Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Optik, ljuslära, fys.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade Newton och Cassegrain konstruerat de efter
dem benämnda reflektorerna. Ett spegelteleskop,
som Newton sjelf med egen hand förfärdigat, finnes
ännu i behåll i Royal societys bibliotek. I början
fingo likväl dessa instrument föga eller ingen
användning på grund af sina små dimensioner. Först
1723 konstruerades ett till observationer brukbart
spegelteleskop af John Hadley, spegelsextantens
uppfinnare. Flere upptäckter inom ljusläran böra
tillskrifvas den engelske vetenskapsmannen Hooke,
hvilken dock ej tillräckligt genomförde sina
mångfaldiga undersökningar och iakttagelser. Hit hör
upptäckten af de periodiska färgerna i tunna lameller,
hvilka han äfven iakttog mellan tvänne prismer i
kontakt med hvarandra, när det ena prismat hade en
något konvex yta, en observation, som sedermera gaf
Newton anledning till framställandet af de efter honom
benämnda färgringarna. I början af 1675 inlemnade
Hooke till Royal society en afhandling öfver ljusets
böjning, hvari han beskrifver böjningsförsök, lika
dem Grimaldi förut verkställt, och drager af dessa
försök samma resultat som denne, nämligen att ljuset
består i en vågartad rörelse i ett öfverallt utbredt
medium, ljusetern. Derigenom råkade han i en häftig
strid med Newton, i hvilken han dock, till följd
af det myckna osanna han på samma gång med denna
riktiga åsigt sökte göra gällande, drog det kortare
strået. Kort derefter infaller upptäckten af ljusets
hastighet och bestämningen af denna storhet (1676)
genom den danske astronomen Römer.
Med Newtons undersökning (1669) af det prismatiska
spektrum, som uppkommer genom de olika färgernas
olika brytbarhet, börjar en ny epok i optikens
historia. Genom dessa undersökningar ådagalades med
fullkomlig visshet, att de prismatiska färgerna
äro enkla (homogena) och oföränderliga samt att
det ofärgade (hvita) ljuset utgör en sammansättning
af dem. Solbildens förlängning vid brytning genom
prismat var visserligen redan känd af Grimaldi
och t. o. m. ännu tidigare af Marci de Kronland
(1648). Men Newtons experimentella undersökningar af
solspektrum utmärka sig för mönstergill sorgfällighet
och ledde också till en ovederlägglig uppfattning af
dispersionen. Senare företog Newton sig en annan
vigtig undersökning, nämligen öfver färgerna i tunna
lameller samt i de efter honom benämnda färgringar,
föranledd dertill af Hookes förut nämnda experiment,
och uppställde lagarna för dessa fenomen; men
emedan han hyllade emissionsteorien, måste han för
att förklara dessa färgföreteelser, som tillhöra
interferensfenomenen, uppställa en allt annat än
enkel och naturlig hypotes. I sammanhang dermed
sökte Newton förklara kropparnas naturliga färger
och olika grad af genomskinlighet. På äldre dagar
författade han ett arbete med titeln »Opticks, or a
treatise of the reflexions, refractions, inflexions
and colours of light» (1704), hvilket verk under
ett helt sekel betraktades såsom en kodex för denna
gren af fysiken. I denna bok framställer han ock sin
bekanta teori fur regnbågen. – Samtidigt med
Newton i England verkade i Holland för den optiska
vetenskapens förkofran den berömde Huygens
(1629–95). Honom har man att tacka för
åtskilliga uppfinningar på den instrumentala optikens
område. Han förbättrade den astronomiska tuben
och försåg den med mikrometer för mätning af små
distanser på himlen. Han skref äfven öfver
bisolar och solgårdar. Men hans största förtjenst
om optiken består i de teoretiska undersökningar
af dubbelbrytningen, hvilka han meddelat i sin
»Traité de la lumière» (1690). Genom studium af
den af dansken Bartholinus (1669) hos den isländska
kalkspaten upptäckta dubbelbrytningen kom Huygens till
öfvertygelsen derom att ljuset består i vibrationer
i etern och lyckades, genom att utgå från denna
föreställning, förklara icke blott ljusets reflexion
och brytning, utan äfven i alla dess detaljer det
så märkvärdiga dubbelbrytningsfenomenet, som
visar sig vid ljusets gång genom de flesta
kristalliserade ämnen. Men detta oaktadt kunde hans
riktiga uppfattning af ljuset såsom vibrationer i
etern ej komma till sin rätt gentemot den af Newton
uppställda och af honom allt framgent upprätthållna
emissionsteorien. – Det 18:de årh. har
endast få framsteg att uppvisa inom ljusläran.
År 1727 gjorde Bradley den märkvärdiga upptäckten
af ljusets aberration och erhöll derigenom ett nytt
mått på ljusets fortplantningshastighet. Teorien för
ljusintensiteten (fotometrien) grundlades vid samma
tid af Bouguer (1729) och utbildades vidare af
Lambert (1760). Uppfinningen af solmikroskopet,
som gjordes 1738 af Lieberkühn, faller äfven
inom förra hälften af 1700-talet, mot slutet
af hvilken tidrymd frågan om möjligheten att
konstruera akromatiska tuber flitigt debatterades,
hvilket slutade med att Dollond 1758 experimentelt
löste frågan genom att sammansätta prismer och
linser af tvänne olika glassorter, sedan han
genom svensken Klingenstiernas kritik (1754) af
Newtons åsigter i denna punkt blifvit öfvertygad
om akromatismens möjlighet. Under hela detta
årh. herskade Newtons emissionsteori med nästan
oinskränkt välde, ty af mera bekanta vetenskapsmän
var det blott Euler, som sökte göra gällande
den huygensska uppfattningen. Först med början
af innevarande årh. framdrogs den nästan
bortglömda vibrationsteorien ur mörkret af en engelsk
läkare och fysiker, Thomas Young, hvilken (omkr.
1801–1803) nogare undersökte böjningsfenomenen och genom
uppställande af interferensprincipen, som utgör en
naturlig följd af föreställningen om vågrörelser,
och denna princips tillämpning på nämnda fenomen,
gaf ett vigtigt stöd åt vibrationsteorien. Men ännu
mera bidrog till befästande af den riktiga åsigten
om ljusets natur den genialiske franske ingeniörcn
och vetenskapsmannen Fresnel, som genom sina
1815–1827 utförda omfattande undersökningar inom
optikens vigtigaste delar på vibrationsteoriens
basis uppförde den vetenskapliga byggnad, som ännu
i dag är beståndande. Fresnel uppställde lagarna
för diffraktionen och öfriga interferensfenomen,
upptäckte polarisationens verkliga natur och
beskaffenhet och studerade det polariserade ljusets
interferens,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
