Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Müller ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Gotha porträtt, vann med dem sådant erkännande,
att han 1857 kallades till hofmålare i Portugal,
och verkade äfven några år i London, men slog sig
till sist, 1859, ned i Rom samt målade der porträtt,
mytologiska bilder och romerska folklifsskildringar. –
2. Johannes Eduard M., tysk bildhuggare, den
föregåendes tvillingbroder, lefde flere år som kock
i München, Paris och Antwerpen, der bildhuggaren
Geefs upptäckte hans talang och 1850 förmådde honom
att gå in vid akademien i sistnämnda stad. Under
studietiden förvärfvade han sitt uppehälle med att
porträttera. 1852 begaf han sig till Bruxelles, och
1857 slog han sig ned i Rom. Han utmärker sig för
sina ideala bildverk, väl komponerade och lyckade i
det tekniska utförandet. Hans förnämsta verk är en
kolossalgrupp af Promethevs och Oceaniderna (1874–79;
i nationalgalleriet i Berlin).
Müller, Andreas, tysk historiemålare i München,
f. 1830, studerade i München under M. von Schwind och
utmärker sig förnämligast genom själfullt komponerade
historiebilder, såsom Alexander d. stores bröllop
(i Maximilianeum i München), De fyra verldsåldrarna
(efter Schiller) samt kyrkofresker. Han kallas
gemenligen »Komponier-Müller».
Müller, Friedrich, österrikisk språkforskare och
etnograf, f. 1834 i Böhmen, studerade 1853–57 i
Wien, anställdes 1858 vid universitetsbiblioteket
och 1861 vid kejserl. hofbiblioteket derstädes samt
blef 1866 professor i jämförande språkforskning
vid Wiens universitet. Hans hufvudverk på det
språkliga området äro Reise der österreichischen
fregatte Novara. Linguistischer theil (1867)
och Grundriss der sprachwissenschaft (1–3,
1876–1887). I det senare arbetet lemnas efter en
allmän inledning kortfattade och öfverskådliga, men
dock detaljerade karakteristiker af verldens alla
kända språk och språkfamiljer. För öfrigt har M., mest
i Wienakademiens »Sitzungsberichte», publicerat ett
stort antal mindre afhandlingar, de flesta rörande
de iranska språken. Som etnograf är han känd dels
genom den »etnografiska delen» af Novara-resan,
dels genom en Allgemeine ethnographie (1873; 2:dra
uppl. 1879). Till grund för sin indelning af folken
lägger M. håret (se Hår, 2). Efter de sålunda vunna
etnografiska hufvudgrupperna indelar han jämväl
språken. För öfrigt är M. en af redaktörerna för
»Mittheilungen der anthropologischen gesellschaft»
i Wien. Lll.
Muller, Jakob Worm, norsk läkare och fysiolog,
född i Bergen d. 23 Dec. 1834, bosatte sig, efter
år 1860 afslutade studier, såsom praktiserande
läkare i Kristiania, der han fick en betydande
praktik. Efter att 1865–70 hafva idkat fysiologiska
studier i Tyskland blef han 1870 stipendiat
vid Kristiania universitet, 1873 e. o. och 1877
ord. professor i fysiologi samt föreståndare för
den fysiologiska institutionen derstädes. År 1879
promoverades han till hedersdoktor vid universitetet
i Köpenhamn och kallades 1882 till medlem af svenska
Läkaresällskapet. M:s många vetenskapliga afhandlingar
äro införda i »Kristiania videnskabsselskabs
forhandlinger», »Meddelelser fra det
fysiologiske institut i Kristiania», »Archiv for
mathematik og naturvidenskaber», »Poggendorffs
Annalen der physik und chemie» och åtskilliga
andra lärda fackskrifter. Han har äfven särskildt
utgifvit flere vetenskapliga arbeten, bland hvilka
må nämnas Untersuchungen über flüssigkeitsketten
(Leipzig 1869) och Transfusion und plethora
(1875). Såsom grundläggare och ledare af den
fysiologiska institutionen i Kristiania har han
i hög grad bidragit till vetenskapens främjande.
Y. N.
Müller, Eduard Friedrich Hermann Lucian, tysk
filolog, f. i Merseburg 1836, sedan 1867 professor
vid historisk-filologiska institutet i Petersburg och
sedan 1870 derjämte vid romersk-katolska akademien i
samma stad, har vunnit sitt namn som vetenskapsman
med De re metrica poetarum Latinorum (1861). Han
har vidare utgifvit och biografierat flere latinska
författare.
Müllern, Gustaf Henrik von, friherre, ämbetsman,
föddes 1664 och tillhörde en adlig slägt i
Estland. Han blef 1688 guvernör för Karl XI:s
kusiner pfalzgrefvarna Adolf Johan och Gustaf
Samuel af Pfalz-Zweibrücken samt senare svensk
kommissionssekreterare i Haag. 1698–1700 bevakade han
såsom e. o. envoyé Sveriges intressen hos de furstliga
hofven vid mellersta Rhen. Han tillhörde senare
den kanslipersonal, som var med Karl XII i fält,
befordrades 1708 till kansliråd och statssekreterare
vid utrikes ärendena samt skötte efter slaget vid
Poltava (1709) den kungliga brefvexlingen i den
fångne Pipers ställe. 1710 utnämndes han till
hofkansler och friherre. Vid kalabaliken i Bender (1713)
blef M. fången, men var den förste, som utlöstes,
och hörde i Demotika till konungens fåtaliga
omgifning. Vid kansliets ombildning 1714 blef han
ombudsråd i Första utrikes expeditionen. M., som
tidigt rådde Karl XII att återvända från Turkiet samt
arbetade för fred, var en af dem, som 1715 i Stralsund
genom sina föreställningar förmådde konungen att
företaga hemfärden till Sverige, medan ännu möjlighet
fanns. Från denna tid gaf dock Karl XII alltmer sitt
förtroende åt Görtz, och M. hade snart icke ens till
formen samma betydelsefulla ställning hos konungen
som förut. Han dog i Stockholm d. 9 April 1719.
Müllner, Amandus Gottfried Adolf, tysk dramatiker,
f. 1774, var 1798–1815 advokat i Weissenfels (Sachsen)
och egnade derefter all sin tid åt literaturen. Död
1829. Han skref först en roman, Incest (1799),
och sedermera flere rätt goda lustspel på vers,
bl. a. Die vertrauten (1811; »De förtrogne», 1832,
1841 och 1858), samt vände sig till den romantiska
ödestragiken. Hans enaktspjes Der 29. Februar
(1812) öfverbjöd Z. Werners »Der 24. Februar» i
hemska effekter, och de större tyska skådebanorna
beherskades under ett årtionde af hans sorgspel Die
schuld (1812; »Skulden», 1817, uppf. 1830), hvars
dystert fängslande stämning och bländande versform
(lånad från Calderon) fingo öfverskyla innehållets
tomhet. Tydligare framträder M:s osjelfständighet i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
