Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Nordenskiöld, Nils Adolf Erik - Nordenskiöldshafvet kallas numera den del af Norra ishafvet, som ligger n. om Sibirien mellan Taimyr-halfön i v. och Ny-sibiriska öarna i ö. I detsamma utmynna floderna Chatanga, Anabara, Olenek och Lena - Nordenson, Erik Jonas - Nordenstam, Johan Maurits
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgifna af N. med bidrag af deltagare i resan och
andra forskare.
Redan under övervintringen vid Pitlekaj
sysselsatte N. sig med planer till nya arktiska
företag. Bland flere sådana föll valet på Grönland,
der N. företrädesvis ville utröna inlandsisens
beskaffenhet. Dickson ställde å nyo medel till hans
förfogande, och d. 23 Maj 1883 lemnade ångaren »Sofia»
Göteborg, med destination till Grönland. För N:s,
förnämligast på »föhnvindens» verkningar grundade
teori att Grönland icke är, såsom allmänt antages,
fullständigt betäckt af is, vanns dock intet stöd
under en 30 dagar lång isvandring, icke häller genom
den skidfärd, som tvänne lappar från isvandringens
ändpunkt företogo ända till midten af Grönlands
kontinent: istäcket visade sig obrutet öfverallt, der
expeditionen framgick. Denna expeditions resultat voro
att man inträngde i Grönlands isöcken längre, än någon
förut hunnit, och att man lyckades för första gången
med fartyg genombryta isgördeln vid Grönlands östkust
söder om polcirkeln. Denna resa är beskrifven i Den
andra Dicksonska expeditionen till Grönland (1884).
Utom arktiska resor har N. företagit många resor i
vetenskapligt syfte såväl inom Sverige som i Europas
öfriga land. – N. är ledamot af Vetenskapsakademien
(1861) och Fysiogr. sällskapet i Lund (1878),
hedersledamot af Vet. och Vitt. samhället i
Göteborg (ledamot 1868), Vet.-soc. i Upsala (1879)
och Örlogsmannasällskapet (1884) samt medlem af en
mängd utländska akademier och samfund. N. har deltagit
äfven i det politiska lifvet och dervidlag gått med
sina sympatier i den s. k. liberala riktningen. Såsom
ledamot af ridderskapet och adeln bevistade han de
två sista ståndsriksdagarna (1862–63, 1865–66). Åren
1869–71 samt 1881–87 var han riksdagsman i Andra
kammaren för Stockholms stad, och vid de allmänna
valen hösten 1887 utsågs han å nyo till nämnda stads
representant.
N. har offentliggjort en mängd vetenskapliga
afhandlingar, företrädesvis i Vetenskapsakademiens
skrifter, i Geologiska föreningens förhandlingar
samt i utländska tidskrifter. Utom de förut nämnda
må här nämnas följande af honom författade arbeten:
Beskrifning öfver i Finland funna mineralier (1855),
Försök till teoretisk beräkning af sammansatta
ämnens egentliga vigter (1858), Bidrag till läran
om kristallografiska isomorfin och dimorfin (s. å.),
Värmeutveckling vid förbränning af flytande organiska
föreningar (s. å.), Meteorstensfallet vid Hessle
(1869), Om kosmiskt stoft, som med nederbörden
faller till jordytan (1874), Om möjligheten att
idka sjöfart i det Sibiriska Ishafvet (1880), Om
norrskenen under Vegas öfvervintring vid Berings sund
(1881), Om bröderna Zenos resor och de äldsta kartor
öfver Norden (1883), Om den geologiska betydelsen
af kosmiska ämnens nedfallande till jordytan,
särskildt med afseende på den kant-laplace’ska teorien
(s. å.). N. är för närvarande (1887) sysselsatt
med utgifningen af ett större kartverk, afsedt
att belysa kartografiens historia före år 1600.
E. W. D.
Nordenskiöldshafvet kallas numera den del af
Norra Ishafvet, som ligger n. om Sibirien mellan
Taimyr-halfön i v. och Ny-sibiriska öarna i ö. I
detsamma utmynna floderna Chatanga, Anabara, Olenek
och Lena.
Nordenson, Erik Jonas, predikant, föddes i Lockne
socken, Jämtland, d. 2 Juli 1805, blef student
i Upsala 1827, prestvigd 1829 och filos. doktor
(primus) 1833. Han anställdes sistn. år som lärare
vid Hillska skolan å Barnängen och verkade 1834–47
som lärare (fr. o. m. 1839 såsom hufvudlärare i
kristendom och grekiska) vid Nya elementarskolan
i Stockholm. 1845 utnämndes N. till ordinarie
hofpredikant och pastor i hofförsamlingen, fick
tillika fullmakt å Lofö pastorat samt antogs
1846 till konfessionarie vid det k. hofvet. 1849
befordrades han till öfverhofpredikant och preses i
hofkonsistoriet, utnämndes 1859 till kyrkoherde i
Munktorps församling af Vesterås stift och fungerade
1862–78 som kontraktsprost. 1863 erhöll han på begäran
afsked från öfverhofpredikantsbefattningen. 1860
utnämndes N. till teol. doktor och mottog 1883
personligen i Upsala lagerkransen såsom filos.
jubeldoktor. Död i Munktorp d. 2 Juli 1887. – I sin
filos. kandidatexamen (1832) erhöll N. det högsta
betygantal, som veterligen gifvits i den s. k. »gamla
graden», nämligen 37 betyg (det erforderliga antalet
var 12). Han var högt uppburen såsom predikant och
utgaf Predikningar (3 dlr, 1845–48, senare delvis
omtr. i ny uppl.).
Nordenstam, Johan Maurits, friherre, finsk krigare,
ämbetsman, landtmarskalk, föddes i Stockholm
d. 21 Sept. 1802, erhöll sin militära bildning
vid kadettskolorna å Haapaniemi (sedan 1818) och
i Fredrikshamn samt trädde 1823 i rysk krigstjenst
Sedan N. bevistat fälttåget mot Turkiet 1828, tjenade
han i åderton år i Kaukasien samt deltog derunder
i en mängd fälttåg och belägringar. Han avancerade
till general-major (1843) och adjoint hos chefen för
kaukasiska arméns generalstab (1845).
1847 återvände N. till Finland såsom guvernör i
Nylands län samt egnade sig i mångfaldiga civila
och militära uppdrag uteslutande åt fäderneslandets
tjenst. Han blef 1847 t. f. vice kansler vid
Helsingfors’ universitet, kallades
1848 till ledamot af senatens ekonomie-departement,
utnämndes till vice-kansler 1849 samt förordnades
vid Krim-krigets utbrott till t. f. stabschef för
de i Finland förlagda trupperna, hvilken befattning
han 1857 nedlade. Redan 1855 hade han entledigats
»på egen begäran» från vice-kanslersämbetet. En
ledande ställning inom den finska ämbetsmannaverlden
vann N., sedan han 1857 utnämnts till senator och 1858
till vice ordförande i senatens ekonomie-departement.
Den i kejsar Nikolaus’ skola utbildade officeren var
till en början främmande för Finlands förhållanden
och råkade i synnerhet såsom vice kansler i
större och mindre konflikter med allmänheten,
men snart lärde man sig att värdera hans
betydande egenskaper såsom administratör och hans
karaktersfasta personlighet. Senare visade han
sig t. o. m. böjd att inom vissa gränser främja
den konstitutionella
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
