Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mose, israeliternas lagstiftare och skaparen af deras nationella lif - Mosebacke, ett gammalt förlustelseställe på Södermalm i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blef gift med Zippora, dotter till presten
Reguel eller Jetro (det senare namnet troligen en
ämbetstitel), som födde honom sönerna Gersom och
Elieser. I 40 år varade denna pröfvotid, hvarefter
M. af Gud omedelbart kallades till sitt folks befriare
ur träldomen. Hans förra öfvermod hade nu förbytts
till klenmod och försagdhet. Men då han af Gud,
som för honom uppenbarade den frälsningshistoriska
betydelsen af namnet Jehova (2 Mos. 6: 2), utrustades
med undergörande förmåga samt fick sin broder Aron
till hjelp, böjde han sig lydigt för Guds vilja. Genom
den sista af de tio s. k. egyptiska plågorna bevektes
farao att medgifva israeliternas aftågande, hvarvid
dessa fordrade och erhöllo af egypterna guld- och
silfversmycken samt dyrbara kläder. Sedan folket
d. 14 Abib (Nisan) år 1491 (1494) f. Kr. firat passa,
skedde aftåget följande morgon. Af åtskilliga fakta
har man med sannolikhet funnit, att den farao, som
förtryckte israeliterna, skulle varit Ramses II
Miamun, och att hans son Meneftah beviljat deras
aftåg. Tiden härför beräknas af flere egyptiska
synkronister till omkr. 1320, under det andra,
såsom Lauth och Oppert, närma sig det efter hebreiska
källor antagna året 1491 (1494). Taluppgifterna ur den
äldre egyptiska historien äro i allmänhet tämligen
osäkra. Också vackla synkronisterna i afseende på
tiden för uttåget mellan åren 1866 och 1137 f. Kr.
I den egyptiska historien har man sökt återfinna
minnena om uttåget i berättelsen om hyksos’
fördrifvande eller snarare i skildringen hos
Manetho och andra forntidens skriftställare om
en mängd spetälska och andra orena, som förvisats
till stenbrotten öster om Nilen, tills de under
en prest vid namn Osarsif (hvarunder man skulle
hafva att förstå Mose) i förbund med hyksos från
Jerusalem för en kort tid bemäktigat sig väldet
i Egypten, men sedermera blifvit fördrifna af en
konung Amenofis. Enligt den bibliska berättelsen gick
uttåget från Ramses (Tanis l. Zoan) öfver Sukkot,
der folket räknades och utgjorde 600,000 män förutom
qvinnor och barn, till Etham. Snart hade de genom
att kringgå norra änden af Röda hafvet kunnat vara
utom Egyptens gräns, men i stället vände de sig
på Herrens befallning, som ledde dem genom moln-
och eldstoden, åt söder och befunno sig inom kort
innestängda mellan Atakaberget, hafvet och faraos
anryckande här. Då delar hafvet sig plötsligt på M:s
bön, hvartill det synliga medlet närmast var en stark
östanvind, och folket kom oskadadt igenom, hvaremot
fienderna vid hafvets sammanslutande forgingos. Den
underbara räddningen, till hvilken hela den hebreiska
literaturen blickar tillbaka såsom till folkets
andliga födelsestund, firades af M. med en härlig
lofsång (2 Mos. 15). Tåget fortsattes derefter till
Sinai, ofta under folkets knot och längtan tillbaka
till Egypten undan resans besvärligheter, men ock
under förnyade prof af Guds makt och godhet (moln-
och eldstoden, manna och vaktlar, vatten ur klippan,
fienders besegrande genom M:s bön). Vid Sinai slöt
Herren genom M. som medlare sitt förbund med folket
och gaf det förbundsurkunden, lagen
(se Lag, sp. 523). Och då, under M:s 40 dagars
vistande hos Herren på berget, folket afföll till
bilddyrkan (den af Aron förfärdigade guldkalfven),
stillades Guds vrede genom M:s förbön (han erbjöd sig
sjelf till försoningsoffer för sitt folk). Efter nära
ett års vistande vid Sinai skedde uppbrottet. Folket
var gensträfvigt. Till och med för M. blef kallet
för tungt, och han delade det med de 70 äldste. Sedan
folket till följd af de utsände kunskaparnas skildring
af Kanaan vägrat att anträda färden dit, uttalas
domen att ingen af dem, som vid uttåget ur Egypten
voro 20 år och deröfver, skulle få ingå i Kanaan
med undantag af Josua och Kaleb. Ett svårt uppror
under Korah utbryter. Till och med Mirjam och Aron
visa sig opålitliga. Under alla dessa svårigheter
förvärfvar M. sig namnet »den saktmodigaste af
alla menniskor». Endast vid »trätovattnet» blir ock
han otålig och förverkar derigenom rätten att ingå
i Kanaan. Om den 38-åriga öckenvandringen nämnes
föga i urkunderna (tillståndet derunder antydes i
Apostlagern. 7: 43). Sedan folket för sin ytterligare
olydnad blifvit straffadt genom brännande ormar, mot
hvilka M. uppreser kopparormen, följer det villigt,
besegrar konungen i Arad och amoriterna samt lägrar
sig på Moabs fält gentemot Jeriko. M. utser Josua
till sin efterträdare, delar landet öster om Jordan,
inskärper lagen, välsignar folket samt uppstiger
på berget Nebo, hvarifrån han får kasta en blick
in i det förlofvade landet, och der han afled under
umgänge med Gud. På hans hemlighetsfulla död anspelas
i Judas bref (v. 9). Hos rabbinerna och Muhammed (i
Koran) äro M:s lif och död fantastiskt utsmyckade. De
5 Moseböckerna (se Pentatevken) och ps. 90 hafva
ansetts författade af M. Såsom Gamla förbundets
medlare intager M. äfven i Nya förbundet ett högt
rum, ty i hans person är hela det Gamla test. liksom
personifieradt. K. H.
Mosebacke, ett gammalt förlustelseställe på
Södermalm i Stockholm. Ursprunget till namnet är
ej med visshet kändt, men sannolikt härleder det
sig från någon person med namnet Moses, hvilken en
längre tid fordom varit ställets egare. I midten
af 1600-talet omtalas en »Mosis qvarn», som finnes
ännu på Tillaeus’ karta 1733. Prof. Schultz (Dåv. von
Schulzenheim) köpte egendomen 1755 och var egentligen
den, som började bebygga platsen, samt förskönade
den med vackra trädgårdsanläggningar. Stället
innehades sedermera af flere egare och började
alltmer besökas för den sköna och vidsträckta
utsigten (nuv. öfre terrassen ligger omkr. 45
m. öfver saltsjön). Åtminstone från senare delen
af 1700-talet har der idkats värdshusrörelse. 1842
såldes en del af tomten till Stockholms borgerskap,
som der uppförde navigationsskolhuset, och 1850
resten till handlanden C. A. Wallman, den bekante
förlustelsearrangören, hvilken på M. gjorde ganska
dyrbara anläggningar, uppförde en stor öppen
danspaviljong, en täckt sommarteater, en karusell,
hjulgunga, schveizeribyggnad m. m. samt, 1852–53,
en större teaterbyggnad (Södra teatern).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
