Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norrsunda ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skräck hos de trotsige kolonisterna, men i stället
förmådde dem vidtaga de första förberedelserna
till uppror. Väl gjorde N. 1775 ett svagt försök
att blidka deras förbittring, men uppretade dem
samtidigt ytterligare genom lagar, som stadgade
nya inskränkningar i deras rättigheter. Sedan
frihetskriget i Nord-Amerika utbrutit, 1775, syntes
han dock blifva mera förutseende. Redan 1776 hyste
han den åsigten, att striden skulle sluta olyckligt
för England. 1778 framställde han i parlamentet
lagförslag, som innehöllo betydande eftergifter åt
amerikanerna och äfven af båda husen antogos, ehuru
de blefvo utan följd. Trots sin flere gånger uttalade
önskan att afgå lät han sig af den envise Georg III
öfvertala att qvarstanna och fortsätta ett krig,
som han ansåg hopplöst. Äntligen tilläts honom 1782
att afgå, när han ej längre kunde räkna på underhusets
stöd. Under sin ministèr hade han skött de ostindiska
angelägenheterna på ett berömvärdt sätt. Han hade
1773 bragt »the regulating act» till stånd och efter
det orättfärdiga rohilla-kriget sökt få Hastings
återkallad, men 1778 samtyckt till förlängningen af
dennes ämbetstid, emedan Indien då så väl behöfde
honom. Förbundet med N:s förre motståndare Fox
1783 förde honom åter in i kabinettet, der han blef
inrikes- och kolonialminister; men denna »koalition»
skadade hans anseende, och s. å. afskedades han jämte
sina medbröder af den förbittrade konungen. Han blef
längre fram blind, men deltog dock i underhusets
förhandlingar, tills han vid faderns död 1790 såsom
earl of Guilford förflyttades till öfverhuset. Han
afled 1792. – N. var en framstående administratör
och debattör samt en rättrådig och älsklig man, men
saknade större statsmannaförmåga och fast karakter.
E. B.
Northampton [-ä’mtön]. 1. Grefskap i mellersta
England. Areal 2,549 qvkm. 272,555 innev. (1881). Det
är ett bland Englands vackraste grefskap och har
många herresäten. Det består af ett svagt kuperadt
slättland, med mycket bördig jord. Den odlade
jorden upptog 1883 ej mindre än 88 proc. – större
delen gräsmark – af hela arealen. Jordbrukarna
inköpa om våren boskap från andra trakter och
göda den under sommaren på de rika betena. Mycket
jernmalm brytes inom N., men endast en mindre
del smältes i grefskapet. – 2. Hufvudstad i nämnda
grefskap, vid Nen, som blifver segelbar der, vid
London–North-western railway samt en gren af Grand
Junction-kanalen. 51,881 innev. (1881). Katolsk
biskop. Bland stadens kyrkor må nämnas den normandiska
S:t Peter’s, S:t Sepulchre’s, en af de fyra ännu
qvarstående rundkyrkorna i England (sannolikt
från slutet af 11:te årh.), samt den rom.-katolska
katedralen. Tillverkning af skodon (den största i
England). – N. är en mycket gammal stad, enligt någras
förmodan af romerskt ursprung. 917–921 tillhörde den
danskarna och blef 1010 nästan fullständigt förstörd
af dem. Efter normandiska eröfringen (1066) blef
staden starkt befäst. Den 10 Juli 1460 blef konung
Henrik VI vid N. slagen och tillfångatagen af yorkska
partiet. – 3. Stad i nord-amerikanska
staten Massachusetts, vid Connecticut. 12,172
innev. (1880). Bland läroanstalter märkas
Smith college (en högre undervisningsanstalt
för qvinnor), döfstuminstitut samt statens
dårvårdsanstalt. N. anlades 1654 och blef stad 1883.
Northbrook [-brouk], engelsk adlig slägt. Se Baring.
Northcote [-kåt], James, engelsk målare, f. 1746,
d. i London 1831, var först lärjunge af Reynolds,
men utbildade sig hufvudsakligen under en flerårig
vistelse uti Italien, företrädesvis i Rom och
Florens. Efter sin hemkomst vann han mycket erkännande
och invaldes i akademien 1787. Han efterlemnade
historiemålningar, historisk genre och porträtt
samt djurstycken. Man berömmer hos honom i viss
mån komposition och färg, men i synnerhet hans
förmåga i uttrycket, såsom i Richard af York hos
den gamle Mortimer i fängelset. Särskildt älskade
han att välja ämnen ur Shakspeare, af hvilka han
målade flere för Boydells Shakspeare-galleri. För
detta praktverk utförde han 10 målningar, som
stuckos i koppar. Dessutom målade han Centaurs
skeppsbrott, Prinsens af Braunschweig död, vidare
porträtt af konungen af England, af Napoleon,
af berömda skådespelare och skådespelerskor samt
slutligen djurstycken (Lejon och tiger, Lejonfamilj,
Strid mellan en örn och en orm m. fl.). På gamla dagar
sysselsatte han sig äfven med att teckna fabler,
hvarvid hans talang som djurframställare kom honom
till hjelp. Dessa fabler utkommo i träsnitt (2
d. 1828–33).
Northcote [-kåt], Sir Stafford Henry, lord
Iddesleigh, engelsk statsman, f. 1818, var
1843–45 privatsekreterare hos Gladstone, som då
var handelsminister, och verkade sedermera några
år som advokat. 1851 blef N. sekreterare vid den
stora verldsexposition en i London och ärfde
s. å. baronetvärdigheten efter sin farfar. N. invaldes
första gången i parlamentet i Mars 1855, men
föll igenom vid de allmänna valen 1857. Följande
året lyckades han emellertid åter blifva invald i
underhuset, som han sedan tillhörde ända till Juni
1885, då han utnämndes till lord Iddesleigh och
såsom sådan tog plats i öfverhuset. N., som ända
från sina första steg på den politiska banan
tillhörde det konservativa partiet, vann snart stort
anseende och inflytande i underhuset. Minister blef
han första gången i Juli 1866, då han utnämndes till
handelsminister i lord Derbys tredje kabinett. Mars
1867–Dec. 1868 var han statssekreterare för Indien. Då
Disraeli bildade sitt kabinett i Febr. 1874,
blef N. finansminister. Och då Disraeli 1876 såsom
lord Beaconsfield förflyttades till öfverhuset,
blef N. tillika det konservativa partiets ledare i
underhuset. Såsom sådan visade han mycken takt, men
erhöll likväl aldrig högsta ledningen öfver partiet,
hvilken Beaconsfield bibehöll till sin död, och som
derefter tillföll lord Salisbury. Såsom ledare för
oppositionen i underhuset mot Gladstone (1880–85)
utmärkte N. sig för en gentlemannalik höflighet,
som väckte mycken ovilja hos de sämsta elementen af
torypartiet, hvilkas ledare lord Randolph Churchill
blef.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
