Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Montreuil ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Paris och skref derefter tvänne arbeten öfver franska
revolutionen.
Moore [mour], Sir John, engelsk general, född
i Glasgow d. 13 Nov. 1761, tjenade 1779–83 i
Nord-Amerika i kriget mot de upproriska kolonierna,
deltog 1792 och de följande åren i operationerna på
Corsica och utmärkte sig 1796, då brigadgeneral,
i Vestindien, i synnerhet vid stormandet af Santa
Lucia, samt utnämndes till öns guvernör. Sedermera
kämpade han mot de upproriske på Irland (1798),
var med på expeditionen till Helder (1799),
åtföljde general Abercromby till Egypten (1800), var
underbefälhafvare på Sicilien (1806) och tjenade i
Portugal (1807). I Maj 1808 anlände M. till Göteborg
med 10,000 man hjelptrupper åt det från alla håll
angripna Sverige. Af harm öfver att de engelska
trupperna ej blifvit fullständigt ställda till hans
förfogande, lät Gustaf IV Adolf dem ej landstiga
och var t. o. m. nära att låta fängsla M. Förbittrad
återvände M. med hela sin styrka, sedan hon i nära två
månader hållits sammanpackad på fartygen i Göteborgs
hamn. Samma år erhöll M. befälet öfver de engelska
trupperna i Portugal. Derifrån inbröt han i Spanien
för att draga Napoleon från södra delen af detta
land och verkställde ett mästerligt återtåg till
Coruña, der han d. 16 Jan. 1809 dödligt sårades i en
segerrik strid mot marskalk Soult. Jfr J. C. Moore
(M:s broder): »Narrative of the campaign of Sir
J. M. in Spain» (1809) och »Life of Sir J. M.» (1833),
M:s staty (af Flaxman) är rest i Glasgow. A. B. B.
Moore [mour], Thomas, Irlands nationalskald,
föddes i Dublin af katolska föräldrar d. 28
Maj 1779. Under gossåren fick han tillfälle att
i sällskapslifvet utveckla talanger såsom poet,
sångare och skådespelare. Student i Dublin 1794,
förvärfvade han sig vidsträckta insigter i antika
literaturen och lärde sig beundra ledarna för »United
irishmen». Han kom 1799 som nyblifven advokat
till London och blef der med ett slag en förklarad
gunstling i de högsta umgängeskretsarna. 1800 utgaf
han en rimmad öfvers. af Anakreons sånger, tillegnad
prinsen af Wales, och 1801 anonymt Poetical works of
the late Thomas little, hufvudsakligen älskogsdikter
i en veklig och tämligen frivol ton. M:s gynnare
bland whig-partiet skaffade honom 1803 en tjenst
såsom registrator vid amiralitetsrätten på Bermuda,
men han vantrifdes der, återvände redan 1804, efter
ett längre besök i Förenta staterna, och lät sedan
platsen skötas af ett ombud. I sin andra diktsamling,
Odes and epistles (1806), återgaf han sina mycket
ofördelaktiga intryck från den unga amerikanska
fristaten. Kort derefter åtog han sig att sätta ord
till de karakteristiska irländska folkmelodier, som
J. Stevenson samlat på 1790-talet. I detta värf lade
M. hela sitt hjerta, och så uppstodo hans odödliga
Irish melodies (124 sånger i 10 samlingar, 1807–34;
»Irländska melodier», öfvers. af C. R. Nyblom, 1858;
åtskilliga öfversatta af J. E. Rydqvist, 1825). I
dessa blixtrande sånger förhärligar M. sinnebildligt
sin förtryckta fäderneös natur, minnen och lidanden,
dess patriotiska förtrytelse, sorg och förhoppningar,
dess barns bästa och älskvärdaste egenskaper. Svårmod,
yster lefnadsfröjd, uppflammande krigaremod,
erotiskt svärmeri uttryckas ömsevis, i makalöst
klar och melodisk form. Som en sannskyldig modern
trubadur sjöng M. sjelf med oemotståndligt föredrag
sina sånger till piano. Af liknande art äro hans
National melodies (1815; sånger från vidt skilda
land) och Sacred songs (1816, delvis till af
honom sjelf komponerad musik). – Sedan han 1811
gift sig, bosatte han sig på landsbygden, njöt
det lyckligaste hemlif och utvecklade en betydligt
stegrad författareflit, hvilken lönades med ovanligt
höga arvoden af förläggarna. När prinsen-regenten
(Georg IV) 1812 öfvergifvit whigarnas sak, började
M. dikta politiska satirer, i hvilka han med djerfva,
men godlynta sarkasmer angrep framförallt prinsen
och tory-partiets förstockade banérförare, lorderna
Castlereagh och Eldon, samt formligen späckade
dem med lätta, färglysande pilar ur sin qvickhets
fjäderbössa. Längre fram blefvo äfven den heliga
alliansen och parlamentstilldragelserna mål för hans
träffsäkra satir. Dessa i sitt slag oöfverträffade
paskill utgåfvos till stor del i häften; de bästa äro
Twopenny post-bag (1813), The Fudge family in Paris
(1818; en roande tidsbild), Fables for the Holy alliance
(1823) och Odes on cash, corn, catholics etc. (1828),
alla i en mängd uppl. M. erkännes allmänt hafva
dermed gifvit ett kraftigt handtag åt de irländske
katolikernas emancipation. – 1817 utkom hans största
diktverk, Lalla Rookh (många uppl.; svensk öfvers. af
Lars Arnell, 1829–30, 2:dra uppl. 1860), hvilket
genomgående bär prägeln af skaldens harmoniska,
ädelsinnade natur samt i framställningen prunkar
med de yppigaste färger, en lämplig skrud till det
österländska ämnet. Såsom ram kring det hela tjenar en
enkel prosanovell, och deri äro infattade 4 poetiska
berättelser: The veiled prophet of Khorassan, den
lilla tjusande fantasien Paradise and the peri (satt i
musik af Rob. Schumann), The fire-worshippers (hvari
M. brännmärker förtryck och religiös ofördragsamhet)
samt The light of the haram. Den i stort och smått
genomförda lokalfärgen, som var en frukt af de
samvetsgrannaste förstudier, samt de många lärda
noterna gifva dikten ett i viss mån konstladt
tycke. Ett mera enformigt och ansträngdt intryck
gör dock M:s andra orientaliska diktverk, The loves
of the angels (1822; »Englarnes kärlek», öfvers. af
V. E. Altén, 1848; »Änglarnes kärleksöden», öfvers. af
Kr. E. Fahlcrantz, 1864). – Sedan M. 1820 företagit en
italiensk resa, på hvilken han blef förtrogen vän med
Byron och diktade Rhymes on the road, var han ett par
år bosatt i Paris. Vid denna tid gjordes han ansvarig
för större underslef, som hans vikarie på Bermuda
begått. Afböjande erbjuden hjelp från vänner, betalte
han sjelf summan efter en tids träget arbete. Alster
af hans senare författareskap äro bl. a. romanen The
epicurean (1827; »Epikuréen», 1829, 2:dra uppl. 1871),
med ämne från Isismysterierna och en förföljelse mot
de kristne i Egypten under 3:dje årh., de tre troget
och varmt tecknade biografierna Life of Sheridan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
