Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Normalbarometer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller annan svensk rådsherre, såsom Per Brahe eller
Sten Eriksson Leijonhufvud. Han skötte den utländska
brefvexlingen och tog dessutom en ingripande del i
alla den tidens politiska förhållanden. Det är få
statshandlingar under åren 1544–52, som icke antingen
direkt flutit ur N:s penna eller under hans medverkan
kommit till stånd, och åt honom, utländingen, uppdrogs
att affatta det försvar för Gustafs regering, som
konungen 1545 lät offentligen utgå. Vanligen gick
det eljest så till, att N. uppsatte ett koncept
på tyska, som sedermera öfversattes på svenska. I
förberedelserna till arfföreningen har han sålunda
haft kanske den största andelen. För ordnandet af de
yngre kungasönernas ställning genom förläningar synes
han hafva ifrigt verkat och har sålunda väsentligen
bidragit till den nya riktning Sveriges historia
från den tiden tog. Riksdagspropositioner eller tal
till ständerna uppsattes af honom, och t. o. m. för
de ekonomiska åtgärderna fick han icke vara
främmande. Allt framgent tog han ock del i de kyrkliga
angelägenheterna; i tvistiga fall hade han att gifva
utslag. För en kyrko-ordnings antagande arbetade han
fortfarande, deltog i öfver läggningarna i afseende
på »interim» och var säkerligen ej främmande för den
fortgående sekularisation af kyrkans egendom, som
utmärkte senare delen af Gustaf I:s regering. Äfven
som representant för de vetenskapliga intressena på en
tid, då dessa onekligen i Sverige lågo nere, framstår
N., och till honom vände sig utländska lärde för
att få upplysningar om svenska förhållanden. Exempel
saknas ej på huru han i den omfattande verksamhet,
som sålunda föll honom till del, visade fasthet och
beslutsamhet. Att han på samma gång med hofsamhet
utöfvat sin makt, derom vittnar frånvaron af skarpare
politiska strider under de år han var en af landets
ledande statsmän efter 1543, liksom det faktum att
vid hans minne veterligen ej fäst sig något dåligt
eftermäle. Vid nyårstiden 1553 afled han i Stockholm,
till det sista bibehållande konungens ynnest och
förtroende. – N:s broder, Matheus N., i Pommern berömd
såsom rättslärd, tjenstgjorde en tid såsom politisk
korrespondent från Stralsund till Sverige. – En nära
frände, Henrik N., var en tid professor i Greifswald
och blef senare ståthållare i stiftet Kammin. Såsom
sådan utsågs han till chef för den ambassad,
som hertigarna af Pommern afsände till Erik XIV:s
kröning, 1561. En medföljande ambassadsekreterare,
Simon Fischer, uppsatte sedermera om denna resa en
berättelse, som i koncept förvaras i Riksarkivet. Den
är delvis fragmentarisk, men innehåller i alla
fall en mängd ganska intressanta iakttagelser
om Sverige och en liflig skildring af de lysande
kröningshögtidligheterna. I utdrag och öfversättning
är berättelsen införd i »Hist. Tidskrift», 1885.
Ehd.
Norman, Johannes Musaeus, norsk botaniker, född i
Askers pastorat d. 28 Okt. 1823, tog först medicinsk
examen, 1847, men studerade derefter företrädesvis
botanik och företog åtskilliga resor dels i Norge,
dels i utlandet, bl. a. på Sicilien. Åren 1849–50
och 1855–59 var han universitets-stipendiat i botanik och
blef 1860, efter att hafva studerat forstväsendet i
Tharant, anställd som uppsyningsman öfver skogarna
i Tromsö och Finmarkens amt. 1876 afgick han från
denna befattning, men har sedan dess uppburit
en årlig lön ur statskassan för att studera den
arktiska floran och bearbeta sina iakttagelser öfver
densamma. N. har skrifvit flere smärre afhandlingar,
men hans vigtigaste arbete, öfver växtverlden i norra
Norge, har ännu (1887) icke utgifvits af trycket.
Y. N.
Norman, Fredrik Vilhelm Ludvig, tonsättare, född d. 28
Aug. 1831 i Stockholm, der fadern var bokhandlare,
väckte tidigt uppseende genom sin förmåga att
improvisera på pianot och utgaf redan 1843 några
»sånger komponerade vid 11 års ålder». Sedan han
någon tid handledts i Stockholm af bl. a. van Boom
och A. F. Lindblad, sattes han genom välvilliga
gynnare i tillfälle att vid Leipzigs konservatorium
1848–52 fullkomna sina musikstudier under Hauptmann,
Rietz och Moscheles, hvarjämte bekantskapen med
Schumann och Gade utöfvade ett lifligt inflytande på
honom. Han uppträdde snart vid offentliga pröfningar
med en violinsonat och en uvertyr samt fick sitt
första opustal, Zwei charakterstücke für pianoforte,
utgifvet på Kistners förlag 1850. Återkommen till
Stockholm, uppträdde han ofta både som tonsättare och
pianist, och hans företräden i senare afseendet –
i det hans spel var, om ej egentligen bravurmässigt,
så dess mer poetiskt, nobelt och solidt – förskaffade
honom stort anseende som pianolärare. 1857 kallades
han till ledamot af Musikaliska akademien samt
1858 till lärare i komposition, instrumentering och
partiturläsning vid denna akademi, der han bildade en
orkester bland eleverna och senare (1868–70, 1872–75)
undervisade i artistklassen. År 1861 fick han
förordnande att efter Lachners afgång bestrida
hofkapellmästaretjensten, hvarå han följande år erhöll
fullmakt. Under tiden hade han en kort period (1859)
i förening med A. Rubenson och F. Hedberg redigerat
en tidning för teater och musik, hvari han (liksom
förut i »Aftonbladet» och »Ny tidning för musik»
samt senare i »Svensk musiktidning» samt »Post-
och Inrikestidningar») med klarhet och oveld skref
kritiska uppsatser. Särskildt diskuterades frågan om
stiftandet af Nya harmoniska sällskapet, hvilket han
ock under samverkan med I. Hallström och J. Günther
lyckades bringa till stånd (1860). År 1864 gifte han
sig med violinisten Vilhelmina Neruda (se denna),
hvilket synes hafva medfört en ökad verksamhet
i hans komposition för kammarmusik. 1873–74 var
han preses för Musikaliska akademien samt 1880–82
å nyo kompositionslärare vid konservatoriet. En
tilltagande sjuklighet nödgade honom att småningom
nedlägga sina befattningar med undantag af chefskapet
för den 1880 bildade Musikföreningen. Operan
franträdde han 1879, men ledde dock, såsom »förste
hofkapellmästare», hofkapellets symfonikonserter ända
till hösten 1884. 1883 års riksdag beviljade honom
ett tonsättaregage af 2,000 kr. årligen, och 1884
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
