Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturalisation, medborgarerätts förlänande åt en utländing - Naturalisera, förläna en utländing medborgarerätt; göra inhemsk. Se föreg. art. - Naturalism. 1. Filos., den åsigt, enligt hvilken naturen (se Natur 2) utgör den ursprungliga och enda sanna verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillhörig i 1626 års riddarhusordning, hvaruti
fordrades såsom vilkor för att utländsk adelsman
skulle kunna introduceras på svenska riddarhuset,
att han af konungen naturaliserades. I Fredrik I:s
och Adolf Fredriks konungaförsäkran förutsattes
naturalisation såsom konungens höghetsrätt, i det
konungen förbjudes att naturalisera utländska män i
syfte att använda dem i rikets tjenst (i den senares
konungaförsäkran dock endast vilkorligen). Konungen
egde nämligen ej utan rikets råds eller rikets
ständers samtycke för sådant ändamål inkalla utländska
män. Naturalisation synes emellertid ej i andra fall
hafva varit behöflig. Näringars idkande stod under
vissa i lag föreskrifna vilkor öppet för utländingen,
och burskap kunde vinnas utan särskild naturalisation
(jfr 1734 års lag, Handelsb., 3 k. 2 §). Det är först
under det nu gällande statsskicket, som konungens
samtycke fordrats såsom vilkor för att i riket vistas
och för att kunna vinna burskap, hvadan naturalisation
mer än förr ifrågakommit för näringsidkare. Som
i R. F. § 28 var stadgadt, att endast infödda
svenska män kunde befordras till rikets tjenst,
der det ej var fråga om militära tjenster, till
hvilka utländska män af sällsynt skicklighet kunde
utnämnas, så hade naturalisation ej någon betydelse
för tjenstens erhållande. I den mån konungens rätt
att till ämbeten söka vinna skickliga utländingar
utvidgades, ansåg man sig böra utsträcka rättigheten
att utnämna svenska naturaliserade medborgare. Till
följd deraf blef vid 1856–58 års riksdag ett
nytt moment i R. F. § 28 infördt, som likställde
naturaliserade med infödda i fråga om befordran i
rikets tjenst, utom hvad statsrådsämbeten angår,
hvilka kunna besättas endast med infödda svenska
män, på samma gång som i nämnda moment konungens
naturalisationsrätt blef bunden af lag, som konung
och riksdag gemensamt ega stifta. I samband dermed
kom den nu gällande naturalisationslagen af d. 27
Febr. 1858 till stånd. Enligt densamma fordras såsom
vilkor för att kunna af konungen naturaliseras, att
den, som derom gör ansökning hos konungen, skall vara
myndig, väl frejdad, varit i riket boende i tre år
och hafva utväg att sig sjelf försörja, dock att den,
som gjort sig känd för utmärkt skicklighet i tjenst,
vetenskap eller konst eller för yrkesskicklighet kan
tidigare än efter tre års vistelse i landet erhålla
medborgarerätt. Har ansökningen blifvit bifallen,
fordras derjämte, att den sökande styrker, att han
upphört att vara främmande makts undersåte, eller ock,
om han är undersåte i land, hvarest icke befrielse
från undersåtlig förbindelse erhålles, afsäger sig
der innehafda politiska förmåner och rättigheter samt
derefter aflägger tro- och huldhetsed såsom svensk
medborgare. Den medborgarerätt den naturaliserade
förvärfvat sträcker sig i Sverige till hustrun
och till efter naturalisationen födda barn. Hvad
de före naturalisationen födda barnen angår,
erfordras särskild anmälan, för att dessa skola
erhålla medborgarerätt. Detta är den i allmänhet
gällande statsrättsliga grundsatsen. Dock finnas
undantag derifrån; så
blir t. ex. i Norge och Danmark icke hustru
såsom sådan delaktig af den naturalisation, som
tillkommer mannen. Huruvida hustru i de land, der
hon blir delaktig af mannens naturalisation, skall
förlora sin ursprungliga medborgarerätt, äfven
om hon qvarstannar i sitt hemland och ej följer
mannen till det land, hvarest han förvärfvat
medborgarerätt, är en i folkrätten icke afgjord fråga.
H. L. R.
Naturalisera, förläna en utländing medborgarerätt;
göra inhemsk. Se föreg. art.
Naturalism. 1. Filos., den åsigt, enligt hvilken
naturen (se Natur 2) utgör den ursprungliga och
enda sanna verkligheten. Menniskans personliga lif
i alla dess yttringar, äfven sådant som sedlighet,
religion o. dyl., söker denna åsigt förklara ur
menniskans natursida, vanligen genom analogier,
hemtade från lägre områden, och genom att lägga
särskild vigt på sådana sidor i detta lif,
genom hvilka det, enligt den kontinuitetens lag,
som genomgår all tillvaro, röjer sitt sammanhang
med denna menniskans natursida. Menniskan blir
då till sitt väsende h. o. h. en naturvarelse,
som ledes af naturliga, således i grunden mer
eller mindre djuriska, tendenser, och hennes
medvetande och vilja äro tillfälliga uppenbarelser
af naturen, bestämda af dennas lagar. Något annat
personligt lif än menniskans känner den konseqventa
naturalismen icke. Ty följdriktigt måste man på
denna ståndpunkt förneka tillvaron af en personlig
gud såsom alltings yttersta grund. Naturen skall ur
sig sjelf förklaras; och äfven om man vill återföra
hennes särskilda former till en enda bakom allt
liggande makt, ett »högsta väsende», så fattas dock
detta såsom en naturmakt. Vill man tillägga det ett
slags personlig bestämdhet, så är detta blott ett
oberättigadt lån från andra verldsåsigter, hvilket i
grunden strider mot naturalismens anda. Emellertid
förnekar ej naturalismen, att naturen, sådan den
för oss medelbart framställer sig, är i behof af
en förklaring. Ja den kan äfven inse, att denna
natur är en företeelse för oss. Med våra sinnen
fatta vi, säger den, icke tillvarons egentliga
väsende, endast dess sätt att vara till i och för
oss. Färgerna t. ex. äro ej egenskaper hos tingen,
de äro blott de intryck, som dessa göra på vårt
synsinne. Men då det gäller att gå tillbaka till
det, som ligger till grund för allt detta, fattar
man det såsom i sin ordning hörande naturen till –
såsom naturkrafter eller åtminstone såsom något
opersonligt. Materialismen (se d. o.) utgör en form
af naturalismen. Men ingalunda den enda. Ty deraf
att allting till sitt väsende är opersonligt följer
ej, att det skall utgöras af materiella ämnen eller
kroppar. En annan form är t. ex. naturpanteismen,
som återför allt till en allmän, i naturen inneboende
kraft, en s. k. verldssjäl. En tredje form är den
s. k. subjektiva idealismen, som upplöser allt i
sinnesförnimmelser hos menniskan. Menniskans natursida
blir här allt, men öfver natursidan kommer man ej. Då
svårigheter för tanken visa sig vid att fasthålla
de naturalistiska principerna, brukar naturalismen
stanna vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
