Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Novatianer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
New Brunswicks. Hamnarna tillfrysa
aldrig. Befolkningens antal uppgick 1881 till
440,572 pers., till större delen af britisk härkomst,
jämte ättlingar af akadiska fransmän samt tyskar,
fransmän och amerikaner. 2,125 voro indianer och
7,062 negrer. Episkopalkyrkan, rom.-katolska kyrkan,
presbyterianer, baptister och metodister bilda de
största kyrkosamfunden. Kolonien har två rom.-katolska
biskopar och en anglikansk. Utgifterna för »public
schools» (omkr. 1,900) stego 1882 till 570,000
doll. Utom dessa finnas 2 normalskolor, 6 colleges
och flere kloster. Hufvudnäringar äro åkerbruk,
boskapsskötsel och fiske; bergshandtering och
skeppsbyggen äro vigtiga binäringar. Cape Breton
och norra N. S. hafva vidsträckta stenkolslager
(produktionen 1882 utgjorde 1,36 mill. ton);
derjämte finnas guld (1882: 437 kg.), jernmalm (1882:
42,000 ton), eldfast lera, flere slags byggnadssten
samt några ådror af koppar, silfver och bly. Näst
Newfoundland har N. S. de rikaste fiskena i Britiska
Nord-Amerika, och 1882 exporterades fisk för nära
4,5 mill. doll. Industrien är obetydlig. Värdet
af exporten (hufvudsakligen fisk, stenkol,
trävaror samt landtmannaprodukter) uppgick 1882
till 9,2 mill. doll. och af importen till 8,7
mill. doll. Jernvägarna hade 1885 en längd af
omkr. 1,000 km. Regeringen utgöres af en af Canadas
generalguvernör utnämnd »lieutenant-governor» och ett
verkställande råd af 8 medlemmar. Parlamentet består
af ett öfverhus (legislative council), räknande
20 för lifstiden af regeringen utnämnda medlemmar,
och ett underhus (house of assembly) af 38 folkvalda
representanter med 4-årigt mandat. Till Dominions
underhus sänder provinsen 21 representanter, och
10 senatorer utnämnas af kronan. Hufvudstad är
Halifax (på sydöstra kusten). – N. S. besöktes
först af italienarna G. och S. Caboto 1497 med
engelska fartyg. De första nybyggena anlades af
fransmännen 1604, hvilka kallade halfön och närmaste
del af fastlandet (New Brunswick) Acadia, men de
fördrefvos af engelsmännen. 1621 erhöll en engelsk
baronet kolonisationspatent på hela halfön, som då
fick namnet N. S., men 1667 afträddes kolonien till
Frankrike. 1713 blef den åter engelsk besittning,
men franska nybyggare gjorde länge engelsmännen marken
stridig, tills de slutligen fördrefvos och Frankrike
1763 afstod alla anspråk på landet. N. S. bildade
derefter en provins i Canada (till 1784 i förening med
New Brunswick och Cape Breton, efter 1819 i förening
endast med den sistnämnda ön) och blef 1867 provins
i Dominion of Canada.
Novatianer, ett schismatiskt parti inom romerska
församlingen i 3:dje årh., så kalladt efter sin
upphofsman, presbytern Novatianus, en både genom
fromhet och lärdom framstående medlem af Roms
presterskap. Redan tidigt herskade i den kristna
kyrkan olika meningar om huruvida man borde i kyrkan
återupptaga dem, som affallit från tron (lapsi). Under
den grymma decianska förföljelsen hade många af
fruktan för plågor och död blifvit affällingar,
och när dessa vid kejsar Decius’ död och
förföljelsens afstannande 251 önskade blifva
återupptagna i församlingen, reste sig den mildare
och den strängare meningen mot hvarandra. Presbytern
Cornelius, som tillhörde det mildare partiet, valdes
vid denna tidpunkt till biskop i Rom. Det strängare
partiet, med presbytern Novatianus i spetsen, ogillade
detta val. Den sistnämnde exkomrnunicerades derför
af Cornelius. En schism uppstod, och det mycket
talrika strängare partiet valde Novatianus till sin
biskop. Denne understöddes af en från Kartago till
Rom anländ presbyter Novatus. Schismen utbredde
sig hastigt inom både vester- och österländska
kyrkan i så stor utsträckning, att man kan säga,
att hela kyrkan delades i två hälfter. Det allmänna
namnet på det novatianska partiet blef katarer
med anledning af dess grundsats att kyrkan vore en
»gemenskap af idel rena» (Grek. katharoi). I afseende
på kyrkoläran voro novatianerna ortodoxa. Den på
kyrkomötet i Nicaea närvarande novatianske biskopen
antog detta mötes beslut, och under de sedan uppkomna
lärostriderna delade novatianerna de ortodoxes
öden. Under kejsar Julianus gynnades de såväl som
andra schismatici och heretici. I 6:te årh. synes
partiet hafva upphört. Men den uppfattning af kyrkan,
som novatianerna representerat, dog icke med dem. Den
framträdde å nyo hos medeltidens olika slags »katarer»
(se d. o.). J. P.
Novation (af Lat novare, göra ny), förnyelse,
förändring af en skuldförbindelse. Se Delegation 1
och Expromission.
Nova Zembla. Se Novaja Zemlja.
Novell (Ital. novella, egentl. nyhet, af Lat. novus,
ny), vitter prosaberättelse af mindre omfång
än romanen. I motsats till den sistnämnda med
dess episka bredd, dess rikedom på händelser och
utförda skildringar samlar novellen hela intresset
kring en enda situation, knyter och löser blott en
förvecklingsknut, i det den tecknar en tilldragelse,
som åstadkommer någon afgörande vändning i
hufvudpersonens öde eller karaktersutveckling och
tänkesätt. Den äkta novellen har ett mera dramatiskt
tycke än romanen samt ett raskare, lättare, mera
energiskt framställningssätt. Det fängslande
i en novell är en karakters, en situations, ett
själsproblems nyhet. – Den moderna novell-literaturen
har sitt ursprung i sagan och den fantastiska
berättelsen. I outvecklad form förekom novellen (på
vers) under medeltiden först hos de provençalske
trubadurerna, hvarest arten kallades novas, och
odlades derefter af de nordfranske trouvèrerna i form
af fabliaux och contes, hvilka blefvo gifvande källor
för italienarna, när desse på 1300-talet utbildade
novellens konstform. Öfriga skattkammare, ur hvilka
den italienska novellistiken öste, voro sen-antikens
»Milesiska berättelser», den indiska fabelsamlingen
»Hitopadesa» (Bidpais fabler), »Sju vise mästarna»,
»Gesta romanorum» och »Disciplina clericalis»
(se dessa ord). En egendomlighet för de italienska
novellsamlingarna var, att de infattades i ramen
af en prolog-berättelse. – Bland mera framstående
novellförfattare må nämnas italienarna Boccaccio
samt de nutida Guerrazzi, E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
