Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nationalitetsprincip kallas den grundsats i den moderna tidens politiska lif, enligt hvilken statssamhället bör hvila på nationaliteten såsom underlag - Nationalkarakter. Se Nation 1. - Nationalkassor, sjöv., namn på tvänne af svenska skeppsrederier bildade fonder - Nationalkollegier. Se Collegia pontifica - Nationalkonventet (Fr. Convention nationale), l. Konventet kallades under den stora franska revolutionen den församling, som representerade franska folket under tiden d. 21 Sept. 1792 - d. 26 Okt. 1795 - Nationalliberala partiet. 1. I Danmark kallades med detta namn under 1850- och 1860-talet det moderata politiska parti - Nationalliberala partiet. 2. I Tyskland tillkommer detta namn (Nationalliberale partei) ett år 1866 genom utbrytning ur fortschrittspartiet (se d. o.) bildadt politiskt parti - Nationalmuseum i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbindelse mellan Nordens stamslägtade folk, och för mången
tedde sig såsom en framtidssyn Sveriges, Norges och
Danmarks sammanslutning till och uppgående i ett
rike Skandinavien. Så långt har det väl ej gått,
men gemensamhetskänslan har blifvit väckt, och
såväl den andliga som den materiella samfärdseln
emellan de skandinaviska folken har för hvarje år
blifvit lifligare. Den politiska enhetstanken, äfven
i den mildare formen af ett försvarsförbund mot en
gemensam fiende, är deremot tillsvidare undanskjuten.
Hjr.
Nationalkarakter. Se Nation 1.
Nationalkassor, sjöv., namn på tvänne af svenska
skeppsrederier bildade fonder, hufvudsakligen
afsedda att lemna ersättning åt resp. rederier
för de kostnader dessa få vidkännas för sjukt
och skeppsbrutet sjöfolks homförskaffande till
fäderneslandet. Af räntemedlen kunna anslag göras
äfven till andra ändamål, som med skeppsfarten
hafva gemenskap, såvidt icke fonderna derigenom
bringas ned under bestämdt minimikapital. – Den
ena kassan bildades 1772 i Stockholm, den andra
1773 i Göteborg. Fonderna uppgå f. n. (1887)
till omkr. 170,000 kr. (Stockholm) och 65,275
kr. (Göteborg). Enligt reglementena skulle
afgifterna till dem upphöra, så snart fonderna blefve
tillräckligt stora för de afsedda ändamålen. Med
anledning deraf upphörde Göteborgsrederierna redan
1840 med sina afgifter. Deras kassa uppgick då till
34,000 kronor. I Stockholm deremot hafva afgifter
erlagts ända t. o. m. 1886, hvadan denna kassa
nu är i stånd att äfven lemna åt dem, som åtnjuta
gratial från sjömanshusfonden, ett årligt tillskott,
utgörande för sjökaptener 50 à 75, för styrmän
omkr. 40 och för sjömän 10 à 25 kr. I Göteborg deremot
utbetalas inga gratial af nämnda fond, utan endast
af de medel, som inflyta genom ton-afgifter samt
hyres-afgifter och räntor af sjömanshusfonden. Fonderna
stå fortfarande under sjömanshusdirektionernas
inseende och förvaltning. – Det icke minst vigtiga
skälet för dessa nationalkassors bildande var
tydligen att söka förekomma, att svenskt sjöfolk
då mera allmänt skulle gå i utländsk tjenst och
landet derigenom komma att lida brist på dugligt
sjöfolk. Skeppsrederierna i Sveriges öfriga sjöstäder
förklarade sig det oaktadt icke vilja deltaga i den
i Stockholm bildade nationalkassan och ej häller
sjelfva stifta sådan inrättning, men utfäste sig i
stället att sjelfva på egen bekostnad besörja om
sina skeppsbrutna besättningars hemförskaffande.
R. N.
Nationalkollegier. Se Collegia pontificia.
Nationalkonventet (Fr. Convention nationale),
l. Konventet kallades under den stora franska
revolutionen den församling, som representerade
franska folket under tiden d. 21 Sept. 1792–d. 26
Okt. 1795. Se vidare Frankrike, sp. 223-225. –
Natlonalkonventets historia har vidlyftigt behandlats
af Aim. G. P. B. Baran te (»Histoire de la convention
nationale», 1851–53).
Nationalliberala partiet. 1. I Danmark kallades med
detta namn under 1850- och 1860-talet det moderata
politiska parti, som omfattade konstitutionella och
liberala grundsatser samt,
så länge den slesvig-holsteinska frågan ännu var
oafgjord, hyllade den s. k. eider-danska politiken,
under sträfvande efter ett försvarsförbund
mellan Danmark och Sverige-Norge. Dess ledare var
K. Kr. Hall. – 2. I Tyskland tillkommer detta namn
(Nationalliberale partei) ett år 1866 genom utbrytning
ur fortschrittspartiet (se d. o.) bildadt politiskt
parti, hvilket närmast omfattade samma tendenser som
det forna Gothapartiet (se d. o.). Det framlade
i Juni 1867 sitt program: under anslutning till den
preussiska regeringen arbete för Tysklands styrka utåt
och enhet i det inre, hvilken senare vore af lika stor
vigt som den inre politiska friheten, för hvilken
fortschrittspartiet öfvervägande kämpat. I enlighet
med detta program understödde de nationalliberale
Bismarcks politik i preussiska landtdagen (sedan
1867), i nordtyska riksdagen och tullparlamentet
(1867–70) samt i tyska riksdagen (sedan 1871). År
1874 var partiet det manstarkaste inom riksdagen
(155 medlemmar), likaså ännu efter valen 1877 (128
medlemmar). Men sedan dess flertal 1878 bidragit till
den mot socialisterna riktade lagens förkastande,
minskades det vid de derpå följande nyvalen till ett
antal af 81. Det opponerade derefter icke blott mot
Bismarcks inskränkningar af församlingsfriheten, utan
äfven, ehuru endast en tid, mot hans framträdande
protektionistiska tullpolitik och statssocialism,
hvaremot det, troget sin hufvudgrundsats, främjat
förslag om tyska krigsmaktens stärkande. Senast på
nyåret 1887 röstade partiet för en höjd militärstyrka
för 7 år; och sedan riksdagen med anledning af detta
förslags fall blifvit upplöst, gjorde det vid nyvalen
i Febr. s. å. den största vinsten bland partierna,
i det dess numerär, som vid valen 1884 sjunkit
till 51 medlemmar, åter steg till 100. Det kunde
derför kraftigt bidraga till regeringens seger vid
militärlagens förnyade framläggande i Mars 1887. Dess
ledare voro då E. v. Bennigsen och J. Miquel, båda
födda hannoveranare.
Nationalmuseum i Stockholm. A) Byggnaden. De
konstsamlingar af olika slag, som vid Gustaf III:s
död tillföllo svenska staten, smmanfördes, enligt
en af konungen fattad plan, i ett Kongl. museum, åt
hvilket lokal anvisades å nedre bottnen i nordöstra
flygeln af Stockholms slott. Den öfre våningen upptogs
sedan 1768 af k. biblioteket. Det sålunda grundade
k. museet invigdes d. 16 Okt. 1794. Samlingarnas
tillväxt gjorde efter hand behofvet af ett rymligare
museum alltmera känbart, och vid 1840 års riksdag
väcktes flere motioner angående nödvändigheten
af ändamålsenligare förvaringsrum för statens
samlingar. Till någon direkt åtgärd ledde dessa
motioner icke, men de framkallade från riksdagens sida
en anhållan hos regeringen, att denna, »enär någon
passande lokal för ett Nationalmuseum icke finnes»,
måtte »framlägga förslag till erhållande af tjenligare
lokal för de uti k. museum förvarade samlingars och
konstalsters ändamålsenliga uppställning och ordnande,
på det att ett Nationalmuseum derefter småningom må
kunna bildas». Dermed var uppslaget gifvet till den
på sin tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
