Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Morgonbladet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverlefvande dotter, Anna, blef förmäld med prins
Vilhelm af Oranien och moder till den ryktbare Morits
af Oranien. – 2. M., grefve af Sachsen, marskalk af
Frankrike, vanligen kallad Marskalken af Sachsen,
född i Goslar d. 28 Okt. 1696, var son af polske
konungen August II (sachsiske kurfursten Fredrik
August I) och hans mätress Aurora Königsmark. Redan
vid 13 års ålder, 1709, började han sitt fältlif
(i Spanska tronföljdskriget), blef efter hemkomsten
1710 legitimerad af fadern och följde 1711 denne
på hans tåg till svenska Pommern samt fick 1713
ett eget regemente. 1714 gifte han sig med en rik
fröken von Löben, som 1715 skänkte honom en son
(död s. å.), men 1721 skilde sig från honom. Efter
att hafva deltagit i 1716–17 års krig mot turkarna
inträdde han 1720 såsom maréchal de camp i franska
armen. Ett försök att efter ketlerska ättens snart
väntade utgång blifva hertig af Kurland lyckades
M., med penningeunderstöd af hans moder och af hans
älskarinna parisskådespelerskan Adrienne Lecouvreur
m. fl. damer, så till vida att kurländska landtdagen
1726 valde honom till den barnlöse hertig Ferdinands
efterträdare; men Ryssland och Polen förklarade valet
ogiltigt, och M. måste för en anryckande rysk styrka
lemna Kurland. I polska tronföljdskriget (1733–35)
tjenade M. under Berwick vid Rhen och utnämndes
1734 till generallöjtnant. Först i österrikiska
tronföljdskriget (1740–48) vann han sitt rykte
som härförare, särskildt genom stormningen af Prag
(1741). Han utnämndes 1744 till marskalk af Frankrike
och kämpade under den återstående delen af kriget
i Nederländerna. Der vann han, i Ludvig XV:s åsyn,
segern vid Fontenay (1745), slog Karl af Lothringen
vid Raucoux (1746) och, ännu en gång med sin konung
som vittne, hertigen af Cumberland vid Laffeld
(1747). Återställaren af den franska krigsäran
belönades med slottet Chambord, värdigheten af
maréchal général (12 Jan. 1747), hvilken endast
Turenne innehaft, samt ståthållareskapet öfver de
eröfrade Nederländerna (1747). Knappt hade emellertid
det belägrade Maastricht gifvit sig (Maj 1748),
förrän till M:s grämelse Frankrike undertecknade
en föga ärofull fred. M. lefde derefter mestadels
på Chambord, omgifven af furstlig prakt, och dog
der d. 30 Nov. 1750. Han begrofs i Tomaskyrkan i
Strassburg, der en af Pigalle utförd minnesvård
uppställdes 1777. M. författade 1732 Mes réveries,
som innehåller för sin tid nya och djupa åsigter i
militära ämnen. Lettres et mémoires choisis parmi
les papiers originaux du Maréchal de Saxe utgåfvos
1594. En M:s dotter (med sångerskan Marie Rinteau),
hvilken sedan 1766 kallade sig de Saxe, blef i sitt
andra äktenskap, med Dupin de Francueil, farmoder
till den ryktbara författarinnan Dudevant.
Morits (Moritz), prins af Oranien, grefve af
Nassau-Dillenburg, ståthållare i Nederländerna, född
d. 13 Nov. 1567, var son af Vilhelm I af Oranien och
Anna, dotter till kurfurst Morits af Sachsen. När
hans fader midt under sin kamp mot Spanien för
Nederländernas frihet 1584 lönmördades, begagnade
sig det fosterländska partiets män, en Oldenbarneveld m. fl.,
af den 17-årige M:s lysande namn och satte honom
till president i statsrådet, hvilket hade högsta
ledningen af kriget till lands och sjös, hvarjämte
han bekläddes med generalamiralsvärdigheten. I
Nov. 1585 valde provinserna Zeeland och Holland
honom till ståthållare och generalkapten, och 1590
anförtroddes honom ståthållareskapet i provinserna
Utrecht och Overijssel. M:s första uppträdande i
fält, fästningen Geertruidenbergs belägring (1589),
hade väl ej lycka med sig, men sedan han fått
tid att utbilda och vid sträng manstukt vänja sin
visserligen fåtaliga, men rikligt försedda här, tog
kriget en annan vändning. 1591 fick han provinsernas
samtycke att gå anfallsvis till väga. Han befriade
provinsen Gelderland, öfver hvilken han i Aug. 1591
mottog ståthållareskapet, tvang den store härföraren
Alexander Farnese till ett återtåg och gjorde en
diversion till Flandern, der han eröfrade den starka
fästningen Hulst. Vid 1594 års slut voro de sju
förenade provinserna rensade från spaniorer efter ett
krig, i hvilket M. väckt Europas beundran i synnerhet
genom sitt mästerskap vid eröfrandet af fasta
platser. Af M:s bedrifter under den följande tiden
må nämnas det lysande kavallerianfallet vid Turnhout
(1597) och segern i Flandern på dynerna vid Nieuwpoort
(d. 2 Juli 1600) öfver ärkehertig Albrekt. Ehuru
utrustad med den högsta verkställande makten, följde
M. länge i politiska frågor villigt de holländske
statsmännens ledning, nöjd med den myndighet och
ära högsta befälet öfver armén skänkte honom. Men
efter det 1609 afslutade tolfåriga stilleståndet
med Spanien kände M. med sig, att hans oumbärlighet
lidit ett betydligt afbräck och att han vid sidan
af sådana statsmän som en Hollands rådspensionär
Oldenbarneveld m. fl. måste spela en underordnad
rol i det politiskreligiösa intrigspel, som då
uppfördes inom de förenade provinserna. Brytningar
uppstodo mellan honom och Oldenbarneveld och fyllde
den långsinte, slutne Oraniern med agg. Fienderna
till Oldenbarneveld och den af honom ledda mäktiga
provinsen Hollands öfvervigt inom unionen flockade
sig kring M. Särskildt sympatiserade han genom
sin uppfostran med de stränge kalvinisterna,
hvilkas fordran på upphäfvande af den verldsliga
styrelsens supremat öfver kyrkan och på införande
af en nationalsynod mötte ett bestämdt motstånd
hos de ledande männen inom provinsen Holland,
hvilka tillhörde de mindre skarpt utpräglade
kalvinisterna (remonstranterna). M. iakttog
länge en snart sagdt obegriplig tystnad och en
tillbakadragen hållning i den allt häftigare
lågande religiösa fejden. Slutligen, när han inom
generalstaterna (förbundsförsamlingen) fann en
öfverväldigande majoritet mot remonstranterna,
begagnade han sig af den utomordentliga myndighet,
hvarmed generalstaterna beklädt honom, och lät
(Aug. 1618) fängsla Oldenbarneveld, Hugo Grotius
m. fl. Det segrande partiet gaf sin förföljelselust
fria tyglar. Oldenbarneveld halshöggs (1619), och
M. åsåg känslolöst ett juridiskt mord på den, som en
gång skapat hans lysande ställning. M. var nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
