Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Napoleon I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och ärelystnad, men visade inga framstående
teoretiska anlag utom för matematik och geografi,
i hvilka ämnen han förvärfvade grundliga
kunskaper. Under sin garnisonstid och äfven i
början af revolutionen försökte han sig såsom
skriftställare, särskildt i politiska ämnen. 1786
började han skrifva bref om Corsicas historia
(delvis tryckta under titeln L’istoire de la Corse,
1790) och senare författade han Lettre à M. Matteo
Buttafuoco (1791; en försvarsskrift för Paoli), en
(obelönad) täflingsskrift öfver det af akademien i
Lyon utgifna ämnet »Om de sanningar och känslor,
hvilkas inskärpande i synnerhet är af vigt för
menniskornas lycka» (s. å.) samt Le souper de
Beaucaire (1793), hvarigenom han förklarade sig för
»Bergpartiet». Trots sin vetenskapligt militäriska
uppfostran, hvarigenom han skilde sig från så
många andra af revolutionens krigare, trots sin
officersplats och sitt adelskap, som möjliggjort
hans befordran, slöt han sig från första stund
till den revolutionära rörelsen. För revolutionens
idéer hyste likväl Bonaparte aldrig någon verklig
hänförelse, ehuru han i sina ungdomsskrifter enligt
tidens mod uttryckte sig i Rousseaus stil. Hans slägt
härstammade från Italien, och hans eget skaplynne
var helt och hållet italienskt, påminnande om den
italienska renaissancens våldsamma karakterer. I sin
första ungdom kände han sig ej häller såsom fransman,
utan svärmade för att befria Corsica, som vid tiden
för hans födelse kommit under franskt välde. Han
utträdde t. o. m., 1792, ur armén för att blifva
befälhafvare för Ajaccios nationalgarde. Revolutionen
utöfvade derför ej samma inflytande på honom som
på de verklige fransmännen. Han förhöll sig till
henne såsom en passionsfri iakttagare; men han
förstod, att hon öppnade utsigter, som under den
gamla regimen skulle varit ovilkorligt stängda
för den fattige landtadelsmannen, och det var
sålunda egentligen af beräknande ärelystnad som
han omfattade hennes sak. I samma mån han band sin
framtid vid revolutionen och Frankrike uppgaf han
drömmen om Corsicas sjelfständighet. Han sökte
t. o. m. omintetgöra en resning, som under hans
ungdoms hjelte Paoli utbrutit på ön, hvilket hade till
följd att han jämte sina närmaste 1793 måste fly till
Marseille. Af de revolutionära partierna tilltalade
honom »Berget» mest, emedan detta för tillfället
var det starkaste. Efter konungadömets fall (1792)
hade han fått återinträda i armén såsom kapten,
och det var förnämligast genom hans förträffliga
anordningar, som Toulon, hvilket skräckväldet drifvit
att mottaga en engelsk-spansk besättning, d. 19
Dec. 1793 återvanns åt Frankrike. Han belönades derför
d. 22 Dec. s. å. med värdigheten af brigadgeneral vid
artilleriet inom den mot Italien opererande armén och
blef såsom sådan militärisk rådgifvare åt Robespierre
d. y., hvilken i egenskap af konventskommissarie
öfvervakade denna armé. Denna förbindelse hade
till följd att han invecklades i det robespierreska
partiets fall d. 9 Thermidor år II (27 Juli 1794),
hölls i åtta dagar fängslad (Aug. s. å.) och miste
sitt befäl, hvarefter han en tid lefde
utan tjenst i Paris. Derunder blef han känd af de
nye maktinnehafvarna, och när d. 13 Vendémiaire år IV
(d. 5 Okt. 1795) det parisiska borgerskapet reste sig
mot Konventet, fick han under Barras befälet öfver den
»inre armén» och nedslog skoningslöst upproret. Såväl
till följd af denna bedrift som till följd af sin
förlofning med den i de styrande kretsarna högt
uppburna Joséphine Beauharnais (se Josefina 1),
som d. 9 Mars 1796 blef hans maka, utnämndes han
d. 2 Mars s. å. af direktorium till öfverbefälhafvare
öfver den mot Italien kämpande armén. Vid sin ankomst
till armén, som stod vid Nizza, fann han denna i det
beklagligaste skick. Af 60,000 man voro endast 38,000
stridsdugliga, och bland dessa herskade den största
nöd. Då lofvade den unge generalen dem i sin första
dagorder, d. 27 Mars, visande hän på Lombardiets
rika slätter, ära och byte, om de modigt ville följa
honom. Från detta ögonblick hade han dem fullständigt
i sin hand, och nu följde detta underbara fälttåg,
hvari han genom en rad af segrar öfver österrikare
och sardinare (vid Montenotte, Millesimo, Dego, Ceva,
Mondovi, i April 1796) banade sig väg genom Alperna,
vid Lodi (d. 10 Maj) tilltvang sig öfvergången
öfver Adda, slog de österrikiska härar, som kommo
Mantua till undsättning (vid Castiglione d. 5 Aug.,
Bassano d. 8 Sept., Arcole d. 15–17 Nov. 1796,
Rivoli d. 14 Jan. 1797), tvang Mantua att kapitulera
(Febr.) och, sedan han sålunda gjort sig till herre
öfver Lombardiet, öfver östalperna framryckte mot
Wien. Genom dessa framgångar öfvergick äfven ledningen
af Frankrikes yttre politik faktiskt i hans hand,
och han förfogade med diktatorisk myndighet öfver
Italiens öde. Dess förskrämda furstar och republiker
skyndade den ena efter den andra att söka förlikning,
och genom de oerhörda kontributioner i penningar
och konstverk, som han aftvang dem och hemsände,
ökade han sin popularitet i Frankrike samt gjorde
sig alltmer oumbärlig. Den 18 April 1797 slöt
äfven kejsaren en preliminärfred i Leoben; men
innan den blifvit ratificerad, togo förhållandena
i Frankrike en för Bonaparte betänklig vändning,
i det den lagbundna frihetens vänner voro på väg
att få öfverhand i regeringen. För Bonapartes
förhoppningar skulle detta inneburit dödsstöten, enär
såväl hans dåvarande maktställning som det envälde han
eftertraktade förutsatte, att den rådande osäkerheten
tills vidare fortfor, och voro alldeles oförenliga
med det konstitutionella konungadömets upprättande,
hvilket ansågs stå för dörren. Han hemsände derför
en af sina generaler, Augereau, hvilken genom
statskuppen d. 18 Fructidor år V (d. 4 Sept. 1797)
nedslog det konstitutionella partiet. Nu följde den
definitiva freden i Campo Formio (d. 17 Okt 1797),
i hvilken Österrike afträdde Belgien och Milano och
Bonaparte, som kort förut genom en grof kränkning af
folkrätten tillintetgjort Venezias sjelfständighet,
gaf Österrike till ersättning det venezianska området
ö. om Adige. Af de eröfrade italienska områdena
hade han redan d. 28 Juni 1797 bildat Cisalpinska
republiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
