Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Muhammed l. Mohammed, religionsstiftaren, föddes i Mekka omkr. 570 e. Kr. - Muhammed, kalifer. Se Kalif - Muhammed, imamer. Se Imam - Muhammed, fyra turkiska sultaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underrättelsen om ett nytt fredsbrott från
kureisjiternas sida kunde han tåga mot Mekka
(Jan. 630) med 10,000 beduiner och nästan utan
motstånd intaga sin fädernestad. Hans första
handling var då att förrätta sin andakt i Kaba
och der nedslå alla afgudabilder. Sedan samma öde
vederfarits de flesta hedniska tempel i Hidjas och
Nedsjed, kunde M. under sin återstående lifstid
njuta glädjen af att hafva omvändt större delen af
sitt land till islam. Mot hösten s. å. företog han
ett stort fälttåg med ända till 30,000 man mot det
bysantinska riket. Men utmattad af vattenbrist, kom
hären ej längre än till Tebuk, ungefär halfvägs mellan
Medina och Jerusalem; och sedan M. der mottagit de
kringboende kristna stammarnas hyllning, återvände
han till Medina (Jan. 631). Hans välde sträckte sig
då till Arabiens aflägsnaste trakter, mycket längre
än de mekkariska helgedomarnas dyrkan hade räckt. Den
persiske ståthållaren i Jemen såväl som detta lands
småfurstar underkastade sig, sydkustens riken skickade
sändebud med gåfvor, och talrika kristna stammar
i norr, öster och söder erkände sig
skattskyldiga. I Mars 632 företog M. sin sista
vallfart, »afskedets vallfart», till Mekka och
påbjöd då en mängd borgerliga och religiösa
stadgar, bland hvilka den om det rena månåret
utan skottdagar. Efter sin återkomst till
Medina insjuknade den då mer an sextioårige mannen och
dog i Aisjas sköte d. 8 Juni 632,
hvarefter han begrofs på samma ställe der han dött. M:s
slägt fortplantades endast genom den yngsta af
Chadidsjas fyra döttrar, Fatima, som i
sitt giftermål med M:s kusin och fosterson Ali,
erhöll sönerna Hásan och Huséjn. De från desse
härstammande ätterna motsvara (ungefärligen)
Europas adel, och deras medlemmar ega rätt till
titeln sjerif, »adel», och att bära grön turban. –
Till sitt yttre skildras M. som mager och bredaxlad,
af medellängd, med stort hufvud, svart krusigt
hår, stora svarta ögon, långt skägg och ljuslett
hy. Mellan skulderbladen hade han ett födelsemärke
eller en utväxt, som ansågs som »inseglet» på
hans gudomliga sändning. Hans sätt var vänligt och
vördnadsbjudande, mildt mot besegrade fiender och
aldrig tyranniskt mot anhängarna. Oaktadt en efter
flykten till Medina inträdd märkbar förändring till
det sämre, hvartill hörde planmässig svekfullhet,
någon gång grymhet och framförallt begäret efter
sinliga njutningar, förblef han dock i allmänhet en
godmodig och medgörlig man. Han afslog ogerna en bön,
och då två utslag voro möjliga, föredrog han enligt
regeln det mildare. Sträng konseqvens var för honom
främmande både i lifvet och i läran. Hans lefnadssätt
var äfven under hans sista tid mycket enkelt, och de
hedersbevisningar han fordrade hade ingenting stötande
för arabernas frihetssinne. Han och hans talrika
familj bodde i lerhyddor samt lefde hufvudsakligen
af dadlar, bröd och mjölk, högst sällan kött. Liksom
de båda förste kaliferna lagade M. sjelf sina kläder
och skor, och de slafvar, som tillföllo honom af
krigsbytet, skänkte han till sina vänner. Hans enda
lyx var vällukter.
M. var ingen fältherre. Han saknade t. o. m,
personligt mod, och under stridens timme sysselsatte
han sig ofta med böner, men i motgången visade han
ständigt en stor ihärdighet och praktisk klokhet.
Öfver M. komma väl alltid omdömena att utfalla högst
olika alltefter den dömandes ståndpunkt; men åsigten
att han var en bedragare i vanlig mening kan, som
ofvan antyddes, icke längre anses hållbar. Från rent
etisk synpunkt är M. allt annat än en stor man; men
bristen på strängt sedligt medvetande och hans oklara
tankar öfver alla andliga ting voro en oundviklig
följd af den tid och det folk han tillhörde. Från
synpunkten af de verldshistoriska följder, som
hans lif medfört, måste M. deremot efter Jesus och
Buddha räknas som den tredje i ordningen af jordens
märkligaste män. Och då inflytandet och betydelsen
af de tre verldsreligioner, som från desse män leda
sitt upphof, måste till stor del anses bero på de
skrifter, som för deras bekännare gälla som heliga
och gudaingifna, så är det anmärkningsvärdt,
att, medan en försvinnande liten bråkdel af de
kristnes bibel innehåller mästarens egna ord och
t. o. m. förknippandet af hans lärjungars namn med de
heliga skrifterna i några fall icke är höjdt öfver
allt historiskt tvifvel, är deremot innehållet
af islams heliga bok från början till slut med
ytterst obetydliga undantag bevisligen utgånget
från stiftarens egen mun. Dermed kommer ock denne
i ett långt mer direkt förhållande till resultatet
än hans båda föregångare. Men derför drabbas också
hans sedliga värde så mycket starkare af domen öfver
de mörka, på koranen direkt beroende skuggsidorna
af islams religion. Om M:s lära se Islam. – Af de
många arabiska lefnadsbeskrifningarna öfver M. är den
förnämsta af Ibn-Hisjam (d. 830). De bästa europeiska
äro Weils »M. der prophet, sein leben und seine lehre»
(1845), som först grundlade en kritisk historisk
framställning; Nöldekes lilla populära bok »Das leben
Muhammeds» (1863; öfvers. af Tornberg såsom inledning
till hans svenska koranöfversättning); Sprengers
omfattande verk »Das leben und die lehre des
Muhammed» 3 bd, 2:dra uppl. 1874)» och framför
alla Krehls liknämnda arbete, hvars 1:sta bd,
»Das leben des M.», utkom 1884 och 2:dra bd,
»Die lehre des M.», innan kort är att förvänta.
H. A.
Muhammed, kalifer. Se Kalif.
Muhammed, imamer. Se Imam.
Mllhammed, fyra turkiska sultaner. 1. M. I, Bajasid
I:s tredje son, f. 1387, erhöll vid rikets delning
emellan bröderna efter slaget vid Angora (1402),
der Bajasid föll i Timurs händer, en del af Mindre
Asien, med Amasia (vid Jesjil Irmak) till residens,
men eröfrade snart från sin broder Isa de öfriga
turkiska provinserna i Asien. Den äldste brodern,
Suleiman I, som erhållit besittningarna i Europa,
ville hämnas Isas död och bekrigade M. i Asien (1404)
i början med framgång, men med tillhjelp af den
yngste brodern, Musa, som under tiden frigifvits af
Timur ur fångenskapen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
