland, Tavastehus
län, utgör ett af de äldsta jordagods i Finland samt
omtalas i handlingar redan från 1374. Godset innehades
vid slutet af 1500- och början af 1600-talet af den
såsom Karl IX:s anhängare namnkunnige Hans Hansson,
som för förräderi halshöggs i Stockholm 1605. Det
eges nu af agronomen G. A. Bollfras. A. G. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
