Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Naumann, Johann Gottlieb - 2. Naumann, Karl Friedrich - 3. Naumann, Emil - 1. Naumann, Christian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfver nämnda nivå. 1785 utförde N. i Danmark
samma uppdrag som i Sverige, att organisera
hofkapellet och skrifva en opera (Orpheus). N. dog
i Dresden d. 23 Okt. 1801. – Jfr A. Lindgren:
»Svenska hofkapellmästare 1782–1882» (1882).
A. L.
2. Naumann, Karl Friedrich, tysk mineralog och
geolog, den föregåendes son, f. i Dresden
1797, gjorde 1821–22 en geologisk resa i
Norge och meddelade dennas resultat i Beiträge
zur kenntniss Norwegens (2 dlr, 1824). Han blef
1826 professor i Freiberg i kristallografi och
1835 i geognosi, då han äfven fick uppdrag att
utarbeta en geologisk karta öfver Sachsen, hvilket
arbete han utförde tillsammans med B. von Cotta,
och hvaröfver han meddelade en öfversigt 1845.
1842–72 var han professor i mineralogi och geognosi
i Leipzig, hvarefter han bosatte sig i Dresden,
der han dog 1873. Bland N:s arbeten märkas
Lehrbuch der reinen und angewandten krystallographie
(2 bd, 1829–30), Elemene der mineralogie
(1846; efter N:s död bearbetad af Zirkel, 12:te
uppl. 1885) och Lehrbuch der geognosie (1850–54;
2:dra uppl., ej fullt afslutad, 1858–73, 3 bd). Se
vidare Mineralogi. – N:s broder Moritz Ernst Adolf
N. (f. 1798, d. 1871) var medicine professor i Bonn
samt utgaf bl. a. Handbuch der medicinischen klinik
(8 bd, 1829–39) och Ergebnisse und studien aus der
medicinischen klinik zu Bonn (2 bd, 1858–60).
3. Naumann, Emil, tysk musiker och skriftställare,
son till den ofvan nämnde Mor. Ernst Adolf N.,
f. 1827, studerade 1843–44 vid Leipzigs konservatorium
och gjorde sig bekant genom några större
vokalverk (Christus, Die zerstörung Jerusalems),
en uvertyr Lorelei samt smärre kompositioner.
På grund af skriften Die einführung des
psalmengesangs in die evangelische kirche (1856)
utnämndes han 1856 till hofkyrkomusikdirektör i
Berlin, hvarefter han på konungens önskan utgaf en
samling psalmer. Professorstitel erhöll han efter
utgifvandet af boken Die tonkunst in der
kulturgeschichte (1869–70), hvarpå följde Deutsche
tondichter (1871; många uppl.) och Nachklänge
(1872). 1873 flyttade han till Dresden, der
han blef lärare i musikens historia och estetik
vid k. konservatoriet och grundade »Naumannska
sångföreningen». Bland hans utgifna skrifter
må vidare nämnas Italienische tondichter
(1876), Zukunftsmusik und die musik der zukunft
(1877), Über ein bisher nicht beachtetes gesetz im
aufbau klassischer fugenthemen (1878), Illustrirte
musikgeschichte (1880–85) m. fl., hvilka i ett
blomstrande och omständligt språk innehålla nog
mycken spekulation och konstruktion vid sidan
af sinnrika tankar, men i det hela ganska mycket
bidragit till musikhistoriens popularisering och
spridande i vida kretsar. A. L.
1. Naumann, Christian, rättslärd, ledamot af Konungens
högsta domstol, föddes i Malmö d. 1 Juli 1810,
af borgerlig slägt, som på 1700-talet inflyttat
till Sverige från Sachsen. Han blef student i Lund
1826 och filos. doktor 1832 samt aflade 1836 juris
utr. kandidatexamen, för hvilken han författade
afhandlingen Om edsöret
enligt landskapslagarne (tr. 1843). 1838 utgaf han den
akad. afhandlingen Om landsköp enligt Sveriges lag,
i hvilken han lemnade bidrag till lösningen af frågan
om landthandelns frigifvande. Sedan han 1839 blifvit
vice häradshöfding, tjenstgjorde han vid riksdagen
1840–41 dels såsom förste notarie, dels såsom af
K. M:t förordnad vice sekreterare i bondeståndet. 1841
utnämndes han till sekreterare och ombudsman vid
Lunds universitet och utsågs 1842 till sekreterare i
det af K. M:t tillsatta utskottet för omarbetning
af nämnda universitets styrelselagar. Under
dåv. universitetskansleren kronprinsen Karls vistelse
i Skåne 1847–48 hade N. förordnande att tjenstgöra
som kanslerssekreterare för Lunds universitet. 1852
vardt han ord. professor i stats- och processrätt
vid nämnda universitet. Dessförinnan hade han
utgifvit 1:sta bandet af sitt nedannämnda arbete
»Sveriges statsförfattningsrätt» samt afhandlingarna
De delictis publicis, praecipua juris patriae
publici et criminalis ratione habita (1845) och
Om straffrätts-theorien och penitentiär-systemet
(1849; öfvers. på tyska af prof. C. N. David). 1854
promoverades N. till jur. utr. doktor vid Kiels
universitet. 1856–60 var han inspektor för Malmö högre
elementarläroverk, och i Dec. sistn. år kallades han
till ledamot af Konungens högsta domstol, från hvilket
ämbete han i Juli 1887 erhöll afsked med pension. Han
blef 1873 medlem af L’institut de droit international
(vid dettas stiftelse) och promoverades 1883 till
filos. jubeldoktor. – Justitierådet N. är den
förste och ännu den ende, som behandlat Sveriges
konstitutionella rätt i denna vetenskaps hela
omfång. Hans oförtröttade författareverksamhet inom
vår statsrättsliga literatur har också ej endast rönt
erkännande af in- och utländska rättslärde, utan äfven
i hög grad befordrat studiet af vår grundlagsbestämda
rätt, hvilket före hans uppträdande synnerligen
försvårades genom bristen på literära hjelpmedel. 1844
utgaf han första bandet af sitt stora verk Sveriges
statsförfattningsrätt, hvilket fullbordades med det
4:de bandet 1874 (ny, tillökad uppl. 1876–84). 1854
utkom den första upplagan af hans bekanta och
förtjenstfulla edition af Sveriges grundlagar (försedd
med parallellställen, fastställda ändringar, motiv,
prejudikat och anmärkningar; 3:dje uppl. 1866;
supplem. 1873), hvilken af en sådan auktoritet som
P. E. Bergfalk (i »Nord. universitets-tidskr.», I: 4)
förklarats för »en af de allmännyttigaste skrifter
svenska literaturen eger». En omarbetning af den
historiska inledningen till denna grundlagsedition
trycktes särskildt 1864 under titeln Svenska
statsförfattningens historiska utveckling (flere
uppl.). Bland hans öfriga arbeten märkas hans
frisinnade uttalanden i religionsfrihetsfrågan genom
broschyren Hvilken är svenska statsreligionen? Hvad
förstodo 1809 års lagstiftare med den i 16:de §
regeringsformen stadgade religionsfrihet? (1857),
vidare hans systematisering af grundlagarnas innehåll,
kallad Handbok för riksdagsmän (1860), samt hans
Populära anteckningar i allmän statsrätt (2 h.,
1868–70). 1864 började N. utgifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
