Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturfilosofi, den filosofiska vetenskapen om naturen, har till uppgift att förklara naturen i hennes helhet - Naturforskaremöten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hennes helhet, att finna det, som utgör naturens
grund, och ur detta söka förklara henne. En förklaring
af naturen i detalj tillhör naturvetenskapen
(se d. o.). Naturfilosofien har att göra endast
med naturens allmännaste bestämningar. I sådana
måste hon ock söka sin utgångspunkt, ehuru hon
visserligen härvid kan hafva mycket att lära af den
naturvetenskapliga detaljforskningen. Hon måste
söka göra sig reda för de synpunkter, ur hvilka
naturen behöfver en förklaring, äfvensom för dem,
ur hvilka naturen sjelf kan gifva hänvisning på en
sådan. Så finner man, att naturen är relativt liflös,
d. ä. mekaniskt bestämd, och relativt lefvande. Frågan
blir nu hvilken af dessa bestämningar skall anses
såsom den, hvilken företrädesvis röjer naturens
innersta väsende och följaktligen är den, från
hvilken man har att utgå vid sökandet af naturens
förklaring – liflösheten eller lifvet. Fäster man sig
vid den förra, får man en mekanisk naturbetraktelse,
och lifvet skall härledas ur det liflösa. Fäster
man sig åter vid den senare, får man en teleologisk
naturbetraktelse, och uppgiften blir att förklara det
(öfvervägande) liflösa såsom innerst en lägre form
af lif. Huru vigtiga dessa synpunkter än må vara,
äro de dock ej de enda eller ens de, ur hvilka
en förklaring af naturen kan med största framgång
sökas. En annan synpunkt är naturens förhållande till
menniskan. Menniskan tillhör naturen, men hon är genom
sin personlighet tillika höjd öfver henne. Naturen
visar sig vara till för menniskan, vara ett helt af
hennes förnimmelser. Det är genom att fästa sig vid
denna sida af naturen, som man finner ett alldeles
nytt uppslag för betraktelsen af henne. Naturens
ofullkomlighet visar sig då kunna och böra förklaras
ur ofullkomligheten hos menniskans förnimmande ande:
naturen blir ett fenomen (se d. o.) för menniskan. Har
menniskan förut betraktats såsom ett moment i naturen,
hvilket skulle förklaras såsom en naturprodukt, så
blir hufvudsynpunkten nu att naturen är ett moment
i menniskan, nämligen i hennes förnimmelser, och
skall ur menniskan förklaras. Härigenom uppkommer ett
fullständigt omslag i den filosofiska betraktelsen
af naturen, ett omslag, hvilket den egentlige
grundläggaren af detta betraktelsesätt, Kant, jämfört
med den revolution i astronomien Copernicus gjorde,
då han fann jorden vända sig kring solen, under
det man förut ansett motsatsen vara förhållandet.
L. H. Å.
Naturforskaremöten. Den exakta forskningen inom
naturvetenskapernas och särskildt läkekonstens
områden, som blef allt lifligare, sedan Europa vunnit
lugn efter de napoleonska krigen under innevarande
sekels första årtionden, föranledde snart en åstundan
hos vetenskapsmännen och särskildt läkarna i de stora
kulturlanden att samlas till periodiskt återkommande
möten för att inleda personliga bekantskaper, utbyta
åsigter om vetenskapliga frågor, rådgöra om gemensamma
angelägenheter o. s. v. Såsom omedelbar följd deraf
bildades i Tyskland Die gesellschaft der deutschen
naturforschern und ärtzten, hvilket fortfarande
årligen i Sept. håller
sina möten i någon af Tysklands (och Österrikes)
stora städer. I England uppstod af samma anledning
The british association, som likaledes har årliga
sammanträden å den ort, som vid näst föregående möte
bestämmes. – Äfven i de skandinaviska landen hade
denna sträfvan efter sammanslutning vetenskapsmännen
emellan varit länge känd, och några skandinaviska
deltagare i de tyske naturforskarnas och läkarnas möte
i Hamburg 1830 väckte sig emellan frågan om en sådan
vetenskaplig sammanslutning för Skandinavien. Men
ingen åtgärd vidtogs i den önskade riktningen förr än
hösten 1838. Den norske läkaren Chr. Aug. Egeberg från
Kristiania, hvilken då tillfälligtvis besökte Lund,
utfärdade nämligen derifrån en af honom författad och
af ett icke ringa antal skandinaviska vetenskapsmän
undertecknad »inbjudning till skandinaviska
rikenas naturforskare och läkare» att deltaga i ett
preliminärt möte i Göteborg d. 16 Juli 1839. Denna
inbjudning hörsammades af 61 svenska, 21 danska och
10 norska naturforskare och läkare (man hade icke
ännu vågat utsträcka inbjudningen till de finske
vetenskapsmännen). Vid detta första möte antogos
vissa »reglementariska stadganden för föreningens
framtida möten». Det nästa mötet skulle hållas redan
1840, men de följande hvartannat år på den ort,
som bestämdes vid slutet af det nästföregående
mötet. Delaktighet med rösträtt i mötena skulle
stå öppen a) för naturvetenskapliga och medicinska
författare och ämbetsmän, b) för doktorer, licentiater
och magistrar, c) för dem, som tagit »ämbetsexamen»
i någon af de kunskapsgrenar, som utgöra föremål
för mötenas förhandlingar. Under det andra mötet
(1840 i Köpenhamn) erhöll »Församlingens bestyrelse»
rätt att utdela tillträdeskort för »de idkare af
naturvetenskap», som icke enligt nyss nämnda stadgande
voro berättigade att vara medlemmar. Småningom
bortglömdes denna bestämmelse, och under senare möten
har hvarje välfrejdad person, man eller qvinna, som
idkar naturalhistoriska studier eller är intresserad
för naturvetenskaperna, utan hinder inskrifvits som
deltagare i mötet. På det andra mötet beslöts, att
en »ständig komité för hvarje af de 3 skandinaviska
rikena» skulle utses, hvilka komitéer skulle förbereda
och ordna de blifvande mötena. Man beslöt äfven, att
den sammanträdande församlingen skulle bära namnet »De
skandinaviska naturforskarnes sällskap», hvilket namn
dock aldrig kom rätt i bruk och utan särskildt beslut
1873 utbyttes mot »Naturforskaresällskapet». Det
tredje mötet hölls i Stockholm 1842, och till
detta voro för första gången Finlands naturforskare
särskildt inbjudna. På det fjerde mötet (Kristiania
1844) beslöts, att insända skrifter skulle bevaras
i sällskapets arkiv, och att mötena derefter skulle
hållas hvart 3:dje år. På det femte (Köpenhamn 1847),
sjette (Stockholm 1851), sjunde (Kristiania 1856),
åttonde (Köpenhamn 1860) och nionde (Stockholm 1863)
mötet vidtogos inga reglementariska förändringar
rörande organisationen. Vid det tionde mötet
(Kristiania 1868) beslöts, att mötena derefter skulle
hållas hvart 5:te år. Det elfte mötet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
