Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myrberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(»brutna», »piskformiga»). Hannar och honor äro
vingade, men »arbetarna» (outvecklade, sterila honor)
vinglösa. Myrornas öfverkäkar äro kraftigt utbildade
och underläppen försedd med en liten hinnaktig
tunga. Myrornas nervsystem är i det hela utveckladt
efter samma typ, som den man finner hos steklarna. Men
man har hos myrorna anmärkt å det öfre halsgangliet,
som skulle motsvara ryggradsdjurens hjerna, två med
många namn betecknade, å detta gangliets bakre del
framträdande bildningar, hvilka af en del zoologer
hafva ställts i samband med myrornas i många fall högt
utvecklade intelligens. De underbara iakttagelser,
som med full säkerhet blifvit gjorda rörande myrornas
biologiska förhållanden, deras samhällsinrättningar
och lefnadsvanor samt förmåga att lämpa sig efter
förhandenvarande omständigheter äro i sanning
ofta så nära gränsen af det otroliga, att man väl
härvid kan tillämpa den kända satsen: »Det sanna
är icke alltid sannolikt». Sakrika framställningar
af myrornas lefnadsförhållanden ega vi i G. Adlerz’
nyligen utgifna »Myrmecologiska studier» (Bihang till
Vet. akad:s handlingar, 1887) samt i O. M. Reuters
»De lägre djurens själslif» (n:o 34 och 35 af »Ur vår
tids forskning», 1886). Här kunna endast mera allmänna
antydningar och några enskilda drag ur myrornas lif
finna plats.
Det är bekant, att myrorna bilda samhällen, hvilka
hos olika arter och äfven hos samma art kunna
oerhördt vexla i afseende å samhällsmedlemmarnas
antal, från några få (knappt ett tiotal) till
omkr. 500,000. Individerna i ett samhälle äro i regeln
af 3 olika slag: honor, hannar och »arbetare». Af
dessa sistnämnda finnas ofta olika klasser, skilda
genom storlek och äfven genom arbetsvanor. Arbetarna
hafva alltid den högst utvecklade intelligensen, i
samband med »hjerngangliets» större utveckling. De äro
genom sin begåfning och sin talrikhet den herskande
klassen, »beklädd med såväl den lagstiftande som den
utöfvande makten». De förrätta alla göromål, såsom
byggnadsarbeten, insamlande af förråd, vården af ägg,
larver och puppor, matande af larver och i många fall
äfven af hannar och honor, hvilkas bevakning jämväl
åligger arbetarna. Derjämte försvara dessa samhället
mot fiender, och hos de slafhållande myrorna
verkställa eller deltaga de i de plundringståg, som
afse bortröfvandet af larver och puppor från de myror,
hvilka nyttjas som slafvar. Det är nästan uteslutande
hos arbetarnas klass, som man finner dessa underbara
drag af ett själslif, så högt utveckladt, att det
ställer myrorna nästan lika långt framom de öfriga
ryggradslösa djuren, som menniskan står öfver de
öfriga ryggradsdjuren. Hos myrorna finner man många
samhällsinrättningar, hvilka man eljest träffar endast
i det menskliga samhället. Myrornas arbetsskicklighet
röjer sig på mångfaldiga sätt i byggandet af deras
bon och i deras väganläggningar. Somliga myror gräfva
sig bon i marken eller urhålka dem i murket trä,
utan att hopa något byggnadsmaterial omkring boet. De
förstå att skickligt dölja ingångarna till dessa bon,
emedan dessa myror ofta äro utsatta för anfall af slafhållande
myror. Andra myror, såsom hos oss den »bruna myran»,
Lasius fuliginosus, bygga inuti ihåliga trädstammar
(t. ex. ekar) ett stort, mycket konstrikt bo,
sammansatt af otaliga celler eller kamrar i många
våningar öfver hvarandra, med en mängd öppningar och
genomgångar. Väggarna mellan kamrarna och våningarna
äro byggda af ett slags brun pappersmassa, som
dessa myror bilda genom att med sina starka käkar
först söndertugga murket trä och sedan med sin sega
saliv hoplimma träpartiklarna. Denna massa hårdnar
snart i luften och uppblötes icke af vatten. Alla
något äldre väggar i ett sådant bo äro luddiga af
en egen liten svamp (Septosporium myrmecophilum),
hvars möjliga rol i dessa myrors hushåll är okänd. –
Många myror gräfva bon med många gångar i marken
och öfverbygga dessa med jordupphöjningar samt
bilda på detta sätt de allra flesta, om icke alla,
tufvorna på våra ängar. Åtskilliga svarta samt
gula och röda myror bygga sådana bon. Andra grupper
af myror bortsläpa större eller mindre stackar af
barr, qvistar, grässtrån eller dylikt öfver sina i
marken, i trädstubbar (eller murkna träd) anordnade
bon. I dessa byggnadsarbeten likasom, vid samhällets
första början, i affödans vård kunna äfven honorna
deltaga. Hannarna deremot arbeta aldrig. Deras enda
uppgift är honans befruktning. De bjuda icke ens
till att försvara sig mot fiender, och de ådagalägga
aldrig några prof på intelligens, hvilket säkerligen
står i samband med den ringa utvecklingen af deras
hjernganglier. I vissa samhällen (hos Camponotidae)
bemötas ock hannarna af arbetarna med ett tydligt
förakt (i det ingen arbetare det minsta fäster
sig vid hannarnas görande eller låtande), och blir
samhället anfallet af fiender, få hannarna se sig om
efter räddning bäst de kunna. Bland Myrmicidae är
dock förhållandet ett annat, tills honorna blifvit
befruktade. Parningen sker ibland å stackens yta
och hos en eller annan art i stackens inre gemak,
men vanligen sker den under en utflygt från boet, en
»wedding trip», en bröllopsfärd i luften någon varm
och solig dag. Efter denna utflygt dö de hjelplöse
hannarna snart, och äfven många honor gå förlorade,
dels derigenom att de bortsnappas af foglar, dels
genom andra ogynsamma förhållanden. Andra honor hitta
tillbaka till modersamhället eller påträffas af
arbetare och föras hem till boet, der de synnerligen
omhuldas af arbetarna, som på flere sätt uttrycka sin
glädje öfver tilldragelsen. Sedermera lemnar honan
icke boet. De numera onyttiga vingarna beröfvas henne,
antingen genom hennes egen åtgärd eller med arbetarnas
hjelp, och hon blir stammoder för ett nytt slägtled
inom samhället. – Arbetarnas förmåga att meddela
sig med hvarandra genom antennerna är underbar. De
synas ega ett utbildadt antennspråk, genom hvilket
de kunna för andra omtala tilldragelser, som kunna
vara af vigt, såsom fynd af föda, vatten och annat,
som kan lända till trefnad och samhällets bästa,
likasom de äfven kunna göra hvarandra meddelanden om
hotande fara o. s. v. Med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
