Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Normalbarometer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kallas anglo-normandiska. I den mån denna korsning
framskridit, har man erhållit hästar, som till
kroppsbyggnaden i det närmaste öfverensstämma
med den engelska fullblodshästens. Under namn
af anglo-normandiska hästar förekomma sålunda
grofva vagnshästar och fina ridhästar samt sådana,
hvilkas former utgöra mellanting emellan dessa båda
slag. Användes den anglo-normandiska hästen till
afvel, kan man ej vänta någon säker nedärfningsförmåga
hos densamma, då rasen ännu är under utbildning. –
Ett ganska stort antal hästar af anglo-normandiskt
slag har under senare årtiondet införts till Sverige
för att användas såsom vagnshästar eller beskällare.
C. A. L.
Normandiska språkdialekten. Det i prov. Normandie
talade franska språket kan ej sägas utgöra någon
enhetlig dialekt, lika litet som i allmänhet en
dialekts område bestämmes af landets administrativa
indelning. Genom vissa dialektala drag skiljer sig
språket i den nordliga och större hälften af provinsen
från det i den sydliga. Bland dem är det vigtigaste
och bäst karakteriserande, att latinskt c framför
ursprungligt a bibehållit ljudet k samt framför e
skridit till sj; t. ex. cat, ej chat, af Lat. catus;
chent, ej cent, af centum. Denna dialektala
egendomlighet förekommer äfven i Picardie och sträcker
sig derifrån vesterut öfver hela Normandie norr om en
från ö. till v. dragen linie, hvars båda ändpunkter
kunna förläggas till städerna Gisors och
Granville. Med öfriga vest-franska provinser har nästan
hela Normandie åter det gemensamt, att latinskt e och
i i det närmaste bevarat sitt ursprungliga ljud, e,
under det att i östra Frankrike detta skridit till oi
[= oa], samt vidare att i medeltidsspråket ända in
på 1200-talet den latinska första konjugationens
imperfektändelse, -abam, bibehöll sig under formen
-oue, hvarefter den äfven der undanträngdes af
den för de öfriga konjugationerna gemensamma
ändelsen. Som bekant anställde skandinaverna
under nionde årh. täta härnadståg till norra
Frankrikes kuster och fingo 911 lagligen erkänd
besittningsrätt till den del af Neustrien, der Rouen
var hufvudstaden. Denna inflyttning utöfvade dock
intet annat bevisligt inflytande på provinsens språk,
än att dess ordförråd riktades med en mängd ord af
skandinaviskt ursprung, samt att för ortbenämningar
flere sådana ord apterades till ändelser, såsom torp,
bec, fleur, ham, tot m. fl. Dessa drag återfinnas
i hela den nyss angifna norra delen af provinsen. –
Inom Frankrikes äldre literatur brukar man räkna »La
chanson de Roland» till den normandiska dialekten,
ehuru det bristfälliga skick, hvari den till oss
bevarade texten föreligger, gör det svårt att säkert
lokalisera dikten i dess ursprungliga form. Wace
(1100-talet), Guillaume de Clerc och Marie de France
(omkr. 1200) samt Alain Chartier (1400-talet) räknas
som de förnämste literäre representanterna för
denna dialekt under medeltiden. Man medgifver dock
numera, att de allesammans som författare begagnat
ett literärt högspråk, som ej är ett troget uttryck
af provins-dialekten.
Genom den normandiska eröfringen (1066) kom franskan
öfver till England och blef der det inom de högre
klasserna herskande språket, hvilket man brukar kalla
den anglo-normandiska dialekten. Denna egde, som
naturligt var, stark frändskap med den normandiska,
men man återfinner der äfven drag från dialekterna i
Picardie och Flandern. Så länge franskan i England
ännu var de högre klassernas verkliga modersmål,
bibehöll denna dialekt en bestämd karakter; men snart
nog, omkr. år 1200, upphörde detta förhållande,
och franskan måste der meddelas genom särskild
undervisning, hvars beskaffenhet blef afgörande
för språkets renhet hos de olika individerna. – Jfr
arbeten af prof. Ch. Joret, H. Moisys »Dictionnaire de
patois normand», A. Romdahls »Glossaire du patois du
Val de Saire» och prof. E. Tegnérs artikel »Norrmän
eller danskar i Normandie?» i »Nordisk tidskr.»
1884. P. A. G.
Normandiska öarna. Se Kanal-öarna.
Normandisk boskap. I Normandie underhålles en stor
mängd nötkreatur, omkr. 1/10 af hela antalet inom
Frankrike, och från denna provins utföres äfven,
utom en stor mängd smör af utmärkt beskaffenhet
(beurre d’Isigny) förträfflig slagtboskap till
stort antal. Den normandiska nötboskapen skiljer
man i tvänne raser: cotentin-rasen (race cotentine)
och auge-rasen (race augeronne). Djuren af den förra
äro de största af Frankrikes nötboskap, och det är
vanligen gödoxar af denna ras, som vid karnevalerna
i Paris föras omkring i festtåget. Sådana gödoxar
kunna uppnå en lefvande vigt af 1,500–2,000 kg. De
fullvuxna kreaturen af cotentin-rasen hafva en höjd
af 1,66–1,80 m. och en längd af 2,40–2,60 m. Hufvudet
är långt och smalt, hornen medelmåttigt långa och
benbyggnaden grof. Färgen är ljusbrun, med mörka,
vertikala strimmor å bålen. Korna lemna en ganska
betydlig mängd fet mjölk. – Auge-rasen förekommer
allmännast inom departementet Calvados. Djuren af
denna ras äro mindre än de af den förra samt till
färgen brun- och hvitfläckiga. Rasen har i senare
tider blifvit utvecklad såsom förträfflig gödboskap.
C. A. L.
Normanner. Se Normander.
Normlösa, socken i Östergötlands län, Vifolka
härad. Areal 2,243 har. 823 innev. (1886). N. bildar
med Härberga ett konsistorielt pastorat af 3:dje kl.,
Linköpings stift, Vifolka och Valkebo kontrakt.
Norn. 1. Jernbruk. Se Larsbo. – 2. Bruksförsamling,
i Kopparbergs län, tillhör Hedemora landsförsamling.
Norna-Gäst. 1. Namn på en i den fornnordiska
literaturen omtalad sagohjelte, vid hvars födelse tre
valor eller nornor kommo tillstädes. Två af dessa
tilldelade barnet lycka och goda gåfvor; men den
tredje vredgades och spådde, att han icke skulle lefva
längre, än ett vid vaggan brinnande ljus räckte. Den
äldsta nornan släckte då straxt ljuset och bad modern
gömma det väl. När sonen blef vuxen, fick han sjelf
ljuset i sitt förvar. Norna-Gäst berättas hafva lefvat
i 300 år och deltagit i Sigurd Fåfnesbanes strider
samt sedan vistats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
