Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Muisca ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mulde [moul-], biflod till Elbe, uppstår i
konungariket Sachsen, 3,7 km. n. om Kolditz, genom
förening af Zwickau-M. l. vestra M., hvilken upprinner
i Sachsiska Voigtland, och Freiberg-M. l. östra
M., som har sina källor på Erzgebirge i Böhmen och
flyter förbi Freiberg. Efter föreningen strömmar
floden förbi städerna Grimma och Wurzen, genom en
del af prov. Sachsen och hertigdömet Anhalt, samt
faller ut i Elbe, 4 km. nedanför Dessau. M. är från
Zwickau-Muldes källor 252 km. lång; flodområdet utgör
8,200 qvkm. Den är ej segelbar.
Mulder, Gerardus Johannes, nederländsk kemist,
f. 1802, d. 1880, var 1840–68 professor i Utrecht
och blef bekant genom sina undersökningar öfver
de ägghviteartade ämnena i djurkropparna samt en
deraf föranledd vetenskaplig fejd om »proteinet» med
Liebig, hvilken gick segrande ur striden. M. utgaf
bland annat Proeve eener algemeene physiologische
scheikunde (1843–50; öfvers. till engelska af
Fromberg och 1844–51 bearb, på tyska af Moleschott,
Kolbe m. fl.) och redigerade 1826–32, jämte
H. C. van Hall och W. Vrolik, »Bijdragen tot de
naturkundige wetenschappen» samt 1833–35 ensam
och 1836–38 i förening med W. Wenckebach »Natuuren
scheikundig archief», vidare »Bulletin des sciences
physiques et naturelles en Néerlande» (1839–40;
tills. med F. A. W. Miquel och Wenckebach) och sex
band »Scheikundige onderzoekingen gedaan in het
laboratorium der utrechtsche hoogesschool» (1842–51).
Muldjuret. Se Mulan.
Mule kallas den hårlösa delen af öfverläppen hos
nötkreaturen. Denna är ständigt fuktig hos frisk
boskap på grund af en slemmig vätska, som från
slemkörtlarna i huden derstädes uttömmes på mulens
yta. Vid sjukdomar, åtföljda af febrar, är mulen torr.
C. A. L.
Mulej (Mulei, Mouléï). Se Molla.
Mule-jenny [mjul-dje’nni], mule-maskin [mjul-]. Se
Jenny-stol.
Mulgedium Cass., bot., ett till
nat. fam. Synanthereae hörande slägte af högväxta
örter med lyrformiga eller hela blad och stora, i
qvast eller klase ordnade blomkorgar med oftast blå
(sällan hvita) blommor. Holken är nästan cylindrisk af
flere rader fjäll, af hvilka de innersta äro störst.
Blomfästet är smågropigt, naket. Skalfrukterna
äro något sammantryckta, fyrkantiga, med en
gråhvit pensel af raka, sträfva, späda hår. I
Skandinaviens fjälldalar växer ofta ytterst ymnigt
M. alpinum L., »tolta» (Lappl.), som på en ända
till 2 m. hög stjelk uppbär en mängd blomkorgar på
fjälliga eller glandelhåriga skaft i en grenig
klase. Denna ört är ett utmärkt boskapsfoder. En
annan art, M. sibiricum L., som har vanligen hela,
lansettlika, icke lyrformiga blad och blomkorgarna
qvastlikt ordnade med glatta skaft, förekommer
mera sällsynt här och der i nordliga Skandinavien.
O. T. S.
Mulgrave [mö’llgrev]. 1. Constantine John Phipps, lord
M., engelsk sjöofficer och polarfarare, f. 1744,
d. 1792, ledde 1773 en
expedition för utforskande af en nordlig genomfart till
Stilla oceanen, men måste i närheten af Spetsbergen,
vid 80° 48’ n. br., vända om för ishinder, hvarefter
han utgaf Journal of a voyage towards the North
pole (1774). Han blef 1784 peer af Storbritannien. –
2. Henry Philip Phipps, lord M., engelsk statsman,
den föregåendes broder, f. 1755, d. 1831, blef 1794
peer af Storbritannien och hade plats i ministèren
under Pitt d. y:s tid äfvensom senare. Han upphöjdes
1812 till viscount of Normanby och earl of M.
Mulgraves-öarna [mö’llgrevs]. Se Marshall-öarna.
Mulhouse [mylous], franska namnet på Mülhausen.
Mulier taceat in ecelesia, Lat., »qvinnan tige
i församlingen», ett nytestamentligt yttrande, som
återfinnes i 1 Kor. 14: 34.
Muljera. Se Mouillerade språkljud.
Muljör (mulljör), fällarm, mekanism för ankarets
fällande. Fällmekanismen är inrättad på olika sätt,
beroende på huruvida ankaret skall fällas direkt
från det ställe invid fartygets bog, der det är
upplagdt, eller om det skall fällas, först sedan
det blifvit »firadt för kran», d. v. s. då det
befinnes hängande antingen under kranbalk eller
under ankardäfvert. I hvilket fall som hälst är
fällmekanismen alltid så inrättadr att ankaret
ögonblickligt kan blifva fullkomligt frigjordt
och således falla utan annat hinder än det, som
förorsakas af den med ankaret utlöpande kettingen.
J. G. B.
Mull [möll l. mall], näst Skye den största af de inre
Hebriderna, har enl. Strelbitsky en areal af 781,8
qvkm. samt hade 1881 endast 5,229 innev. Hufvudort
är Tobermory, på norra sidan, en af de bästa och
säkraste hamnarna på Skotlands vestra kust.
Mullein [mö’llin], bot. Se Kungsljus.
Mullingar [mö’llinger], hufvudstad uti irländska
grefskapet Westmeath, vid Royal canal ock jernvägen
emellan Dublin och Galway. 4,787 innev. (1881).
Mulljord. Se Jordarter.
Mullsorken. Se Mullvadslägtet och Sorkslägtet.
Mullsäck. Se Jern, sp. 1125.
Mulltimmer, metallurg., kallades en förtimring,
hvilken fordom användes i st. f. yttermur kring öfre
delen af mindre omsorgsfullt uppförda masugnspipor,
och mellan hvilken förtimring och den murade pipan
inkastades en fyllning af sten och grus. Nu för tiden,
sedan masugnarna betydligt vuxit till sina dimensioner
och erfordra större stabilitet, är yttermuren alltid
murad, vare sig af granit, slaggtegel eller vanligt
murtegel. C. A. D.
Mullus-slägtet, Mullus L., zool., utgör typen
för fam. Mullidae af de taggfeniga fiskarnas
ordning. Hithörande fiskar utmärka sig genom tämligen
stora fjäll och mer eller mindre pyramidalt hufvud
med två långa skäggtömmar under hakan. Af de två
europeiska arterna förekommer den mindre arten,
M. barbatus L., tämligen talrikt i Medelhafvet,
mera sällan vid Frankrikes Atlantiska kust samt ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
