Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Notblomster ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
städerna blifvit antagna särskilda personer, notarii
publici, för verkställande af de i vexelstadga och
sjölag föreskrifna protester. Redan i författningar
från 1600-talet omförmälas sådana, och 1661
fastställdes taxa för »notarius publicus’ attester och
protester». Vexelstadgan af d. 21 Jan. 1748 stadgar
uttryckligen, att alla protester på vexelbref böra ske
och upprättas genom en notarius publicus, om en sådan
finnes å orten, och nu gällande vexellag och sjölag
innehålla föreskrifter om verkställande af protest
inför notarius publicus. Med anledning af riksdagens
begäran om utarbetande af en lag, som till omfång och
beskaffenhet ordnade notarius-publicus-befattningen,
utfärdades d. 6 Okt. 1882 stadga angående
densamma. Enligt denna stadga har notarius publicus
till åliggande att, då han derom anlitas, verkställa
protester och att, då han ej har hinder af andra
ämbetsgöromål, på anmodan bevittna underskrifter,
bestyrka riktigheten af öfversättningar och afskrifter
samt öfvervara utlottningar af obligationer äfvensom
besigtningar, om hvilka i sjölagen talas. Derjämte
eger notarius publicus att efter anmodan öfvervara
andra förrättningar samt att lemna allmänheten biträde
med upprättande af handlingar. Hans tjensterum
är viss tid hvarje söckne-dag tillgängligt för
allmänheten. Notarius publicus skall föra protokoll
öfver de af honom verkställda protesterna, äfvensom
öfver andra af honom utförda förrättningar, der det
begäres af den, som anlitar hans ämbetsbiträde. L. A.
Notblomster (notgräs), folknamnet på Lobelia
Dortmanna. Se Lobelia.
Notencefal (af Grek. notos, rygg, och enkefalos,
hjerna), ett missfoster med hjernbråck mot ryggen.
Noter, musikt., de musikaliska skriftecknen; i
vidsträcktare mening alla sådana, vare sig de bestå
i bokstäfver, siffror, accenttecken eller hufvud och
streck på ett linieradt plan; i inskränktare mening
endast den sistnämnda formen. De gamle grekerna
använde bokstäfver i olika variationer, stående,
liggande, omvända, halfverade o. s. v. Romarna
nyttjade likaledes bokstäfver, men ordnade, icke
efter tetrakord, utan efter skala i alfabetisk
följd. Den romerske statsmannen och filosofen Boëtius
(d. omkr. 525 e. Kr.) brukade de femton första
bokstäfverna i latinska alfabetet. Sedermera
reducerades dessa till sju eller åtta, hvilka,
äfven sedan de upphört att vara tecken för tonerna,
fortfarande, och i de germanska landen ännu i dag,
nyttjades som namn på dem. Bokstäfver såsom tontecken
fingo för öfrigt användning i de s. k. »tabulaturerna»
för luta och orgel (se Tabulatur), äfvensom i
den moderna »solfametoden» (se d. o.). – Siffror
begagnades likaledes i lutetabulaturen, dessutom såsom
förkortningsskrift i generalbasen (se Besiffring) och
harmoniläran, hvarjämte man med dem i nyare tid ofta
försökt bilda en lättare dilettantisk tonskrift på
principer, som likna solfametodens. – Redan hebréerna
använde ett accentsystem, till utseendet liknande de
i medeltiden (6:te–8:de årh.) uppkomna »neumerna»,
hvilka, bestående af punkter samt krokiga och
vridna figurer, genom sin ställning ofvanför
texten skulle antyda den ungefärliga tonhöjden (se
Neumer). Denna obestämda tonhöjd fixerades närmare,
då man (omkr. 900) tvärs igenom neumerna drog ett
streck, representerande tonen f, och sedermera
derofvan ett annat, föreställande tonen c1, hvilka
bokstäfver sattes framför strecken och sålunda
gåfvo upphof åt våra klaver (se Klav). Strecken
ökades småningom till fyra, såsom ännu brukas
i den gregorianska koralen, eller fem, såsom i
vårt vanliga notplan. Ännu flere streck försöktes
äfven, och Hucbald (d. omkr. 932) skref mellan dem,
i st. f. neumer, sjelfva texten, hvars stafvelser
sålunda blott genom olika plats fingo sin olika
tonhöjd, ett försök, som dock ej vann efterföljd. –
Neumerna hade visserligen skilda tecken för längre och
kortare toner (»komma» och »punkt»), men fixerade
ej bestämdt deras tidslängd i förhållande till
hvarandra. Då detta i den kontrapunktiska musiken blef
nödvändigt, fingo noterna mera regelbunden gestalt
och afmätt värde, i det »kommat» efterträddes af
maxima och longa, »punkten» af brevis och semibrevis
m. fl. notvärden, af hvilka hvart och ett gällde
två eller tre gånger längre tid än det följande
(se Mensuralmusik). Dessa noter voro i början
svarta, blandade med röda; senare (omkr. 1400)
gjordes de hvita, blandade med svarta för mindre
tidsvärden, såsom ännu i dag sker. Semibrevis var
den enhet, efter hvilken man takterade; och när
derför omsider taktstrecken infördes (omkr. 1600),
öfvergick semibrevis till vår nuvarande heltaktsnot
(i engelskan bibehåller denna ännu sitt ursprungliga
namn). Äfven våra paustecken äro hemtade från
mensuralmusiken, likaså sättet att låta en punkt
förlänga en föregående not med hälften af dess värde
(dock hade punkten i mensuralmusiken äfven andra,
mera invecklade uppgifter).. Trippelrytmen kallades
»perfekt» och företecknades med en cirkel eller
siffran 3. Den jämna rytmen kallades »imperfekt»
och företecknades med en halfcirkel eller siffran
2. Trean använda vi ännu såsom täljare i bråk, som
beteckna ojämn rytm (3/2, 3/4 o. s. v.); halfcirkeln har
öfvergått till vårt C-tecken för hel (4/4-) takt. En
genomstreckad halfcirkel minskade notvärdena till
hälften, såsom ännu sker i »allabrevetakten». Klaverna
användes mera mångfaldigt än nu, i det g-klaven
sattes ej blott, såsom nu, på den andra linien,
utan äfven på den första (fransk violinklav),
c-klaven ej blott på första, tredje och fjerde
linierna, utan äfven på andra (mezzosopranklav)
och femte (kontratenorklav), f-klaven ej blott på
fjerde linien, utan äfven på tredje (baritonklav)
och femte (kontrabasklav). Försättningstecken träffas
redan före Guido (d. 1037) med namn af b rotundum
(b) och b quadratum ([tecken]). Kors eller höjningstecken
förekommer ej före 13:de årh. och då i form af
dubbelkors. Tillfälliga höjningar eller sänkningar
inuti ett tonstycke antyddes emellertid fordom sällan
i noterna, utan öfverlemnades åt sångarens omdöme,
såsom ännu sker i påfliga kapellet. Tempo-anvisningar
och dynamiska tecken voro i allmänhet okända för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
