Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mynt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under tidernas lopp har myntfoten i de flesta land
gång på gång ändrats, vanligen från »tyngre» till
»lättare», d. v. s. man har af samma vigtsenhet fin
myntmetall, t. ex. mark eller pund silfver, präglat
ett ökadt antal myntstycken af samma nominella valör,
t. ex. daler, livres o. s. v., hvarvid dessa antingen
gjorts lättare, med bibehållande af samma legering
som förut, eller fått minskadt värde, genom större
tillsats af oädel metall, eller ock försämrats både
till »skrot och korn» (vigt och finhalt). – För att
beteckna, att någon af de ädla metallerna silfver
och guld utgör grunden för ett lands myntväsende,
användas stundom uttrycken guldmyntfot och
silfvermyntfot. Ett land med endast den ena af
dessa metaller såsom grund för myntväsendet säges
hafva enkel myntfot, ett land med bägge på en gång
säges hafva dubbel myntfot. Alla dessa uttryck äro
emellertid oriktiga. På senare tiden har man också,
mera riktigt, börjat nyttja benämningarna guld- och
silfvermyntsystem samt monometallism (i st. f. enkel
myntfot) och bimetallism (i st. f. dubbel myntfot).
J. Lr.
Myntförfalskning, jur., kallas sådana åtgärder, genom
hvilka man i sviklig afsigt eftergör eller förändrar
gångbart mynt. Man skiljer emellan falskmyntning,
eftergörande af mynt, och myntförfalskning i inskränkt
mening, förändring af äkta mynt. Straffet för det
förra brottet är i allmänhet strängare. Sålunda
stadgar den svenska strafflagen för eftergörande af
guld- eller silfvermynt straffarbete fr. o. m. fyra
t. o. m. åtta år, för eftergörande af kopparmynt
straffarbete fr. o. m. sex månader t. o. m. två år,
hvilka straff dock kunna nedsättas till hälften,
om myntet ej blifvit utgifvet eller begagnadt, eller
omständigheterna eljest äro synnerligen mildrande. För
den, hvilken genom filning, klippning eller annorledes
minskar guld- eller silfvermynts värde eller gifver
ringare mynt sken af det, som är högre, stadgas åter
straffarbete fr. o. m. sex månader t. o. m. fyra
år. Är ej bruk gjordt af det förfalskade, kan dock
äfven här en nedsättning af straffet till hälften
ega rum. J- H-r.
Myntkabinett, en vetenskapligt ordnad samling
af mynt och medaljer. Alla europeiska stater ega
sådana samlingar, som tillkommit på allmän bekostnad
och vårdas af statens tjenstemän. Den rikaste
samlingen är den engelska, som förvaras i British
museum. – Kungliga myntkabinettet i Stockholm har
gamla anor. Redan före Gustaf II Adolfs tid hade
ett och annat myntfynd blifvit för statens räkning
inlöst och förvarades i rikets arkiv. Detta förråd
ökades med dyrbara myntsamlingar, tagna som byten
i 30-åriga kriget. Af dessa medtog visserligen
drottning Kristina större delen, då hon efter sin
tronafsägelse lemnade Sverige, men ett betydligt antal
romerska och bysantinska kejsaremynt stannade qvar,
hvarjämte konung Karl XI återlöste en del mynt, som
den förra pantsatt hos ett handelshus i Belgien. Den
sålunda bildade samlingen började under Karl
XI:s eget inseende ordnas af öfver ceremonimästaren
J. G. Sparfvenfelt, assessorerna E.
Brenner och N. Keder m. fl., men detta arbete
tyckes hafva blifvit afbrutet vid konungens
död. Samlingen deponerades i Statskontoret,
hvarifrån den först år 1727 utlemnades för att
förenas med de samlingar, som k. antiqvitetsarkivet
under tiden genom inlösta jordfynd och andra inköp
förvärfvat. Den erhöll inom kort benämningen
k. myntkabinettet och har alltsedan stått under
riksantiqvariens vård. Myntkabinettet tillväxte högst
betydligt under 1700-talet genom inköp af enskilda
samlingar, bland hvilka må nämnas drottning Ulrika
Eleonora d. y:s, kommerserådet E. Skjöldebrands och
framför alla drottning Lovisa Ulrikas af riksrådet
grefve C. G. Tessin grundlagda samling af antika och
moderna mynt och medaljer. Den största förtjensten
om k. myntkabinettets ordnande och vetenskapliga
bearbetning hade riksantiqvarien B. E. Hildebrand
(se denne). Professoren C. J. Tornberg ordnade och
beskref de kufiska (arabiska) mynten och utgaf
deröfver arbetet »Numi cufici regii numophylacii
holmiensis» (1848). Slutligen har riksantiqvarien
H. O. H. Hildebrand ordnat myntkabinettets
rikhaltiga samling af forntyska medeltidsmynt från
början af 10:de till något in på 12:te årh., hvilka
hufvudsakligen genom handeln blifvit hitförda och
i betydlig mängd åtföljts af samtida nederländska,
ungerska m. fl. angränsande lands mynt. Antalet af
de i myntkabinettet förvarade mynt och medaljer
uppgick 1885 till 84,100 (i denna siffra äro ej
duppletter inbegripna). Af dessa voro 16,179 antika
(435 af guld, 4,189 af silfver, 11,555 af koppar eller
annan oädel metall); 27,306 härrörde från medeltiden
(622 af guld, 26,571 af silfver, 115 af koppar eller
annan oädel metall); 22,987 tillhörde nyare tid
(1,856 af guld, 17,151 af silfver, 3,980 af koppar
eller annan oädel metall). Dessutom funnos 3,597
orientaliska mynt (67 af guld, 3,231 af silfver,
299 af koppar) och 1,632, som tillhörde andra
utom-europeiska stater (121 af guld. 704 af silfver,
807 af koppar). Medaljernas antal uppgick till 12,399
(295 af guld, 6,340 af silfver, 5,764 af koppar). –
De svenska mynten uppgingo till ett antal af 11,075
(456 af guld, 9,635 af silfver, 984 af koppar), de
svenska medaljerna till 3,872 (198 af guld, 3,326 af
silfver, 348 af koppar). – Riksbankens myntkabinett
grundlades 1756, derigenom att rikets ständers bank
för 120,000 daler kmt inköpte presidenten friherre
Gustaf Claesson Rålambs myntsamling, som innehöll
en utmärkt rik samling af svenska mynt och medaljer
jämte miniatur-porträtt af alla svenska regenter
fr. o. m. konung Albrekt samt några utländska medaljer
och mynt, bland hvilka de livländska ordensmästarnas
och biskoparnas mynt ega ett större värde. Vården
om bankens myntkabinett innehades någon tid af
kanslirådet C. R. Berch, till 1766, då arvodet för
denna befattning indrogs. Samlingen blef sedan på
ett förtjenstfullt sätt 1795–96 vårdad och ökad
af bankokommissarien Fredrik Silfverstolpe samt
räknade vid århundradets slut 2,169 stycken mynt och
medaljer. Efter Silfverstolpe fanns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
