Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nikeforos ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Konstantin (f. 1779), som 1820 blef vicekonung i
Polen. N. uppfostrades tillsammans med sin yngre
broder Mikael (f. 1798) under ledning af grefve
Lamsdorf. Sedan hans uppfostran afslutats, deltog
han ej i det offentliga lifvet, utan egnade sig
uteslutande åt sin militärtjenst och sin familj. Han
förmäldes d. 13 Juli (n. st.) 1817 med Charlotta
af Preussen (f. 1798, d. 1860, såsom rysk furstinna
Alexandra Feodorovna), dotter af konung Fredrik
Vilhelm III, en förbindelse, som i högst betydlig
grad orsakat den politiska förtroligheten emellan
Ryssland och Preussen under större delen af detta
århundrade. Den 1 Dec. (n. st.) 1825 afled kejsar
Alexander I i Taganrog. Okunnig om att Konstantin
1822 afsagt sig alla anspråk på tronföljden
och att Alexander i en hemlig statshandling
af 1823 utnämnt N. till sin efterträdare, lät
denne, som i Petersburg träffades af dödsbudet,
utfärda befallning om trohetseds afläggande åt
Konstantin. Samtidigt skyndade denne i Varsjav att
svärja N. trohetsed. Emellertid mottog N. d. 24
Dec. af Konstantin underrättelse om verkliga
förhållandet och en förnyad tronafsägelse, hvarpå
han tillkännagaf sin egen tronbestigning. Denna
osäkerhet rörande tronföljden gjorde på många håll
allmänheten tveksam om hvem som var den verklige
regenten, och deraf begagnade sig skickligt de
revolutionära sällskap, som under de sista åren af
Alexanders regering organiserat sig i ändamål att,
såsom »Nordsamfundet» (i Petersburg), arbeta för en
konstitutions införande eller, såsom »Sydsamfundet»
(i Lillryssland), på monarkiens störtande. Den 26
Dec. 1825 bragte »Nordsamfundet» en del af Petersburgs
garnison till resning, men N. tvang de upproriske
medelst kartescher till underkastelse. Lika liten
framgång hade »Sydsamfundets» några dagar derefter
företagna revolt i Ukrajna. N. fick börja sin
regering med att bekämpa detta dekabristernas
(decembermännens) uppror. Han gjorde till sitt
lifs uppgift att qväfva revolutioner, hvar
och när de yppade sig, och blef de konservativa
idéernas förkämpe. »Med sin väldiga gestalt, sitt
vördnadsbjudande yttre, sitt besynnerliga högmod,
sitt tycke af en konungslig öfversteprest, sin
jernvilja, sin arbetsförmåga, sin smak för små detaljer
inom styrelsen och allt hvad som angick militären,
alltid insnörd i sin uniform, alltid tänkande på sin
värdighet inför folket, var han en skrämmande bild
af sjelfherskaremakten» (A. Rambaud).
Decemberupproret, hvilket N. betraktade såsom en
aflägg af det vestra Europas revolutionsbegär, gjorde
honom misstänksam och fientlig mot allt vesterländskt,
och han sökte så vidt möjligt utestänga sitt land från
umgänget med det öfriga Europa. Lärare och lärarinnor
i enskilda hus ställdes under sträng kontroll. Det
blef ryssar förbjudet att studera vid utländska
universitet. Undervisningen i filosofi afskaffades
vid de ryska högskolorna. Resor till och vistelse
i främmande land försvårades genom höga afgifter
till statskassan. En tryckande censur infördes,
och ett nät af spioneri utbreddes öfver hela riket,
men i synnerhet i dess vestra gränslandskap. Trots
denna frihetsfientlighet uppgaf N. aldrig tanken på
att göra slut på lifegenskapen. Hans broder hade
tagit ett stort steg i denna riktning genom att
upphäfva lifegenskapen i Östersjöprovinserna, men N.
inskränkte sig till att skänka sitt bifall åt de
egendomsegare, som frigåfvo sina trälar. Men en kraftig
åtgärd till landets inre förkofran var byggandet af
Rysslands första jernväg, den 650 km. långa linien
emellan Petersburg och Moskva, hvars riktning N. med en
lineal uppdrog utan hänsyn till terrängens svårigheter.
N:s utrikespolitik utmärktes under en lång tid af
utomordentlig framgång. Genom ett krig med Persien
(1826–28) eröfrade Paskievitj åt N. provinserna Erivan
och Nachitsjevan. Turkiet tvangs genom konventionen
i Akjerman (1826) till löftet att Moldaus och
Valakiets samt Serbiens angelägenheter skulle ordnas
i öfverensstämmelse med Rysslands önskan; och då det
ej ville lyssna till N:s, Frankrikes och Englands
medlingsförslag till förmån för det för sin frihet
kämpande Grekland, tvekade ej revolutionshataren
att (1828–29) öfverfalla Turkiet, som stred för
regeringsauktoritet emot upprorsmän. Han frånryckte
Porten (freden i Adrianopel 1829) Donaudeltats öar och
flere distrikt i Mindre Asien samt afpressade det en
betydande krigskostnadsersättning och medgifvandet
om fri fart genom Bosporen och Dardanellerna. Han
kufvade med vapenmakt Polens resning (1831), upphäfde
dess författning och ställde dess förvaltning under
de ryska ministerierna. Sedan han sålunda tvungit
Juli-revolutionens vågor att lägga sig, grep han
alltmer myndigt in i Europas angelägenheter. Österrike
och Preussen lemnade honom undfallande försteget, och
Julimonarkiens Frankrike behandlades af honom nästan
skymfligt. Han sände (1832) en hjelphär åt Turkiet
i dess kamp mot Muhammed Ali i Egypten och lät det
uttrycka sin tacksamhet och svaghet genom anfalls- och
försvarsförbundet i Unkjar-Skelessi (1833). Han var
den förste, som lät sina trupper inrycka i den fria
staten Krakov, när det gaf gästfrihet åt flyktingar
från det revolterade Galizien, och i förening med
Österrike och Preussen förklarade han republiken
Krakov upplöst (1846). Under 1848 års nästan allmänna
europeiska revolution fick N. framträda i all sin
glans. Han förmådde sin svåger, konungen af Preussen,
att afslå revolutionsparlamentets i Frankfurt anbud
på tyska kejsarekronan. Han lät trupper besätta
Donaufurstendömena till straff för att de störtat
sina hospodarer. Hans härmassor tvungo det för
sin frihet kämpande Ungern att ännu en gång böja
sig under Österrike. Han nådde genom allt detta
höjdpunkten af sin makt och betraktade sig såsom
Europas skiljedomare. Emellertid vågade Frankrike och
Österrike motarbeta hans intressen i Orienten, hvilket
väckte hans förtrytelse, och Turkiet vägrade att gifva
ett nytt erkännande af Rysslands skyddsrätt öfver de
kristne i Orienten, hvilket gaf honom svepskäl till
ett länge efterlängtadt anfall på Turkiet (1853). Han
åsyftade ingenting mindre än att rycka Konstantinopel
från »den sjuke mannen», såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
