Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Neckar, Würtembergs hufvudflod, biflod till Rhen - Neckar-kretsen, en af de fyra kretsarna i konungariket Würtemberg - Neckens polska. Flere svenska folkmelodier finnas med detta namn - Necker, Jacques
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
segelbar för större fartyg. N:s flodområde hör till
de bäst odlade trakter i Europa. Vinkullar omgifva
dess romantiska stränder, och i dalens nedre del
mogna mandlar och aprikoser.
Neckar-kretsen, en af de fyra kretsarna i konungariket
Würtemberg, omfattande nordvestra delen af landet,
omkring floden Neckar. Areal 3,327 qvkm. 639,400
innev. (1885). Hufvudstad Stuttgart.
Neckens polska. Flere svenska folkmelodier finnas
med detta namn, uppkommet deraf att någon spelman
troddes hafva lärt polskan af sjelfva necken (se
Neck). Den mest kända melodien med denna benämning
är den, till hvilken A. A. Afzelius diktade det
bekanta (1812 offentliggjorda) poemet »Djupt i
hafvet på demantehällen», och om hvilken han i sina
»Sagohäfder» meddelar följande. »I Småland, icke
långt från Vetterns strand, skall en gård finnas,
benämd Neckaryd deraf att sådana lärda spelmän bott
der af urminnes tider. Sist lefde der fyra bröder af
denna spelmansslägt, som kallades Neckar och söktes
af långväga boende till bröllop och gillen. Deras
farfader säges först hafva spelat den polska, som nu
allmänneligen spelas och kallas Neckens». Melodien
är ej blott allmänt och rättvist ansedd vara en af
de skönaste på jorden, utan är tillika typisk för den
svenska folktonen i sitt sväfvande mellan glädje och
vemod, mellan dur och moll, hvilket närmar hennes
toniska byggnad till den s. k. eoliska tonarten,
i synnerhet om hon utföres med ursprunglig, liten
septima. Redan på 1820-talet behandlades hon på ett
genialiskt sätt af A. F. Lindblad i ett i Tyskland
utkommet sånghäfte, och sedermera har hon ofta varit
föremål för transskriptioner och arrangement. I
utlandet har hon på senare tider blifvit spridd
hufvudsakligen genom svenska qvartettsångare och
damqvartetter samt genom Thomas’ användning af henne
i operan »Hamlet». Långt tidigare synes hon emellertid
hafva blifvit sjungen i enskilda kretsar. B. v. Beskow
omtalar i sina »Vandringsminnen», att »i alla
sällskaper i Dresden har Neckens visa gjort hvad
man kallar furore». Och Abr. Mankell åberopar Georg
Adlersparre såsom sagesman för den bekanta anekdoten,
att Rossini skall i ett utvaldt musikaliskt sällskap
hos Rothschild i Paris hafva hört melodien sjungas
och då utropat: »en sådan melodi kan hvarken jag eller
någon annan nu lefvande tonsättare skrifva». A. L.
Necker [nekär], Jacques, fransk statsman, f. 1732
i Genève (Schweiz), der hans fader var professor,
kom 1750 till Paris såsom biträde i ett bankirhus,
öppnade sedan der en egen sådan affär och förvärfvade
på denna en stor förmögenhet. Han hyste en liflig
önskan att ernå literär och politisk ryktbarhet,
och biträdd af sin begafvade maka – Louise Susanne
N., född Curchod, äfven bördig från Genève –
lyckades han göra sitt hus till en samlingsplats
för en del af den i dessa hänseenden tongifvande
Paris-societeten. Äfven såsom minister-resident vid
franska hofvet för sin födelsestad kom han i beröring
med de styrande i
Frankrike, och snart gällde han i vissa kretsar såsom ett
orakel i finanspolitiska frågor. En skrift, hvari
han bekämpat Turgots åtgärder för spanmålshandelns
frigifning, gjorde honom behaglig för dennes många
motståndare; och då Ludvig XVI:s regering någon
tid efter Turgots fall ville gifva allmänheten
en ersättning för denne reformator, sattes N. i
Okt. 1776 i spetsen för Frankrikes finansförvaltning,
ehuru han såsom protestant ej fick den mot ämbetet
svarande titeln: »contrôleur général des finances»
(denna titel gafs åt Taboureau des Réaux, som
dock ej gjorde tjenst), utan kallades »directeur
du trésor». Sedan des Réaux d. 7 Juni 1777 nedlagt
sin värdighet, blef dock N. under titeln »directeur
général des finances» erkänd finansminister, men fick
ingen plats i statsrådet.
N. var välmenande, personligt aktningsvärd och en
skicklig finansman, men han var ytlig, obeslutsam,
fåfäng och svag för popularitet. Han var derför icke
rätte mannen att lyfta Frankrike ur dess dåvarande
djupa förfall och förekomma revolutionen. Han
genomförde ett par reformer i liberal riktning
– lifegenskapens upphäfvande på kronogodsen
och delvis öfver hela riket samt införande af
provinsförsamlingar i två af de landskap, som saknade
provinsständer – och sökte inskränka slöseriet
vid hofvet. Detta försök skaffade honom mäktiga
fiender; dock var Marie-Antoinette honom vid denna
tid ej obenägen. Han angrep emellertid ej i roten
de rådande missbruken. Hans största förtjenst var,
att han bragte ordning i finansförvaltningen och utan
att öka skatterna skaffade tillgångar till Frankrikes
deltagande i nord-amerikanska frihetskriget, hvilket
dock ej kunde ske utan nya lån. 1781 offentliggjorde
han en – i hög grad förskönad – redogörelse för
Frankrikes finanser (compte rendu au roi). Denna
åtgärd betraktades såsom ett erkännande af den
allmänna meningens rätt att kontrollera styrelsen
och uppväckte derför hos det liberala partiet stor
hänförelse, men hos den gamla ordningens vänner en
häftig förbittring. Ehuru Ludvig XVI gifvit sitt
bifall till offentliggörandet, förstodo N:s fiender
att efteråt göra honom missnöjd dermed. När derför
N. för att pröfva sin maktställning begärde afsked,
blef detta d. 19 Maj 1781 beviljadt. Då Calonne 1787
inför notabelförsamlingen angripit tillförlitligheten
af N:s »compte rendu» och N. trots konungens förbud
offentligt försvarat sig, blef han föremål för en
förvisningsorder. Sedan den stigande förvirringen
i finanserna framtvungit löftet om riksständernas
sammankallande, nödgade den Ludvig XVI äfven att
(Aug. 1788) åter kalla N. till finansminister. Nu
fick N. äfven plats i statsrådet. Han visade då ännu
tydligare sin stora förmåga såsom finansman och sin
oförmåga i den högre statskonsten. Under de svåraste
omständigheter förstod han att skaffa tillgångar,
men han försummade att låta regeringen uppgöra en
bestämd plan för riksdagsarbetet och sålunda från
första stund öfvertaga ledningen af det reformarbete,
som stod för dörren. Och då den allmänna meningen
fordrade det tredje ståndets fördubbling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
