Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Monreale ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och vinnlade sig om att tränga in i Hegels
logik. Efter någon tids konsthistoriska studier uti
Italien och Paris hemkom han 1844 och kallades 1845
till lektor i filosofi vid Kristiania universitet
samt blef 1851 professor derstädes. Vid Upsala
universitets jubelfest 1877 blef M. hedersdoktor i
filos. fakulteten. Såsom filosof är M. väsentligen
hegelian, men har sträfvat efter att hålla sig
sjelfständig och icke slutit sig till någon af de
olika grupper, i hvilka den hegelska skolan delat
sig. Såsom författare har han med grundlighet
och smakfullt framställningssätt behandlat
spörsmål å skilda områden. Framförallt har han
i tidningspressen (i synnerhet i »Morgenbladet»)
deltagit i meningsstriderna. Bland M:s skrifter
märkas Studenten (1843), några kortfattade läroböcker
i filosofisk propedevtik, psykologi och etik, Om det
arvelige kongedömmes betydning (1853), Om de classiske
studiers betydning for den höiere almendannelse (1857;
»Om de classiska studiernas betydelse för den högre
allmänbildningen», 1863), Om det skjönne (1859; 2:dra
uppl. 1873), En episode under forhandlingerne mellem
tro og viden (1869), Tankeretninger i den nyere
tid (1874; öfvers. till tyska), Literaturen og dens
dele (1876), Udsigt över den höiere logik (1881) och
Kunstretninger (1883). M. har deltagit i stiftandet
af åtskilliga samfund för vetenskap, folkupplysning
och konst. Ädel och rättfram till sin personlighet,
har han på den akademiska ungdomen öfvat ett
inflytande så som ingen annan af lärarna vid det
norska universitetet. O. A. Ö.
Monreale, stad på Sicilien, ligger 7 km. v. om
Palermo uppe på kammen af Monte Caputo och erbjuder
den härligaste utsigt öfver Palermos yppiga omnejd,
det af oranger, mandelträd och palmer grönskande och
doftande Conca d’Oro, och långt ut åt hafvet. 19,702
innev. (1881). M. är säte för en ärkebiskop och har
en härlig normandisk katedral (börjad år 1174),
i synnerhet berömd för sina präktiga mosaiker på
guldgrund, i allmänhet utan bysantinsk stelhet. I
det med kyrkan sammanhängande benediktinklostret
(nu officersbostäder) är i synnerhet korsgången
berömd. Den har 216 kopplade pelare, hvilka
samtliga äro olika; kapitälerna framställa
mästerliga bilder ur den heliga historien. Från
M:s gamla slott gafs den 31 Mars 1282 signal till
»Sicilianska aftonsången». I närheten af M. ligger
det en gång så rika benediktinklostret San Martino
(nu landtbruksskola). Dess berömda bibliotek är nu
fördeladt på de offentliga boksamlingarna i Palermo,
Termini och Monreale. J. C.
Monro. 1. Alexander M. d. ä. (äfven kallad »primus»,
den förste), skotsk anatom och kirurg, f. 1697
i London, verkade i Edinburgh från 1719, då han
blef prosektor (efter 2 år vardt han professor
i anatomi), till sin död, 1767. Hans arbeten
öfver osteologi, komparativ anatomi m. m. äro
klassiska. Han var dessutom en mycket framstående
kirurg. – 2. Alexander M. d. y.. den föregåendes
son, f. i Edinburgh 1733, öfvertog faderns lärostol
1759. Han var likaledes en utmärkt anatom
och utgaf många arbeten, af hvilka de vigtigaste
behandla hjernan, ryggmärgen och nervsystemet. Död
1817. – 3. Alexander M. »den tredje», den föregåendes
son, f. 1773, blef faderns medhjelpare i professuren
och innehade sedermera denna plats intill 1846. Död
1859. Äfven hans anatomiska arbeten äro många
och mycket prisade. Edinburgh-skolan har dessa
män att tacka för en stor del af sitt anseende. –
4. En äldre son af M. 1, Donald M., f. 1729,
d. 1792, var militärläkare i engelsk tjenst samt
läkare på S. Georges hospital i London. Han
utgaf arbeten bl. a. på hygienens område.
Rsr.
Monroe [mö’nrå], James, president i Nord-Amerikas
Förenta stater 1817–25, född d. 28 April 1758 i
Virginia, studerade juridik, var med i frihetskriget,
blef 1782 medlem af Virginias lagstiftande församling,
deltog 1783–86 i nord-amerikanska kongressens
förhandlingar och 1788 i förbundskonventets
konstitutionsarbete samt valdes 1790 af Virginia
till medlem af Förenta staternas senat. Ehuru
han der opponerade mot federalisternas system,
användes han 1794–96 af Washington såsom minister
i Frankrike. 1799–1802 var han staten Virginias
guvernör, sändes 1803 af presidenten Jefferson
till Paris för att biträda R. Livingston
vid underhandlingarna om köpet af Louisiana,
befullmäktigades s. å. till minister i England och
utförde 1804 derifrån en mission till Spanien för att
underhandla om Floridas förvärfvande. 1808 återvände
han till Amerika, var 1811 åter guvernör i Virginia,
utnämndes s. å. af Madison till statssekreterare
och skötte tillika mot slutet af kriget med England
(1812–14) energiskt krigsministerbefattningen. 1817
tillträdde han efter Madison presidentskapet i Förenta
staterna och omvaldes nästan enhälligt för perioden
1821–25. I detta ämbete vårdade han sig mera än
sina föregångare om unionsregeringens stärkande
och inlade stora förtjenster om sjöväsendets
utbildning. Florida förvärfvades åt unionen under
hans styrelsetid (1819). genom Missouri-kompromissen
(1821) bestämdes en geografisk gräns för det i
sydstaterna rådande slafveriets utbredning, och
den i Vest-Afrika af ett nord-amerikanskt sällskap
grundade negerkolonien Liberia fick sin 1824 anlagda
hufvudstad (Monrovia) uppkallad efter M. I den yttre
politikens historia hugfäste M. sitt namn genom
uppställandet af den ryktbara s. k. Monroe-doktrinen
(se d. o.). Efter utgången af sitt 2:dra presidentskap
bosatte M. sig i Virginia, men flyttade 1831 till
New York. Han dog derstädes 1831. d. 4 Juli –
årsdagen af de nord-amerikanska staternas
sjelfständighetsförklaring samt af presidenterna J. Adams’
och Jeffersons död.
Monroe-doktrinen [mö’nrå] kallas den af presidenten
Monroe i ett budskap till Förenta staternas kongress
af d. 2 Dec. 1823 uttalade förklaringen att »hvarje
intervention af någon europeisk makt i ändamål att
undertrycka de spanska amerikanska staternas frihet
eller på något sätt kontrollera deras öde skulle
betraktas såsom ett bevis på ovänlig sinnesstämning
mot Förenta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
