Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordisk rätt. De nordgermanska l. skandinaviska folken bilda en hufvudgren af den germanska stammen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allmänna landslag, ehuru visserligen i många hänseenden
förändringar blifvit gjorda genom en mängd lagbud,
dels sådana, som blifvit gifna särskildt för Island,
dels danska, som der blifvit använda.
Svensk rätt. Vårt lands äldsta rättskällor
äro landskapslagarna (se d. o.), hvilka utgöra
uppteckningar af de rättsgrundsatser, som inom
de särskilda »landskapen» (se d. o.) gällde
för bönderna, hvilka vid denna tid utgjorde det
egentliga folket. Men det är icke blott från
denna synpunkt, som den rätt dessa landskapslagar
innehålla kan sägas vara bondelag, utan äfven
från den synpunkten att rätten väsentligen utgår
från folket. Den period, som kan sägas börja med
landskapslagarnas uppteckning och sträcker sig
till den första landslagen, företer emellertid
begynnelserna till en förändring i båda de nämnda
afseendena. Dels började nämligen småningom från
bönderna afsöndra sig särskilda samhällsklasser med
särskilda intressen och lefnadsförhållanden, hvilka
medförde behofvet af särskilda rättsgrundsatser, dels
började konungen att mer och mer utöfva inflytande
på rättsbildningen. Verkningarna af denna förändring
framträda också i den yttre rättshistorien redan
under denna period. Den rätt, som landskapslagarna
innehålla, är landsrätt. Men äfven i vårt land
började i städerna, hvilka väl ursprungligen lydde
under det landskaps rätt, i hvilket de voro belägna,
framträda särskilda rättsgrundsatser, hvilka väl
delvis voro grundade på privilegier, men till en
stor del utgjordes af sedvanerättsgrundsatser, som
småningom utbildat sig. Sveriges äldsta stadslag är
Bjärköarätten, som sannolikt ursprungligen gällde för
Stockholm (hvarför den icke kan vara äldre än från
senare delen af 13:de årh.), men möjligen senare fick
betydelsen af en allmän svensk stadsrätt. Emellertid
hade staden Visby sin särskilda, Visby stadslag,
som synes vara utarbetad närmare midten af 14:de
årh. Dessutom finnas fragment af en stadslag för
Söderköping. Vidare är att märka, att kyrkorätten,
som ursprungligen utgjorde en beståndsdel af
landsrätten, hvarför också i landskapslagarna i
allmänhet förekommer en särskild afdelning under namn
af »kirkiubalker» eller »kristnu balker», erhöll
en särskild utbildning genom stadganden, som, ehuru
ensidigt utfärdade af påfvar och biskopar, likväl,
sedan kyrkans makt mer och mer börjat tillväxa,
i större eller mindre mån utöfvade inflytande på
landsrätten. En annan art af rättskällor, hvilka,
ehuru egande karakteren af speciallag, dock icke
voro utan inverkan på den allmänna rätten, utgjordes
af gårdsrätterna, af hvilka den tidigaste, hvilken
numera ej finnes i behåll, sannolikt förskrifver
sig från slutet af 13:de årh. Slutligen framträder
konungens ökade inflytande på rättsbildningen
i en rad af kungliga stadgar, af hvilka några i
rimkrönikan och somliga af landskapslagarna omtalas
såsom utgångna från Birger Jarl, men af hvilka de
vigtigaste förskrifva sig från Magnus Ladulås’ och
i synnerhet från Magnus Erikssons tid. Då flere af
dessa stadgar äro bestämda för hela riket, kunna de
betraktas såsom förelöpare till
den allmänna landslagen. Året 1347 bildar i det
afseendet en gränspunkt i vår rättshistoria, att
från detta år förskrifver sig vårt lands första
allmänna lag, Konung Magnus Erikssons landslag,
hvilken emellertid inom icke synnerligen lång tid
(1442) efterföljdes af Konung Kristofers landslag
(se Landslag). Få år efter den första landslagen
(sannolikt under åren 1350–1357) utarbetades Konung
Magnus Erikssons stadslag (»Den yngre stadslagen»),
hvilken, fastän den icke då synes hafva erhållit
k. stadfästelse (detta skedde först under Gustaf II
Adolf 1618), likväl torde hafva blifvit antagen i de
särskilda städerna i allmänhet. De båda landslagarna,
först den äldre, sedan den yngre, samt den yngre
stadslagen utgöra de hufvudsakliga rättskällorna
för denna period, hvilken sträcker sig ända till
1736. Då emellertid dessa lagars rättsgrundsatser icke
beteckna något väsentligen högre utvecklingsstadium
än – åtminstone de senare – landskapslagarnas, är det
naturligt, att den väsentliga förändring i åskådning
och förhållanden, som under denna period försiggick,
till en stor del till följd af eller i sammanhang med
reformationen, skulle framkalla behofvet af förändrade
rättsgrundsatser och sträfvandet att åstadkomma en
sådan förändring. Redan under Gustaf I:s tid hade
också landslagens revision varit ifrågasatt. Och inom
ett inskränktare område hade äfven reformationens
grundsatser fått sitt uttryck i den Kyrko-ordning,
som, utarbetad af ärkebiskopen Laurentius Petri och
tryckt 1571 på Johan III:s befallning, följande året
på ett kyrkomöte i Upsala antogs. Emellertid var det
först sedan de sträfvanden till reaktion i katolsk
riktning, som sedermera framträdt, blifvit hämmade och
reformationen vunnit stadga genom Upsala mötes beslut
1593, som frågan om lagens revision med större allvar
bragtes å bane. I anledning af uttalanden af ständerna
vid riksdagarna 1602 och 1604 sammankallade Karl IX
för åvägabringandet af denna revision en kommission,
hvilken likväl snart söndrade sig i två partier. Det
ena af dessa, rådets, utarbetade under ledning af
Ture Jakobsson Rosengren ett fullständigt förslag,
hvilket dock aldrig framlades för ständerna. Det
andra, under Karl IX:s egen ledning, utarbetade
endast några balkar, af hvilka konungabalken
och kyrkobalken framlades för ständerna, hvilka
dock afböjde deras behandling. Då konungen fann,
att lagens revision mötte svårigheter, lät han
af trycket utgifva först några af de vigtigaste af
landskapslagarna samt något senare (1608) Kristofers
landslag, hvilken tryckta upplaga stadfästes till
allmän efterrättelse. Gustaf II Adolfs tid är väl
i rättshistoriskt afseende så till vida af vigt,
som under densamma Svea hofrätt inrättades (1614)
och i sammanhang dermed två rättegångsförfattningar
(Rättegångs ordinantien 1614 och Rättegångs processen
1615) utgåfvos, genom hvilka bl. a. utöfningen af
konungens domsrätt ordnades och en fast instansordning
infördes. Men frågan om landslagens revision fick
under denna tid hvila. Kort derefter upptogs den
emellertid, om ock i något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
