Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mora ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mora. 1. Socken i Kopparbergs län, Mora, Sofia
Magdalena och Venjans tingslag, omkring norra delen
af Siljan och omkring Öster-Dalelfven, som der
upptager Orsasjön. Arealen af M., Kopparbergs länsdel
af Lillherdal samt Våmhus utgör 1,910,2 qvkm. 7,884
innev. (1885). M. (med Oxbergs bönehus, der gudstjenst
hålles 10 gånger om året) utgör ett regalt pastorat
af 1:sta kl., Vesterås stift, Mora kontrakt. –
M., en af Sveriges ryktbaraste socknar, omfattade
under medeltiden äfven de nuv. socknarna Elfdalen,
Venjan, Sofia Magdalena och Våmhus, ursprungligen må
hända äfven Malung och Lima. I slutet af 1500-talet
var socknen indelad i 7 s. k. settungar. Numera,
sedan Våmhus 1868 afsöndrats, är den fördelad i
3 fjerdingar: Östbyggefjerdingen, ö. om Orsasjön
och Siljan, Vestbyggefjerdingen, sydvestra delen,
samt Morkarlbyfjerdingen, nordvestra delen. Den
egentliga bygden är belägen utmed sjöarna och
elfven. Den vestra delen är en ödslig, skogrik
bergstrakt med betydliga höjder, der ett och annat
nybygge samt enstaka fäbodar anlagts. Morafolket
eger ännu qvar sin egendomlighet i språk, drägt och
seder samt den sjelfständighet och styfhet i lynnet,
som det ådagalade under Engelbrekts och Gustaf Vasas
tid samt äfven senare visat. Inkomstkällorna äro
åkerbruk och ladugårdsskötsel, arbete i skogarna,
hvilka till betydlig del köpts af stora sågverksbolag,
arbete under andra i Stockholm, vid Norrlands sågverk
m. fl. st. En sjettedel af befolkningen anses årligen
utvandra. Slöjdfärdigheten är stor; mest gäller den
tillverkning af väggur (»dalkarlsur»), laggkärl,
väfskedar och andra träarbeten samt hårarbeten,
hvilka karlarna och kullorna personligen afyttra öfver
hela Sverige och ofta äfven i främmande land. Denna
husflit har äfven öfvergått till fabriksrörelse, såsom
fallet är vid »Mora mekaniska fabrik» (i Kråkberg),
der bl. a. symaskiner tillverkas. Vid elfvens utlopp
i Siljan ligger den köpingslika kyrkobyn Mora
l. Mora strand, som har ångbåtsstation, postkontor,
telegrafstation, gästgifvaregård, afdelningskontor
af Kopparbergs ensk. bank, tingshus, apotek,
läkarestation, sjukhus m. m. –
2. Kontrakt i Vesterås stift, omfattar
de sex pastoraten Mora; Våmhus; Elfdalen med
Evertsbergs kapell; Sollerön (Sofia Magdalena);
Venjan; Särna med Idre kapell. Areal 9,772,9 qvkm.
18,855 innev. (1885).
Moradabad. Se Muradabad.
Moral (af Lat. moralis, som hänför sig till
mores, plur. af mos, skick och sed), sedlighet;
sedlig förmaning, sedelära; menniskans förnuftiga
praktiska lif i allmänhet, sålunda omfattande ej
blott sedligheten, utan äfven religionen och rätten.
Morales, Cristofero, spansk kontrapunktist på
1500-talet, var omkr. 1540 påflig kapellsångare i
Rom. Han räknas bland de bäste tonsättarna på sin
tid, bildad, som han var, i holländarnas stränga
skola och sedermera delaktig af det ideala drag,
som utmärkte den romerska skolan och nådde sin höjd
i Palestrina. Betydande äro hans Magnificat (1541),
mässor (1544–46) och lamentationer (1564). Diverse
stycken af honom finnas i nyare samlingar af
Choron, Rochlitz, Proske m. fl. A. L.
Morales, Luis de, kallad el divino (den gudomlige),
spansk målare, f. i början af 1500-talet i Badajoz,
d. derst. i djup fattigdom 1586, var en af Spaniens
första fullt egendomliga mästare. Sannolikt fick
han sin utbildning i Valladolid och Toledo, men var
aldrig utanför sitt fädernesland. Sin konst öfvade
han dock i flere städer, och en gång (1564) kallades
han af Filip II till hofvet, men återvände snart till
sin fädernestad. M. var uteslutande heligmålare och
framställde hälst den lidande Kristus (korsbärandet,
gisslandet eller törnekröningen) samt Maria med
sonens lik eller vid hans kors, så att »Ecce homo»
och »Mater dolorosa» (såsom halffigurer) höra till
hans vanligaste ämnen. I framställningssättet är
han med flit hård och arkaiserande samt skyr ej
fulheten, ehuru äfven rörande och lugna skildringar
lyckas honom. Men derjämte egde han en stor teknisk
skicklighet i färg och penselföring. Hans äldsta kända
signerade arbete är från 1546, näml. en Madonna från
en kyrka i Badajoz. För öfrigt träffas hans arbeten
i en mängd kyrkor och museer i Spanien, t. ex. en
Ecce homo och en Mater dolorosa i Madrid, i Louvre en
halffigur af Kristus, i Petersburg en Mater dolorosa
o. s. v. C. R. N.
Moralfilosofi, detsamma som etik (se d. o.).
Moralisera (se Moral), anställa betraktelser i
sedelära; hålla moralpredikningar, »läsa lagen» för,
lexa upp.
Moralisk (se Moral), sedlig; sedligt god; som
har afseende på sedligheten eller sedeläran; som
öfverensstämmer med eller iakttager sedlighetens kraf;
andlig, inre, som faller inom området för menniskans
förnuft och fria vilja (fattade i motsats till hennes
fysiska natur); af samvetet fordrad (i motsats till
»juridisk»). – Moralisk frihet (l. abstrakt frihet),
förmåga af val mellan förnuft och sinlighet eller
mellan rätt och orätt. Denna är den högsta formen
af frihet såsom makt till val. Ty menniskan är här
icke på förhand begränsad till val inom ett visst
slag af bestämningsgrunder, utan väljer mellan de
båda grundbestämningarna hos sig: de tillskyndelser,
som äro af timlig art, och de, som utgå från hennes
eviga väsende. Häri har menniskan den högsta tänkbara
grad af sjelfständighet, som kan tillkomma henne
såsom väljande. En högre vinner hon, först när hon
ej längre är väljande, utan redan valt sitt eviga
väsende eller förnuftet till bestämningsgrund för
sitt handlingssätt och låter sig deraf bestämmas (reel
frihet). Således är ej häller den moraliska friheten
för menniskan det goda sjelf (ty den kan missbrukas);
men väl är dess rätta bruk den väg menniskan har att
gå för att vinna det goda, och detta ej blott vid
sin första öfvergång till förnuftigt lif, utan allt
framgent. Förlorar menniskan sin moraliska frihet,
sjunker hon ned till ett blott sinligt lif. Till sitt
väsende betingas den moraliska friheten af menniskans
förnuftiga natur och kunde denna förutan ej finnas;
ty utan denna kunde menniskan ej lösslita sig från
sinligheten, utan vore till sitt väsende bunden vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>