Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäskkarsskatt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mästerby, socken i Gotlands län, Gotlands södra
härad. Areal 2,547 har. 401 innev. (1885). Annex till
Sanda, Visby stift, Medelkontraktet.
Mäster Knut. Se Daluppror, sp. 814.
Mästerman. Se Skarprättare.
Mäster Olof. Se Olaus Petri.
Mästerrot, Rhizoma Imperatoriae (Radix
Ostruthii), farmak., namn på rotstocken till
Imperatoria Ostruthium L. (nat. fam. Umbelliferae
Juss., kl. Pentandria L.), en mångårig ört, som
hufvudsakligen tillhör mellersta Europas bergdalar,
men äfven förekommer i Sverige sparsamt här och der
från Halland upp till Helsingland. Mästerrotens
örtstånd ar tämligen högväxt, glatt, med
3-fingradt delade blad, hvilkas ändflikar äro
stora och breda. De mångstråliga blomflockarna
hafva vanligen hvita blommor, och delfrukterna äro
platta, med vingade åsar. Under somliga år och på
vissa lokaler utvecklas endast rotblad, ej någon
stjelk. Rotsystemet är egendomligt och afvikande
från andra officinella umbelliferer. Det består
af en jordstam, omkr. 10 cm. lång och 10 mm. bred,
plattryckt, gråbrun, oregelbundet böjd och ringlad
genom bladärr, med korta längsfåror eller gropar
och en mängd framstående knölar samt upphöjda ärr
efter rottågor. Lukten är starkt aromatisk och
egendomlig, smaken skarp, stickande kryddartad,
beroende på halten af flyktig olja och ett brännande
skarpt ämne, imperatorin (peucedanin). Mästerroten
var förr mycket använd såsom ett kraftigt medel i
febrar och magkatarr, men är nu af läkare bortlagd.
O. T. S.
Mästersång (T. meistergesang), den didaktiska
lyrik, som i Tyskland framgick ur medeltidens
minnesång (se d. o.) och odlades skråmässigt
under 1300–1500-talet, nästan uteslutande inom
städernas handtverkarekretsar. Mästersångarna togo
i arf den senare minnesångens formförkonstling
och drefvo den vida längre genom nya, pedantiska
regler. Sammanfattningen af de noggranna föreskrifter,
hvilka måste följas vid mästersångernas diktande,
kallades tabulatur. En sång (bar) bestod af strofer,
hvarje strof af 2 sinsemellan (till versmått och
melodi) lika delar, stollen, jämte en tredje,
abgesang, af olika byggnad. Dikterna framsjöngos,
men alltid utan ackompanjemang. En versart
med tillhörande melodi benämndes ton l. weise
och kunde bära de löjligaste namn, t. ex. »die
gestreift safranblümleinweis Hans Findeisens»,
»die abgeschieden vielfrassweis». Under ifvern att
räkna stafvelserna i versen tog man föga hänsyn till
betoning och qvantitet. Den lärling, som ännu ej kunde
tabulaturen, kallades schüler, den i tabulaturen
utlärde schulfreund; en singer måste kunna sjunga 5–6
»töne», tichter var den, som kunde hopsätta dikter
efter andras »töne», och högsta rangen, meister,
tillades den, som uppfunnit en ny »ton». Sjelfve
kallade de sig ej meistersinger, utan liebhaber des
deutschen meistergesangs. De öfvade sig mera enskildt
(singschulen), men hade om söndagseftermiddagarna
offentliga uppvisningar af sin konst, vanligen i
kyrkor (festschulen). Dervid hade tre s. k. merker varfvet
att anmärka och bestraffa fel i de föredragna
sångerna. Förste pristagaren pryddes för tillfället
med en silfverkedja, i hvilken konung Davids bild
hängde; på den näst bästes hjessa sattes en krans af
sidenblommor. – Innehållet i mästersångerna var mest
af religiös-uppbygglig art, uppfattningen torr och
kälkborgerlig; med missriktadt nit lade man nästan
all vigt på versifikationen. Emellertid hafva dessa
hederliga handtverksmäns sånggillen främjat goda seder
och spridt månget bildningsfrö. – Bland mästersångarna
gick en fantastisk sägen, hvilken förlade deras
gillens uppkomst tillbaka ända till kejsar Otto I:s
tid (936–973). De viste för öfrigt, att såsom stiftare
beteckna tolf skalder, bland dem Heinrich Frauenlob,
Marner och Konrad af Würzburg. Den första sångskolan
synes hafva inrättats i Mainz på 1300-talet. De
mest blomstrande funnos i Nürnberg och Augsburg på
1500-talet, och det berömdaste namnet inom dem är
Hans Sachs, hvars odödlighet dock icke stöder sig
på hans 4,275 mästersånger. I några städer voro
dessa sångareskrån verksamma ännu på 1700-talet,
och först 1839 upplöste sig det sista af dem, i
Ulm. Prof på mästersånger finnas i en af K. Bartsch
1862 utg. samling.
Mät; taga i mät. Se Utmätning.
Mätare, Geometrae (Phalaenidae hos Thomson), zool.,
kallas den grupp af nattfjärilar, som ställes
sist bland Macrolepidoptera. Namnet »mätare»
(Lat. geometra, landtmätare) har gruppen erhållit
af den anledning att de långsträckta larverna hafva
10–12 häftfötter, fördelade endast å de främre och
de bakre segmenten, hvarför de röra sig framåt på
det sätt, att mellersta delen af kroppen böjes
upp och bakre fötterna fästas nära de främre,
hvarefter dessa lossas och kroppen utsträckes
samt fästes å nyo med framfötterna, hvarefter de
bakre i sin ordning framflyttas o. s. v. Larven
beter sig sålunda, liksom om han mätte upp bit
för bit den väg han tillryggalägger. Pupporna äro
vanligtvis utan kokonger och blott omgifna af glesa
trådar. Den fullbildade fjärilen har litet hufvud
med små ögon och saknar oceller. Antennerna äro
vid basen närmade hvarandra, hos hannarna ofta
kamlika eller försedda med hår, stundom enkla,
såsom alltid hos honorna. Mellankroppen saknar
andra nattfjärilars kam af fjäll. Kroppen är
ofta smal och långsträckt. Vingarna äro tämligen
stora, mjuka och fina, under hvita, ofta platt
utbredda och tryckta till det föremål, hvarå
fjärilen hvilar, men framvingarna dölja äfven
ofta bakvingarna. Mätarefjärilarna räknas
bland nattfjärilarna, men många flyga endast om
dagen. Larverna angripa blad och i synnerhet blommor,
aldrig trädens ved. Många arter larver äro förvillande
lika yngre qvistar å de buskar eller träd, hvilkas
blad de förtära, och iakttaga, då de oroas, en stel
ställning, med kroppen utsträckt i samma vinkel,
som qvistarna bilda med grenen, lemnande sålunda
slående exempel på »härmning», hvarigenom ernås en
»skyddande likhet» (se Mimicry). Mätarna sammanfördes
fordom under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
