Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nel tempo ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väsentligen svärd och gissel. – 2. Nemesis divina, Guds
hämnande vedergällning, är en modern föreställning,
uppkallad efter den antika hämdgudinnan. Den är en
enligt någras mening redan i detta lifvet förefintlig
form af gudomlig vedergällning, som dock ej skall
ligga i syndens naturliga följder, utan röja sig
i särskilda olyckor, hvilkas sammanhang med synden
ej ega formen af vanligt kausalsammanhang, ehuru
det åtminstone vanligen röjer sig i en viss analogi
mellan den onda gerningen och olyckan. Den, t. ex.,
som fällt vrång dom, bringas sjelf på fall genom en
sådan; den grymme mördaren förpassas sjelf ur tiden
på ett förfärligt sätt, t. ex. genom samma dödssätt,
som han beredt sitt offer, o. s. v. Berättelser om
dylika händelser finnas flerestädes upptecknade,
bl. a. af Carl v. Linné, som var fast öfvertygad
om tillvaron af nemesis divina och i en särskild
uppsats (»Anteckningar öfver Nemesis divina»; ny
omarb. och tillökad uppl. 1878) sökte ur erfarenheten
bestyrka dess verklighet. I flere af dessa och dylika
berättelser kan man dock spåra ett visst naturligt
kausalsammanhang mellan ogerningen och olyckan. Om än
ej den senare varit en alldeles nödvändig följd af
den förra, så visar det sig likväl ofta plausibelt,
att en sådan menniska som gerningsmannen kommit i
sådana förhållanden som de, hvilka möjliggjorde hans
ofärd. I enlighet med 2 Moseb. 20: 5, 6 har man velat
utsträcka nemesis divina äfven till gerningsmannens
barn och efterkommande, hvilket ledt tanken till en
öfver hela slägtet hvilande skuld. Äfven här spåras
ofta ett naturligt kausalsammanhang (genom ärfda
tendenser, uppfostran m. m.). Den vanliga, i dikten
ofta använda föreställningen om en tragisk skuld, som
kommer olycka åstad, är beslägtad med föreställningen
om nemesis divina. Ofta eger dock mellan skulden
och katastrofen ett naturligt kausalsammanhang
rum. Vår realistiska diktning gifver ock denna form
företrädet. – Den sanning, som ligger till grund
för föreställningen om nemesis divina, är att det
moraliskt onda, såsom en disharmoni inom menniskan
samt mellan henne och den förnuftiga verldsordningen,
drager med sig disharmoni äfven i hennes yttre
lif. Ty så förnuftslös är dock ej vår sinliga verld,
att icke detta åtminstone i många fall skulle vara
förhållandet, äfven då, när vi ej i det speciella
fallet kunna i detalj spåra kausalsammanhanget.
1. A. M. A. 2. L. H. Å.
Nemet, Ung., »tysk», förekommer i åtskilliga
geografiska namn (se t. ex. Lugos).
Nemi, stad uti italienska prov. Roma, 26 km. s. ö. om
Rom, i Albanobergen, på ett klipputsprång på
östra sidan af den lilla kratersjön Lago di Nemi
(Lat. Lacus Nemorensis). 931 innev. (1881). Sjön,
som har omkr. 4,5 km. omkrets och ett djup af 100 m.,
är en bland perlorna i de vackra Albanobergen.
Nemo ante mortem beatus, Lat., »ingen (må anses)
säll före sin död».
Nemophila Bart., bot., är ett slägte af ettåriga
örter, hörande till nat. fam. Hydrophyllaceae R. Br.,
kl. Pentandria L. De hithörande
arterna hafva vackra blommor, hvilka sitta i
små, före blomningen starkt inrullade klaslika
blomställningar, erinrande om förhållandet hos
boraginéerna (Myosotis m. fl.). Flere arter odlas i
våra trädgårdar, förnämligast N. insignis, med vackra,
blå blommor, och N. atomaria, med svartfläckiga,
hvita blommor. O. T. S.
Nemorarius (Forestier), Jordanus, tysk matematiker,
född i Boreberge inom Mainz’ stift, tillhörde
dominikanorden, studerade i Paris och blef 1222
ordensmästare. Död 1236. N. var en af medeltidens
mest framstående matematiker. Han egde en för sin tid
mindre vanlig mångsidighet och hade särskildt tagit
kännedom om arabernas arbeten inom geometrien. Bland
hans skrifter må nämnas Arithmeticorum libri X
(utg. af Faber Stapulensis 1496), De ponderibus
(utg. af Apianus 1533), Algorismus demonstratus
(utg. af Schonerus 1534), hvilken skrift länge
ansågs författad af Regiomontanus, De numeris
datis (utg. af Treutlein 1879) samt De triangulis
libri IX (förberedes till utgifning af Curtze).
G. E.
Nemorhedus, zool. Se Capricornis.
Nemo saltat sobrius, Lat., »ingen dansar (så länge
han är) nykter». Yttrandet härrör från Cicero.
Nemours [nömour], stad i franska
depart. Seine-et-Marne, vid Seines biflod Loing och
Loing-kanalen, 16 km. s. om Fontainebleau. Omkr. 4,300
innev. Historiskt bekant är staden genom den
derstädes d. 7 Juli 1585 mellan konung Henrik III
och ligan ingångna, för hugenotterna oförmånliga
öfverenskommelsen (»ediktet i N.»). Staden var
sedan 1404 hufvudort i ett hertigdöme, som efter
hvartannat förlänades åt medlemmar af slägterna
Evreux, Armagnac, Foix, Medici, Savojen (1528–1666),
och som slutligen Ludvig XIV gaf åt sin broder
Filip af Orleans, hvilkens familj behöll det till
1789. Konung Ludvig Filip gaf sin andre son Louis
titeln hertig af N. (se nästa art.).
Nemours [nömour], hertig af, den titel, som
fransmännens konung Ludvig Filip tilldelade
sin andre son, Louis Charles Philippe Raphaël
d’Orléans. Denne föddes i Paris d. 25 Okt. 1814 och
egnade sig efter sin faders tronbestigning (1830)
åt militäryrket. Han valdes d. 3 Febr. 1831 till
belgernas konung; men Ludvig Filip, som misströstade
om de öfriga stormakternas bifall, afgaf å sin sons
vägnar ett vägrande svar, likasom han äfven förhöll
sig likgiltig för sonens ifrågasatta kandidatur till
Greklands tron. Prinsen deltog i de båda franska
expeditionerna till belgernas hjelp (1831 och 1832)
samt bevistade 1836, 1837 och 1841 fälttågen i
Algeriet. Efter sin äldre broders, hertigens af
Orléans, död (1842) förklarades han för presumtiv
regent, för den händelse hertigens af Orléans son,
grefven af Paris, skulle ärfva tronen i omyndig
ålder. Vid Februarirevolutionens utbrott (1848)
åtföljde han hertiginnan af Orléans och hennes söner
till deputeradekammaren, men måste likasom dessa
rädda sig undan de inträngande folkhoparna. Han lefde
derefter i landsflykt, med sitt stamhåll på Claremont
(i England), men återkom 1871 till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
