Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olycksfallsförsäkring ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessa spel vid sagan om hjelten Pelops, hvilken
såsom friare till den sköna Hippodameia täflade
i kappkörning med hennes fader, konung Oinomaos i
Pisa, samt dermed förvärfvade brud och rike. Äfven
Herakles nämnes af sagorna såsom de olympiska
spelens stiftare. På gränsen till den historiska
tiden står sägnen om spelens förnyande genom Ifitos,
konungen i Elis, samt det af honom med Lykurgos och
spartanerna ingångna fördraget om vidmakthållande af
helig vapenhvila (ekecheiria) under den månad, då
spelen firades. Samtidigt skall Ifitos hafva i Olympia
infört dyrkan af Herakles, hvilken förut af elierna
betraktats såsom en fientlig gudamakt, och sannolikt
var väl den doriska Herakleskultens införande vilkoret
för att spartanerna skulle gifva sitt erkännande åt
den för dem förut främmande festen. Dermed var ett
betydelsefullt steg taget till de olympiska spelens
utveckling från en elisk lokalfest till en allmänt
hellenisk. Fullt historiskt bestyrkt är spelens
tillvaro från 776 f. Kr., då man började att anteckna
segervinnarnas namn, ett bruk, som sedermera oafbrutet
fortfor och bildar grundvalen för tidräkningen efter
olympiader (se d. o.). Täflingarna, hvilka utfördes
på den med djup sand beströdda vädjobanan (stadion),
bestodo från början blott i enkel kapplöpning, men
antoge med tiden allt mångfaldigare former. Sålunda
tillkom i 14:de olympiaden (724 f. Kr.) den dubbla
kapplöpningen (diavlos, två gånger banans längd),
i 15:de ol. (720) det s. k. »långloppet» (dolichos,
ända till 24 gånger banans längd), i 18:de ol. (708)
brottning och »femkamp» (pentathlon, en sammansättning
af kapplöpning, hoppning, diskus- och spjutkastning
samt brottning), i 23:dje ol. (688) knytnäfvekamp och
i 33:dje ol. (648) »allkamp» (pankration, kombinerad
brottning och knytnäfvekamp). Den »gymniska agonen»
(se Agon), till hvars alla former efter hand äfven
gossar fingo tillträde, var dermed fullständig,
men vid sidan deraf infördes redan i 25:te ol. (680)
äfven »hippisk agon» under form af kappkörning med
fyrspann, hvilken sedermera vann större omvexling
genom de tid efter annan införda formerna af
kappkörning med tvåspann af hästar eller mulåsnor
samt två- och fyrspann af ston och af unghästar
äfvensom kappridning (i 33:dje ol. samtidigt med
»allkampen»). Alla täflingar af detta slag utfördes
på en särskild vädj obana (hippodromos) af större
dimensioner. Någon »musisk agon», eller täflan i
skaldekonst och musik, förekom icke i Olympia, ty en i
96:te ol. (396 f. Kr.) införd täflan mellan trumpetare
och härolder afsåg blott styrkan hos deras lungor. Men
val hände det, att skalder och författare, utan att
täfla om något pris, uppträdde och läto höra sig af
det i Olympia församlade helleniska folket. Så skall
Herodotos der hafva uppläst en del af sin historia
om kriget mot perserna. Den olympiska täflingsfesten
firades vid första fullmånen efter sommarsolståndet
och upptog under äldre tider blott en enda dag, men
utsträcktes efter den 77:de ol. (472 f. Kr.) till 5
dagar, af hvilka de tre mellersta voro egnade
åt täflingsspelen, den första och femte åt
offringar, processioner, prisutdelning och
festmåltid. Segerpriset var en krans af olivqvistar,
hvilka en gosse, hvars båda föräldrar voro vid lif,
med en gyllene knif afskar från det i Olympia växande
heliga olivträdet. Denna enkla olivkrans gällde
emellertid bland grekerna såsom den högsta utmärkelse,
hvilken kunde komma någon dödlig till del. Vid
återkomsten till sitt hemland mottogos segervinnarna
med de utomordentligaste hedersbetygelser, och
exempel gifvas på att man för deras högtidliga intåg
t. o. m. nedrifvit en del af stadsmuren. Under hela
sin återstående lifstid åtnjöto de äran och fördelen
af fri spisning i Prytaneion, hedersplats på teatern,
frihet från alla umgälder till staten o. s. v. Äfven
voro de berättigade att i sjelfva Olympia uppställa
ett minnesmärke af sin seger och efter tre vunna
segrar sin egen porträttstaty. Varaktigare voro
dock de ärestoder, som restes åt dem i skaldernas
sång. Pindaros’ berömda »segersånger» utgöras
just af lofqväden öfver segervinnarna i Olympia
och vid de öfriga stora nationalspelen. Rättighet
att deltaga i täflingarna tillkom hvarje friboren
och oförvitlig grekisk man och under det romerska
herraväldets dagar naturligtvis äfven hvarje romersk
medborgare. För öfrigt synes man under senare
tider hafva varit mindre nogräknad med afseende på
nationaliteten. Festligheternas ordnande och ledning
tillhörde från början staden Pisa, på hvars område
Olympia var beläget, men öfvergick redan tidigt på
hufvudstaden Elis. Festordnare var i äldre tider
den eliska statens herskare, men från 50:de ol. (580
f. Kr.) valdes för sådant ändamål särskilda ämbetsmän,
kallade hellanodiker. De voro till en början blott
två, men deras antal ökades efter hand till 9,
10 och, för någon tid, 12, motsvarande antalet
af de stammar (fyler), i hvilka det eliska landet
var deladt. De sista med säkerhet kända olympiska
spelen firades år 393 e. Kr. Följande år upphäfdes de
officielt genom ett edikt af kejsar Theodosius. Om
några senare, snart uppgifna, försök att å nyo
upplifva dem finnas endast obestämda antydningar.
A. M. A.
Olympos (Lat. Olympus), ett på många orter inom den
forngrekiska verlden mötande bergsnamn. Det mest
berömda bland alla dessa berg är det nuvarande Elimbo
i nordligaste Tessalien på gränsen mot Macedonien. I
s. skiljes det af Tempedalen från berget Ossa och
sammanhänger i v. med de kambuniska bergen (nu
Amarvis). Högsta spetsen (2,973 m. öfver hafvet)
är åtminstone för det mesta täckt af snö. Bergets
delvis skogbevuxna, delvis kala och tvärbranta sidor
genomskäras af en mängd forsande bergbäckar. På den
vanligen i moln höljda toppen tänkte man sig gudarnas
boning vara belägen, hvarför namnet O. stundom äfven
är liktydigt med himmelen. Den urgamla föreställningen
om O. såsom ett gudahem fortlefver ännu i den turkiska
benämningen Semavat Evi (de himmelskas boning). –
Ett annat O. (det Mysiska O., nu Keschisch dagh)
ligger i nordvestra delen af Mindre Asien på gränsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
