Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ordalier, gudsdomar (Lat. Dei judicia), brukliga i synnerhet under medeltiden - Ordbildning, den process, hvarigenom språket skaffar sig nya ord - Ordbok (diktionär, lexikon), i allmänhet en förteckning öfver ett språks ordförråd med angifvande af ordens grammatiska förhållanden och betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fastnade det i halsen, var han skyldig (deraf
ordspråket »han ljuger, så han storknar»). 6)
Nattvardsprofvet. Åt den anklagade räcktes det
invigda nattvardsbrödet, hvarvid timligt eller
evigt straff nedkallades öfver honom, om han vore
skyldig. Det nyttjades mest i kloster, då någon
stöld eller annat brott der begåtts, utan att
gerningsmannen kunnat upptäckas. Abboten räckte,
efter öfliga inledningsord, i alla munkarnas närvaro
nattvardsbrödet åt de misstänkte. Någon gång användes
detta prof äfven vid andra tillfällen, såsom af
Gregorius VII mot Henrik IV vid Canossa. Denna ordal
är upphofvet till ordspråket »jag kan taga nattvarden
derpå». 7). Korsprofvet. Både den anklagade och
anklagaren skulle ställa sig vid ett kors, med armarna
utsträckta såsom en korsfäst. Den, som längst kunde
hålla ut i denna ställning, ansågs hafva rätten på
sin sida. Ett annat »korsprof» bestod deri att tvänne
qvistar af en gren, af hvilka den ena var märkt med
ett kors, lades inlindade i ren ull på ett altare
eller ett relikskrin. Presten, eller i hans frånvaro
ett barn, skulle derefter taga en af qvistarna
och kasta upp den i luften. Befanns denna vara
den märkta qvisten, var den anklagade oskyldig. 8)
Bårrätten. Denna ordal användes, när ett mord blifvit
begånget. Den såsom gerningsman misstänkte fördes
i domarens och hela rättens närvaro till båren, på
hvilken den mördade låg, hvarefter han först måste
lägga sin hand på den mördades sår och sedan under en
qvarts timme hålla den mördades hand i sin. Började då
liket blöda, ansågs den misstänkte skyldig. – Såsom
ordal nyttjades stundom äfven lottkastning. Alla
ordalier, med undantag af tvekampen, stodo under
de andliges öfverinseende samt försiggingo, utom
det kalla vattenprofvet och eldprofvet med bål,
gemenligen i kyrkan, vanligen i hufvudkyrkan, under
vissa ceremonier och böner. Bedrägerier af olika slag,
skyddande salvor och dylika hjelpmedel spelade dervid
en icke obetydlig rol. Andra personer, än de, som voro
parter i målet, kunde utföra profvet. I synnerhet
användes dylika ställföreträdare för qvinnor, barn
och sjuka personer. Utkämpandet af en tvekamp för en
qvinnas heder är ett ofta återkommande drag i
riddareväsendets historia. Dessutom funnos personer, som hade
till yrke att för betalning inlåta sig i tvekamp för
den ena eller andra parten (se Champion). Ordalierna
kommo småningom ur bruk till stor del genom
påfvestolens bemödanden. Tortyren kom då i deras
ställe. Redan Ludvig den fromme förbjöd i början af
800-talet korsprofvet och det kalla vattenprofvet,
emedan det förra var en opassande påminnelse om
Kristi korsfästelse, det senare om hans dop. Sedan
de flesta ordalierna nära nog blifvit afskaffade,
kom under den nyare tidens hexeriprocesser (se
d. o.) det kalla vattenprofvet å nyo mycket i bruk. I
stället för denna ordal inskränkte man sig då också
till att väga de för hexeri misstänkta. Helt och
hållet afskaffade blefvo ordalierna ej förr än vid
midten af 1700-talet. Längst bibehöll sig bårrätten.
J. P.
Ordbildning, den process, hvarigenom språket skaffar
sig nya ord. Det vanligaste slaget af ordbildning
är sammansättning, som i sin ursprungligaste form
består deri att en »ordfogning», d. v. s. syntaktisk
sammanställning af två eller flere ord, stereotyperas
till form och betydelse, t. ex. sötsur, förgätmigej
(jfr Kompositum). Under tidernas lopp blir
ofta den ena sammansättningsleden så förändrad,
att dess ursprung icke vidare är klart;
det sammansatta ordet har då öfvergått till
ett s. k. afledt, t. ex. trolig (af tro och
lik). Har afledningselementet fått en synnerligen
vidsträckt användning inom språket, och tjenar det
till att uttrycka något af de allmännaste grammatiska
förhållandena, så kallas ordet böjdt, eller en
böjningsform, t. ex. hästen (af häst och enn, ett
gammalt pronomen med betydelsen »den der»). Slutligen
kan aflednings- eller böjningselementet så fördunklas
eller afnötas, att ordet icke vidare gifver någon
antydan om att det öfver hufvud är härledt af något
annat i språket befintligt ord. Det kallas då
stamord, t. ex. hamn (ursprungligen hafn, afledt af
hafva), gods (ursprungligen genitiv af god), hustru
(ursprungligen husfru). – Efter de i språket redan
befintliga sammansatta och afledda orden kunna nya
bildas genom analogibildning, t. ex. förståsigpåare
i analogi med »åkare», »bärare» m. fl.,
förgodtfinnande efter »bepröfvande», »afgörande»
o. s. v. Det sällsyntaste slaget af ordbildning är
nyskapande (T. urschöpfung) af språkligt material,
något, som emellertid i språkets barndom måste hafva
varit ett mycket vanligt och en gång naturligtvis
det enda slaget af ordbildning. Nu för tiden äro
de nyskapade uttrycken inskränkta till följande
undantagsfall: ett och annat vetenskapligt uttryck,
godtyckligt bildadt af upphofsmannen, t. ex. gas,
uppfunnet af J. B. van Helmont (d. 1644); många
interjektioner, som uppstå såsom omedelbara och
ofrivilliga uttryck för sinnesrörelser, t. ex. aj,
hm, usch, hihi, huhu; s. k. »onomatopoetiska»
ord (se Onomatopei), d. v. s. sådana, som
antingen direkt härma naturens ljud eller söka i
ljud symbolisera dess rörelser, t. ex. kratsch,
pang, plums, bums (ofta 2- eller 3-dubblade och
med vexlande vokal, t. ex. ticktack, krimskrams,
snicksnack, sliddersladder,piff-paff-puff);
barnspråkets (rättare sagdt ammornas) skapelser,
hvilka vanligen äro redupliccrade (fördubblade),
t. ex. dadda, ptroptro, vovvov, kuku, lullull. – Den
del af grammatiken eller språkläran, som redogör för
ordbildningen, kallas ordbildningsläran (etymologien)
och utgör tillsammans med ordfogningsläran (syntaxen)
den hufvuddel af grammatiken, som benämnes formlära
(morfologi), och som jämte ljudlära (fonologi) och
betydelselära (semasiologi) bildar en fullständig
språklära. Ad. N-n.
Ordbok (diktionär, lexikon), i allmänhet en
förteckning öfver ett språks ordförråd med angifvande
af ordens grammatiska förhållanden (genus, böjning,
rektion o. s. v.) och betydelse. I somliga ordböcker
angifvas äfven ordens historia, d. v s. etymologi
(ursprung) samt form och betydelse under olika skeden
af språkets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
