Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mykale ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
redan taladt. Kartagerna slogo först mynt på Sicilien
för att betala sina dervarande trupper; senare blef
Kartago myntningsort. Judarna präglade mynt först
under Makkabéernas tid. De stora judiska silfvermynt
(gjutna), med en blomstrande staf och en kalk, som
här i Sverige ofta förekomma i enskilda personers ego,
äro alla falska. Inom Arabien präglades mynt efter
atheniensiskt mönster. De arsacidiske konungarna
i det partiska riket präglade mynt med sin egen
och sin stamfaders bild. Deras efterträdare,
sassaniderna, upptogo typer, som påminna om
forntidens persiska gudsdyrkan, och deras mynt bära
inskrifter i pehlevi-alfabetet. Ännu längre bort,
i Baktrien och i Indien, finna vi å mynten spår af
ett grekiskt inflytande. – 4. Vesterländska mynt. I
Spanien visa de iberiska mynten spår af grekisk och
fenicisk inverkan, senare af romersk. Inskrifterna
äro ofta tecknade med iberiska bokstäfver. Inom
Gallien hade den sydvestra delen, Aqvitanien, mynt,
som påminna om de iberiska. Den stora grekiska
handelsstaden Massilias silfvermynt efterbildades
visserligen inom det kringliggande landet, men af
största betydelsen blef för Gallien konung Filips
af Macedonien guldmynt, hvilka efterbildades med
en fortgående försämring af typerna. I Britannien
präglades mynt, liknande de galliska. Mest urartade
förekomma dessa mynt i det af keltiska stammar
befolkade södra Tyskland. Mynten, af guld, tjocka,
skålformiga, kallade regenbogenschüsselchen (folket
trodde dem vara nedfallna med regnbågen), visa i
allmänhet endast lösryckta streck och punkter. I den
mellersta Donaudalen, i Pannonien, präglades mynt
efter nordgrekiska mönster.
B. Medeltidens mynt. 1. Folkvandringsstaterna,
bildade inom romerskt område, upptogo i mycket
det romerska väsendet, och detta gäller icke minst
mynten, å hvilka man länge behöll kejsarens bild
och namn. Det ansågs från bysantinsk sida som ett
betänkligt öfvergrepp, när de frankiske konungarna
började prägla mynt, utan att iakttaga detta. Under
denna tid präglades mynt af vandalerna i Afrika,
östgoterna i Pannonien och Italien, langobarderna
uti Italien, vestgoterna i Spanien, burgunderna
och frankerna. De sistnämndes mynt, vanligen kallade
»merovingiska», visa dock sällan regentens namn, utan
endast myntstadens och myntmästarens. De merovingiska
mynten voro i allmänhet af guld – vestgoterna
präglade aldrig annat än guldmynt –; först mot slutet
började man prägla äfven silfvermynt, och sådana –
kallade sceattus – präglades äfven i England. –
2. Den Karolingiska silfvermyntningen. Germanerna
hade af gammalt haft förkärlek för silfvermynt. När
karolingerna, från landet öster om Rhen, hade kommit
till herraväldet, blef silfret den enda myntmetallen;
man präglade hela penningar, denarer, och halfva,
oboler. De karolingiska myntens typer voro få:
bröstbild (mindre ofta), monogram af herskarens namn,
kors och en kyrkfasad af antikt utseende (en kolonnad
med gafvel). Vanligen finnes å myntet
präglingsorten angifven. – 3. Den efterkarolingiska
silfvermyntningen. Efter det karolingiska rikets fall
bibehöll silfret sig som uteslutande myntmetall. I
Frankrike, der mynt präglades af konungarna och
en mängd vasaller, behöll man i betydlig mån de
karolingiska typerna, men lät dem undergå hvarjehanda
förändringar. Af de franska typerna hafva två blifvit
mera omtalade än de öfriga: type chartrain, med ett
ansigte, som snart blef till ytterlighet vanstäldt,
och type tournois, större mynt med en framställning
af en kyrkfasad och tvåradig inskrift. I Tyskland
uppenbarar sig ock i viss mån fasthållandet af de
karolingiska typerna, men der råder större mångfald
i framställningarna, och flere mynt röja i utförandet
en icke ringa grad af konstfärdighet. I England visar
den rådande typen å den ena sidan konungens bild,
å den andra ett kors af vexlande beskaffenhet. Den
engelska penningen blef vida bekant under namnet
sterling. – 4. De tyska brakteaterna. Under den
senare delen af 1000-talet började man i vissa
delar af Tyskland göra silfvermynten stora och tunna
(s. k. halfbrakteater), hvilket hade till följd,
att prägeln blef otydlig. För att undvika denna
olägenhet började man mot midten af 1100-talet
att prägla ensidiga mynt, kallade brakteater (se
d. o.). Baksidan visade i fördjupning framsidans
bild. Under den första tiden voro framställningarna å
dessa egendomliga mynt verkliga konstverk, men snart
blefvo de helt grofva. Det hade ej varit möjligt att
släppa ut så tunnt mynt i rörelsen, om ej dessa mynt
hade haft en mycket kort omloppstid: åtminstone en
gång om året präglades nya mynt, och derefter fingo
de tidigare mynten ej användas. – 5. Medeltidens
guldmynt. I sydligaste Italien fortsatte man att i
någon mån prägla guldmynt. Så gjorde hertig Roger II
af Apulien, vid midten af 1100-talet. Hans guldmynt
bära dels, till följd af granskapet till Sicilien,
arabisk inskrift, dels latinsk, i hvilken hans titel
återgifves med orden Dux Apuliae; på grund af denna
titel kallades guldmynten dukater. Äfven kejsar
Fredrik II (förra hälften af 1200 talet) präglade i
södra Italien guldmynt, kallade augustaler. Vigtigare
var den guldmyntning, som år 1282 börjades i
Florens. Å dessa mynt, som kallades floriner, sågos
bilden af stadens skyddshelgon (Johannes Döparen)
och stadens vapenbild (lilja). Omkr. år 1280 började
man i Venezia prägla guldmynt af bysantinskt tycke,
kallade zecchiner (af zecca, mynthus). Båda dessa
myntslag framkallade efterbildningar, men florinen var
för Europa vigtigast. År 1356 fingo det tyska rikets
kurfurstar rätt att prägla guldmynt, och de beredde
öfvergången från florinen till gulden (gyllen),
i en senare tid, då man präglade silfvermynt af
samma värde, kallade guldgyllen. Kurfurstarnas
exempel följdes af flere myndigheter. Myntens halt
började dock snart försämras. De bästa voro de
gyllen, som präglades i Ungern. I Frankrike, der
guldmyntspräglingen infördes af Ludvig den helige
(d. 1270), voro guldmynten i allmänhet stora,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
