Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norge, konungarike, omfattande den vestra och mindre delen af Skandinaviska halfön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Magnus Barfot (1093–1103), som ständigt låg i strid
dels med Sverige, dels i Skotland och på Irland,
hvarest han fick sin bane. Konungadömet ärfdes
af hans tre söner, af hvilka Sigurd Jorsalafare
(1103–30), som lefde längst, vann rykte genom sin
härfärd till Heliga landet och Konstantinopel och
sitt korståg till Småland (den s. k. Kalmare leding,
1123).
Inbördeskrigens tid (1130–1240). Mot Sigurds
son Magnus den blinde (1130–39) reste sig Harald Gille
(1130–36), som påstod sig vara Sigurds broder. En
förlikning dem emellan, enligt hvilken de gemensamt
skulle styra landet med lika rätt, räckte endast
några år, emedan Magnus 1134 fördref Harald. Denne
återkom snart, bländade Magnus och inspärrade honom i
Nidarholms kloster, men mördades 1136 af Sigurd Slembe
(1136–39), som äfvenledes påstod sig vara en broder
till Sigurd Jorsalafare. Under den fortsatta striden
mot Harald Gilles söner stupade både Sigurd och den
af honom ur klostret uttagne Magnus i sjöslaget vid
Holmengrå. Under de tre Haraldssönerna Sigurd Munds
(1136–55), Inge Krokryggs (1136–61) och Eysteins
(1142–57) samregering försiggick den norska kyrkans
organisation. Biskopsstiften voro väl redan förut
delvis ordnade, men primatet öfver norska kyrkan
låg hos Lunds ärkebiskop. Efter öfverenskommelse med
konungarna upprättade den påflige legaten Nikolaus
af Alba 1152 en ärkebiskopsstol i Nidaros (Trondhjem)
och invigde den förste ärkebiskopen såsom hufvud för
den nya norska kyrkoprovinsen. Derjämte inrättades
domkapitel vid alla biskopssäten m. m. Kort efter
legatens afresa utbröt emellan bröderna öppen fejd,
i hvilken Sigurd och Eystein stupade. Sigurds son
Håkan Herdebred (1159–62) uppställdes såsom
motkonung mot Inge, hvilken föll i strid emot hans
anhängare, men hvars parti fortsatte kampen under
ledning af jarlen Erling Skakke, gift med en dotter
till Sigurd Jorsalafare. Erling lät 1161 utropa
sin femårige son, Magnus Erlingsson (1161–84),
till konung och nedgjorde följande året med dansk
hjelp den fjortonårige Håkan. Derpå lät han 1164
vid ett stort riksmöte i Bergen, som var på samma
gång ett provinsialkoncilium och ett höfdingemöte,
kröna sin son, hvilken sålunda blef N:s förste krönte
konung. Vid samma tillfälle träffades med kyrkan en
öfverenskommelse, som skulle knyta henne fast vid
konungadömet och derigenom gifva detta ökadt stöd. Mot
Erling och hans son uppstodo nya pretendenter. En af
desse var Eystein Meyla, Eystein Haraldssons son. Hans
parti antog namnet birkebenar (se d. o.) och fick
efter Eysteins fall (1177) en ny anförare i den
från Färöarna ankomne Sverre (1177–1202), hvilken
påstod sig vara en son af Sigurd Mund. Under stora
faror och många strider förde han partiet till seger,
sedan Erling (1179) och hans son Magnus stupat. Men
under denna strid, som fördes med färre och kortare
afbrott än förr, rycktes folkets massa med i större
utsträckning, än hvad dittills varit fallet, och
inbördesfejden måste följaktligen utöfva en mera
demoraliserande inverkan än förut. Sverre hade kyrkans
prelater och många af den mäktiga aristokratien
emot sig, men han höll ut med beundransvärd seghet,
alltjämt kämpande för konungadömets sak, huru många
motståndarna än voro. Af alla motståndarna var ledaren
af baglernas (se d. o.) parti, biskop Nikolaus
Arnessön, den farligaste. Efter Sverres död stannade
kronan inom hans ätt, som sålunda gick segrande
ur den långa striden. Dess sista skede utkämpades
af Sverres sonson Håkan Håkansson (1217–63), som
efterträdde Inge Bårdsson (1204–17) och gick segrande
ur striden mot slitungar, ribbungar m. fl. partier,
men i sin företrädares halfbroder Skule Bårdsson
fick en farligare motståndare. Sedan Håkan länge
sökt att tillfredsställa Skules växande anspråk,
men denne slutligen, 1239, antagit konunganamn, kom
det till öppen strid om kronan. Skule föll, 1240,
inga pretendenter uppstodo vidare och inbördeskrigen
fingo ett slut.
1240–1380. Konungadömet, representeradt af Sverres
ätt, hade gått segrande ur den långa striden och
hade efter dennas slut sin blomstringstid. I alla
händelser gick riket, såsom, det syntes, framåt under
senare delen af konung Håkan Håkanssons regering, och
flere drag anföras vittnande om det anseende, som det
åtnjöt hos främmande makter. Men handeln hade redan
börjat gå öfver i de nordtyska städernas händer på
norrmännens bekostnad, och den handelstraktat, som
N. 1250 afslöt med Lybeck, tjenade icke i längden
till att främja rikets merkantila intressen, hur
fördelaktig den än kunde vara till formen. Under
Håkans regering lades först Grönland, sedermera
Island under N:s herravälde. Deremot nödgades han
att företaga ett krigståg till de skotska öarna
för att häfda N:s välde öfver dem, och på detta
tåg dog han, Hans son Magnus Lagaböte (1263–80)
slöt 1266 fred med Skotland, i Perth, hvari han
afträdde Hebriderna och det norska skattlandet
Man. Magnus’ regering är utmärkt i historien genom
sin omfattande lagrevision. Äfven förhållandet till
kyrkan ordnades, genom öfverenskommelsen i Bergen 1273
och den i Tönsberg 1277 afslutade s. k. sættargjerd,
vid hvilken flere medgifvanden gjordes kyrkan. Under
Magnus utbyttes de gamla aristokratiska värdigheterna
»lendermand» och »skutilsvend» (se Herse och Hird)
mot baron och riddare, och genom den ledingsfrihet,
som medgafs aristokratiens medlemmar, banades väg
för dennas öfvergång till ett personligt frälse,
som fick sin medelpunkt i det kungliga rådet. Öfver
hufvud taget började under Magnus’ regering de norska
institutionerna att lämpas efter den nya tiden och
utländska förebilder. Då Magnus dog, efterlemnande
två omyndiga söner, kom adeln till makten, och de i
förmyndarestyrelsen representerade baronerna upptogo
kraftigt konungadömets afbrutna strid mot hierarkien
med samma mål som i Sverres tid: kyrkans underordnande
under den verldsliga makten. Den med våldsamhet
förda kampen slutade inom kort med hierarkiens
nederlag. N. invecklades i de danska oroligheterna
och råkade med de vendiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
