Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Munzinger ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
belastningen och dess verkan. Enligt Stockholms
byggnadsordning skola fria yttermurar i
flerevåningshus vara i bottenvåningen 0,6 m. samt i
öfre våningarna (liksom öfverallt i lägre hus) minst
0,45 m. Brandmur mot granne bör vara 0,45 m. till
andra våningen samt derofvan 0,3 m.; vid lägre hus
öfverallt minst 0,3 m. Innermurarna kunna göras
tunnare, bärande midtelmurar dock ej under 0,45
m. Grundmurar göras upptill vanligen 0,3 m. tjockare
än den ofvanpå stående öfvermuren, nedtill 1 1/2 à 2
ggr tjockare än denne; de skola alltid gå så djupt
ned, att kälen blifver utan menligt inflytande på dem,
sålunda omkr. 1,2 m. Styrkan hos för öfrigt lika murar
af qvadersten, tegel och sprängsten förhåller sig i
det närmaste som 5 : 4 : 3.
Redan i den äldsta forntiden
var konsten att uppföra murar väl bekant. Egypterna
murade med väldiga huggna block af granit, porfyr,
marmor, sandsten, basalt eller alabaster. Babylonerna
uppförde, i saknad af sten, sina oerhörda murmassor af
soltorkadt eller brändt tegel. Perserna åter använde
huggna stenar (ofta af marmor), som ibland förbundos
medelst jernnaglar. Fenicerna hade väl hopfogade
qvaderblock, men dessa voro dock oftast släthuggna
blott vid kanterna (första profvet på »rustik»
l. mursten med rå koppyta). Hebréerna murade med
randade qvaderblock, ofta med ohuggen yta. Pelare
uppförde de af rund qvadersten utan bruk. Ringmurar
byggdes af tre skikt qvadersten och ett fjerde skikt
cederbjelkar. (Konung Salomos palats var uppfördt
af »dyrbar sten, huggen efter mått och sågad med såg
både på innan- och utansidan, ifrån grunden ända upp
till taklisterna».) Mindre Asiens folk uppförde murar
af månghörniga, noggrant huggna och väl sammanfogade
block. I Indien användes rödaktig sandsten, granit
och marmor samt tegel (Ceylon). Kinesiska muren är
af qvadersten och tegel med fyllning inuti af jord
och rullsten. Greklands äldsta innevånare bildade,
liksom urfolken, sina murar genom att stapla väldiga,
råa stenblock på hvarandra utan bindemedel,
s. k. cyklopiska murar. Senare höggo grekerna
vanligen stenarna och uppförde då murar på tre olika
sätt: emplekton, då mellanrummet mellan två tunnare
frontmurar utfylldes med grus och småsten, isodomon,
då hela muren byggdes af regelbundna och lika stora
stenar, och psevdisodomon, då muren uppfördes af
oregelbundna och olikstora stenar. Etruskernas murar
voro hopfogade af stora oregelbundna, polygonala
stenblock utan bruk; senare använde de vågräta
lager och slutligen äfven murbruk. Romarna, som
lärt murbyggnad af etruskerna, använde i början
qvaderstenar, som först efter Greklands eröfring
höggos af marmor. Dessutom begagnade de tegel redan
under republiken, men till vidsträcktare bruk dock
först efter Augustus. Romarna hade två slags mursätt:
incertum och reticulatum; för öfrigt bibehöllos äfven
grekernas tre olika byggnadstyper. Kalk och murbruk
användes ej alltid, utan stenblocken förbundos
ofta medelst laxstjertformade dubbar af trä eller
koppar. Bysantinerna murade vanligen med tegel i
olikfärgade skikt.
Under medeltiden användes hufvudsakligen qvader och
tegel. Morerna murade dels med tegel, dels med huggen
sten, dels slutligen äfven med ett lösare af småsten,
kalk och jord sammansatt material. Valakernas murar
hade skikt omvexlande af huggen sten och tegel. I
Sverige nyttjades ofta grofva kullerstenar till
slotts- och kyrkomurar. Dessa murar, som måste göras
mycket tjocka, fingo dock först efter längre tid
(århundraden) sin fulla fasthet. Vidare murades med
mer eller mindre tuktad gråsten, kalk- eller sandsten
och senare med tegel. L. W:son M.
Mur [mour], Steiermarks hufvudflod, upprinner i
Salzburg, blifver segelbar vid Judenburg, bildar på
en sträcka gräns emellan Steiermark och Ungern samt
infaller från venstra sidan i Drave vid Legrad
(ung. komit. Zala). Den har ett mycket snabbt
lopp. Längd 416 km.
Murad (Arab., »åstundad», »efterlängtad»), namn på
fem turkiska sultaner. 1. M. I Rasi (»segraren»),
f. 1319, efterträdde 1359 sin fader, sultan Orkhan, på
tronen. Begåfvad med stor fältherretalang, kraftfull
och rättvis, förstod M. att i betydlig mån utvidga och
befästa det unga osmanska väldet. Sedan han tvungit
fursten af Karaman att afträda Angora, gick han öfver
sundet vid Dardanellerna (1361), bemäktigade sig
Adrianopel m. fl. städer och hela det öppna landet
ända till Balkan, vände sig sedan mot de förbundne
furstarna af Ungern, Serbien, Bosnien och Valakiet
samt slog dem i grund vid Maritza (1363). Derefter
förlade han rikets residens till Adrianopel (1365),
utsträckte sina eröfringar öfver allt större delar af
Tracien och gjorde 1375 furstarna Lasar af Serbien
och Sisman af Bulgarien samt 1379 bysantinske
kejsaren Johannes V skattskyldiga. De följande
åren egnade M., som redan 1365 infört tugra (se
d. o.) som sultanens signet, åt den redan af Orkhan
påbörjade organisationen af hären och förvaltningen,
men snart fortsattes eröfringarna. M:s storvesir Ali
Pascha eröfrade Bulgarien, och M. sjelf slog i grund
serberna vid Kossova (Juni 1389), men blef på sjelfva
segerns dag nedstucken af en fången serber, Milosj
Kobilovitj. Han efterträddes af sin son Bajasid I.
2. M. II, född 1401, följde 1421 sin fader,
Muhammed I, på tronen. Hans regeringstid upptogs
nästan h. o. h. af krig. I början hade han att
kämpa med tvänne upprorsmakare, först Bajasid I:s
(föregifne?) son Mustafa och sedan sin egen yngre
broder Mustafa. Hans försök att storma Konstantinopel
(Aug. 1422) misslyckades väl, men han tvang
kejsar Johannes VI att erkänna sig skattskyldig
(1425). I Asien eröfrade M. efter hand furstendömena
Kastamuni, Isfendiar, Sinope och Mentesje
(1423–30), och i Europa gjorde han furstarna af Epirus
och Akarnanien skattskyldiga (1431) samt låg i
ständiga strider med ungrare och serber. Efter den
misslyckade långvariga belägringen af Belgrad (1440)
led M. det ena nederlaget efter det andra i kampen
mot Johan Hunyady (1441–43). Efter freden i Szegedin
(Juni 1444), der han måste afstå det eröfrade Serbien
och Herzegovina åt Georg Brankovitj, afsade M. sig
regeringen till förmån för sin son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
