Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nicol, Erskine - Nicolai, Erasmus. Se Erasmus, Nicolai - Nicolai, Ericus - Nicolai, Laurentius. Se Laurentius Norvegus - Nicolai, Olaus. Se Olaus Nicolai - Nicolai, Philipp - Nicolai, Christoph Friedrich - Nicolai, Otto - Nicolai, Willem Frederik Gerard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter att hafva flyttat tillbaka till Edinburgh,
der han vardt medlem af konstakademien, slog han
sig ned i London 1862 och blef 1866 medlem af Royal
academy. Han skildrar folklif humoristiskt, men faller
ej sällan ned i karikatur. Af hans mera framstående
arbeten må nämnas Barnmarknad, Lekstund och Den
uppriktige rådgifvaren.
Nicolai, Erasmus. Se Erasmus, Nicolai.
Nicolai, Ericus, teolog, lärare i Upsala, idkade
studier vid utländska högskolor och var 1485–89, såsom
»magister» och teologie »baccalaureus», examinator
i filosofiska fakulteten i Leipzig. Sannolikt 1488
förvärfvade han der teol. doktorsgraden och blef
1491 domkapitlets i Upsala »scholasticus» samt, efter
hvad som synes säkert, lärare vid den 1477 inrättade
högskolan. Han har egentligen blifvit bekant genom
sina öfversättningar af två skrifter af Gerson,
»Bok aff dyäfwlsens frästilse» (1495), den första
på svenska tryckta skrift (ett fotolitografiskt
facsimile af densamma utkom 1876), samt »Lärdom
hwrw man skal lära dö til siälenne salicthet»
(1514). -rn.
Nicolai, Laurentius. Se Laurentius Norvegus.
Nicolai, Olaus. Se Olaus Nicolai.
Nicolai, Philipp, tysk teolog och psalmförfattare,
f. 1556 i grefskapet Waldeck, d. 1608 såsom kyrkoherde
i Hamburg, vann ett namn genom bistra stridsskrifter
emot reformerta och katoliker, det asketiska arbetet
Freudenspiegel des ewigen lebens (1599), skrifvet
under intryck af pestens härjningar, samt 4 psalmer,
bland hvilka i synnerhet två, Wie schön leuchtet
der morgenstern och Wachet auf! ruft uns die stimme,
vunnit högt anseende genom sin trosinnerlighet och de
mäktiga, jublande koraler han sjelf komponerade till
dem. Nämnda tvänne psalmer återfinnas, väsentligt
omarbetade, i 1819 års svenska psalmbok n:o 55
(af Wallin; äfven n:o 69, af Hedborn) och n:o 496
(Wallin).
Nicolai, Christoph Friedrich, tysk skriftställare
och förläggare, f. i Berlin 1733, var i ynglingaåren
bokhandelslärling och hängaf sig derunder med ifver åt
studier. Hans första skrift, Briefe über den itzigen
zustand der schönen wissenschaften in Deutschland
(1755) innehåller kraftiga gensagor emot oarterna i
den nyvaknade tyska vitterheten. Vid denna tid hade
han knutit vänskap med Lessing och Moses Mendelssohn,
hvilken senare blef en flitig medarbetare i N:s
»Bibliothek der schönen wissenschaften und der
freien künste» (1757–58). Berömda uppsatser af
Lessing innehållas i de första årg. af N:s andra
tidskrift »Briefe, die neueste litteratur betreftend»
(24 bd, 1759–65). En herskande ställning inom
tyska tidskriftsverlden vann N. genom »Allgemeine
deutsche bibliothek» (256 bd, 1765–1805), som vardt
det förnämsta organet för den deistiska »upplysningen»
i Tyskland, och der spelade samma rol som den
stora »encyklopedien» i Frankrike. Trots massan af
medarbetare förstod N. såsom redaktör att vidmakthålla
tonens och syftets enhet. Sedan han 1758 blifvit egare
af familjens bokhandel i Berlin, författade han med
stor flit bl. a. resebeskrifningar, topografiska
arbeten, biografier och romaner. Märkliga äro hans
roman Das leben und die meinungen des herrn magister
Sebaldus Nothanker (1773–76; flere uppl.), som
behandlar det kyrkliga lifvet i Tyskland, samt den
föga lyckade parodien Freuden des jungen Werthers
(1775), som väckte mycken harm mot N. Han riktade
oförtröttadt sina vapen mot vantro och trångbröstad
ortodoxi, mot pietister och jesuiter, men skattade å
sin sida för mycket åt en platt nyttighetslära och
poesilös förståndsuppfattning. Sjelf utan sinne för
mer invecklade vetenskapliga undersökningar, uppträdde
han på äldre dagar i myndig och sjelfkär ton äfven
emot de nyare, mer djupa riktningarna i filosofien,
men hånades af Göthe (i »Faust») och Schiller (i
»Xenien»), rönte en förkrossande behandling af Kant
och Fichte samt utmålades af nyromantikerna såsom
urtypen för en literär perukstock. N. dog i Berlin
1811, högt aktad såsom uppoffrande medborgare.
Nicolai, Otto, tysk tonsättare, f. 1810 i Königsberg,
rymde vid 16 års ålder från sin despotiske fader och
lyckades genom en välvillig beskyddare få musikalisk
undervisning af Klein och Zelter i Berlin. Genom
preussiska sändebudet i Rom blef han 1833 organist
vid legationskapellet derstädes och fick sålunda
tillfälle att genomgå en grundlig studiekurs för den
berömde Baini. Efter en tillfällig anställning i Wien
(1837) återvände han till Rom och firade derefter
med flere operor (Enrico II, 1839; Il templario,
1840; Il proscritto, 1841) lättvunna segrar hos
italienarna, som på grund af hans namn togo honom
för en landsman. 1841 blef han hofkapellmästare i
Wien, hvarest han gjorde början till de filharmoniska
konserterna, och 1847 blef han, på grund af en Fredrik
Vilhelm IV tillegnad mässa och en festuvertyr för
Königsbergs universitets jubileum, kallad till
dômkordirigent och hofkapellmästare i Berlin, der
han dog d. 11 Maj 1849, åtta veckor efter uppförandet
af hans opera Die lustigen weiber von Windsor (»De
muntra fruarna i Windsor»). Han fick sålunda ej
upplefva den verldsberömdhet, som bereddes honom
genom detta mästerverk, hvilket banade sig väg
till de flesta scener (Stockholm 1857) och allmänt
blifvit erkändt som en af de bästa tyska komiska
operor, utmärkt af fantasi, humor, frisk melodi
och solid faktur. Dessutom skref N. visor, körer,
pianosaker, orkesterverk, en symfoni, ett requiem
och ett Te-deum. En biografi öfver honom utgafs 1868
af Mendel. A. L.
Nicolai, Willem Frederik Gerard, holländsk musiker,
f. 1829, studerade vid konservatoriet i Leipzig och
för Schneider i Dresden. Han blef 1852 lärare i piano,
orgel och harmoni vid k. musikskolan i Haag samt 1865
direktör för samma skola. N. har haft stort inflytande
på sina landsmän både såsom lärare, dirigent och
redaktör för musiktidningen »Cecilia». Äfven har
han uppträdt såsom ganska lycklig tonsättare genom
kantaterna Lied von der glocke, Die schwedische
nachtigall m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
