Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nord-Amerikas Förenta Stater (United states of America), Förenta staterna l. Nord-amerikanska unionen, den stora förbundsrepubliken i Nord-Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förändring visar sig i tillspetsandet af den
fientliga motsatsen mellan de norra och nordöstra
staterna, der det rationella jordbruket, handeln och
industrien skapade rikedom, der arbetaren var fri och
Slafveriet lyst i bann, samt de södra staterna, der
plantageegaren var den ende rike, arbetaren var slaf
och slafveriet ansågs såsom ett lifsvilkor. Så blef
slaffrågan den vigtigaste för unionen under årtionden:
den väckte och underhöll striden mellan stater och
partier. Norden tog snart genom sin större folkmängd
i besittning representanternas hus i kongressen;
södern sökte för sig behålla senaten genom att
genomdrifva upptagandet af slafhållande stater. Den
tog slutligen i besittning äfven presidentstolen,
derigenom att söderns aristokrater ingingo förbund med
nordens yrkespolitici, som ledde arbetaremassorna och
erhöllo sin belöning i statsämbeten. Slafpatronerna
utgjorde kärnan i ett mäktigt parti och usurperade
namnet demokrater, under det att deras motståndare
i kongressen kallades med namnet whigs. Ett
första hufvudmoment i fejden om slafveriet var
den s. k. Missouristriden (1819–21). Den slöts
genom territoriet Missouris upptagande i unionen
(1821) och antagandet af Missouri-kompromissen,
som medgaf slafveriet i Missouri, men förbjöd det
i territorierna n. om 36° 30’ n. br. (Missouris
södra gräns). Efter John Quincy Adams (1825–29),
John Adams’ son, valdes general Andrew Jackson
(1829–37) till president. Med hans val begynte hvad
man kallat »söderns öfvervälde», som räckte fram till
Lincolns dagar och representerades af presidenterna
Martin van Buren (1837–41), William Henry Harrison
(1841; död d. 4 April s. å.), John Tyler (1841–45),
James Knox Polk (1845–49), Zachary Taylor (1849;
död d. 9 Juli 1850), Millard Fillmore (1850–53),
Franklin Pierce (1853–57) och James Buchanan
(1857–61). Slafpatronerna sökte nu befästa sin makt
genom ökandet af slafhållande stater. 1836 upptogs
Arkansas i unionen, hvilket likväl motvägdes af
Michigans upptagande (1837). Några år derefter
(1845) vanns kongressens bifall till upptagandet
af Florida, hvaremot äfven Iowa 1846 fick inträde
i unionen. Samtidigt (Dec. 1845) införlifvades det
från Mejico affallna Texas. Det senare var från
folkrättens ståndpunkt betänkligt och framkallade
ett krig med Mejico (1846–48). Detta slöts dermed
att unionens armé under general Scott intog Mejicos
hufvudstad (Sept. 1847) och att mejikanerna i freden
i Guadalupe-Hidalgo (d. 2 Febr. 1848) måste afträda
Texas, New Mexico och Kalifornien. Midt under kriget
hade Förenta staterna på fredlig väg bilagt en
gränstvist med England och dervid förvärfvat hela
Oregonterritoriet (1846). För hvarje år skärptes
striden mellan slafstaterna och deras motståndare i
norden, der freesoilers och abolitionister (se dessa
ord), som arbetade för slafveriets upphäfvande,
vuxit till ett mäktigt parti. Bildandet af en
icke slafhållande stat, Wisconsin (1848), förmådde
demokraterna till nya ansträngningar för bibehållandet
af sitt herravälde. De arbetade ifrigt på utvidgandet
af området för bomullskulturen och slafarbetet, och det
lyckades dem (1854) att i kongressen genomdrifva
den s. k. Nebraska- och Kansas-billen, enligt
hvilken, i strid med Missouri-kompromissen,
innevånarna i territorierna Nebraska och Kansas
sjelfva skulle få afgöra om slafveriet i dessa
territorier skulle införas eller icke. Afsigten
var att genom en agitation, som ej häller uteblef,
vinna dem för slafveriet. Söderns tillvägagående
föranledde vid denna tid en sammanslutning af whigs,
freesoilers, abolitionister och de sansade bland
nordens demokrater till ett nytt republikanskt parti,
hvars yttersta venstra flygel abolitionisterna kunde
anses vara. Redan vid presidentvalet 1856 var partiet
nära att segra. Vid valet d. 6 Nov. 1860 blef dess
kandidat, Abraham Lincoln (1861–65), utsedd till
den amerikanska unionens president. Den händelsen
blef afgörande för Amerikas framtid. Den hade till
följd slaffrågans lösning, men först genom ett af de
blodigaste inbördes krig, som verldshistorien känner.
Nord-amerikanska inbördeskriget l. kriget för
slafvarnas emancipation (1861–65). Redan i Dec. 1860
lösslet Syd-Carolina sig från unionen. Georgia,
Florida, Mississippi, Alabama, Texas och Louisiana
gjorde likaledes. Den 6 Febr. 1861 bildade dessa
stater en särskild konfederation med Jefferson Davis
såsom president och med först Montgomery (till Maj
1862), sedermera Richmond såsom hufvudstad. Denna
konfederation, som d. 11 Mars s. å. antog en ny
författning, biträddes sedermera af Nord-Carolina,
Arkansas, Virginia, Tennessee och Missouri, under
det att de andra slafstaterna antingen sökte hålla
sig neutrala eller på grund af sitt läge icke
vågade följa sina böjelser. Lincolns budskap,
när han d. 4 Mars 1861 tillträdde sitt ämbete,
uttryckte mycken moderation, men lät de konfedererade
l. secessionisterna, såsom de affallna staterna
benämndes, tydligt förstå, att presidenten med alla
medel skulle upprätthålla unionens enhet. Intagandet
af fort Sumter i Syd-Carolina genom sydstatsgeneralen
Beauregard blef signalen till krigets utbrott
(d. 12-14 Apr. 1861). Utgången var oviss. I stridens
början voro väl nordstaterna vida öfverlägsna i
innevånareantal och rikedom. Men sydstaterna hade
i stället en energisk, statsmannamässigt bildad
aristokrati, skickliga officerare, utmärkta generaler
(Th. J. Jackson, R. E. Lee) samt dessutom vapen
och förråd, som under den föregående presidentens,
Buchanans, tid samlats i söderns arsenaler. För
nordstaterna gällde det att hålla ut, att efter hand
skaffa allt, som i militäriskt afseende brast. Skedde
detta, var deras seger gifven. Redan d. 21 Juli 1861
led nordstaternas hufvudarmé, den s. k. Potomac-armén,
ett nederlag vid Bull Run i Virginia. Sedan deras
nyutnämnde öfverbefälhafvare, Mac-Clellan, användt
hösten och våren till utbildandet af en duglig
fältarmé, framträngde han mot Richmond, men måste
efter flere dagars strid (d. 26 Juni–3 Juli 1862)
vid Chickahominy söka sin reträtt mot kusten. De
konfedererades anförare, general Lee, öfvergick då
till anfall, levererade general Pope
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
