Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ormarna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på ormar är området icke, och för detsamma betecknande
är, att åtminstone två tredjedelar af alla dess
hittills bekanta arter äro giftiga. Ehuru betydligt
mindre än Gamla verldens nordliga område, visar sig
det öfver samma breddgrader utsträckta Nord-Amerika
likväl vida rikare på ormar än det förra. Visserligen
går, så vidt man vet, ingen enda orm längre norr ut
än öfver 60° n. br.; men den södra delen af detta
område erbjuder ovanligt gynsamma förhållanden
för ormarna, och deraf förklaras också deras eljest
ovanliga utveckling. Såsom man kunnat vänta, är Nya
verldens sydliga område, hvilket omfattar södra
Mejico, mellersta och södra Amerika, Vestindien,
Galapagos- och Falklandsöarna, mycket rikt på ormar
och intager i sjelfva verket sin plats närmast efter
det indiska området.
De arter, som tillhöra norra delen af vårt tempererade
bälte, krypa mot vinterns annalkande in i djupa
hål och tillbringa nämnda årstid i ett stelnadt
tillstånd. På samma sätt gömma sig de ormar, som
vistas mellan vändkretsarna, under den hetaste
tiden, kanske dock endast de, som älska fuktighet. Af
somliga arter öfvervintra många individer tätt intill
hvarandra i samma gömställe. Under vinterdvalan
magra ormarna rätt betydligt, men äro på hösten åter
feta. De komma hos oss rätt tidigt fram, stundom
innan isen ännu gått af sjöarna. – De flesta giftlösa
ormar äro dagdjur, de giftiga deremot nästan alla
nattliga till sitt lefnadssätt. De senare visa sig
väl rätt ofta om dagen, men tillbringa densamma i trög
overksamhet; först efter skymningens inträde blifva de
lifliga. Om man på ett ställe, der giftiga ormar äro
talrika, nattetid upptänder en eld, komma de snart dit
från alla sidor och kunna då med lätthet dödas. – Med
undantag af javanska vårtormen nära sig öfriga ormar,
så vidt man vet, af djur, hufvudsakligen af sådana,
som de sjelfva fångat (däggdjur, foglar, kräldjur,
groddjur, fiskar, blötdjur, kräftdjur), samt ägg
m. m. Ordningens jättar förtära rof af ett rådjurs
storlek. Man har talat mycket om en tjusningskraft,
som ormarna skulle utöfva på smärre djur, och
hvarigenom de kunde, så att säga, locka sitt byte
till sig. A. E. Brehm förnekar dock helt och hållet
denna sak och påstår, att de »tjusta» däggdjuren icke
förstå, att ormen kan blifva farlig för dem, hvarför
de tryggt närma sig honom, och att »förtrollade»
foglar utstöta klagoskrin, flaxa och linka omkring,
bete sig som förlamade eller besinningslösa o. s. v.,
då ormen närmar sig deras bo, emedan de pläga så göra
för att vända bort fiendens uppmärksamhet från deras
afkomma. – Enär ormen slukar sin föda hel och det
slukade stycket ofta är större än hans eget hufvud,
kräfver sväljandet en betydlig kraftansträngning och
sker långsamt. Härvid fasthålles och indrages bytet
medelst tänderna (gifttänderna läggas då bakåt och
begagnas ej). Genom det betydliga trycket afsöndra
spottkörtlarna härvid en riklig mängd spott, som
underlättar bytets gång genom munnen. Matstrupen och
magen kunna utvidgas högst betydligt. I allmänhet
äro ormarna icke glupska; väl sluka de en mängd
föda på en gång, men kunna derefter uthärda veckor,
ja månader utan att förtära något. Alla ormar
förtära vatten, somliga genom att suga det i sig,
andra genom att upphemta vatten- eller daggdroppar
medelst tungan.
Af synnerlig vigt för ormarna är hudömsningen,
hvilken redan de nyss framkomna ungarna inom kort
företaga. Huden lossnar först i käkkanterna och
kränges småningom i afvigt läge af kroppen. Straxt
före hudömsningen är ormen trög, men efter densamma
liflig. I vår verldsdel byta ormarna om skinn
flere gånger årligen. Huru härmed förhåller sig
i varma land känner man ej. – Ormarna lägga ägg,
som utkläckas efter någon tid, eller ock utvecklas
äggen så betydligt i äggledaren, att ungarna spränga
skalet redan i densamma eller ock genast efter
äggens utträdande ur moderns kropp. Med undantag af
Python-ormarna bry honorna sig icke om sina ägg eller
sina ungar.
Sedan urminnes tider hafva ormarna varit föremål för
mycken vidskepelse. Än hafva de, såsom det sker på
många ställen ännu i dag, dyrkats samt ansetts bringa
lycka och välsignelse, än hafva de varit föremål för
hat och förföljelse, hvilket likaledes är händelsen
äfven nu för tiden. Man har pådiktat dem de mest
skiljaktiga egenskaper, både goda och onda. Under en
orms skepnad frestade ju djefvulen de båda första
menniskorna. Läke-, trolldoms- och andra medel af
allahanda slag har man sedan grekernas och romarnas
tider trott sig kunna hemta af ormarna. Huggormsfett
har betraktats som ett säkert botemedel mot sår,
ögonsjukdomar, ormbett m. m. och begagnats af
qvinnor till att utplåna rynkor och försköna
hyn. Hundratusentals individer af huggormslägtet
insamlades ännu under de senaste århundradena för
apotekens räkning. Äfven i Sverige infångades ormar
så sent som i början af detta århundrade, af menige
man der och hvar ännu senare.
Ormarnas fiender äro mycket talrika. Af sådana kunna
nämnas kattor, räfvar, mårdar, illrar, vesslor,
igelkottar, svin, manguster, mårdhundar, orm-
och skrikörnar, vråkar, korpar, falkar, gamar,
åtskilliga höns- och vadare-foglar o. s. v., att
nu icke tala om menniskan, som – oförståndigt nog –
plägar förfölja äfven icke skadliga arter af denna
ordning. Orsaken härtill är förnämligast att söka
i den rädsla och afsky, som ormarna framkalla hos
menniskan. Berättigad är ock denna fruktan gent emot
de giftiga ormarna. Hvilken skada dessa tillfoga
menniskan framgår deraf att t. ex. i Britiska
Indien bortåt 20,000 personer och en stor mängd
tamdjur årligen falla offer för ormbett. Också äro
på några ställen penningbelöningar utsatta för dylika
skadedjurs dödande. Men icke utan nytta äro ormarna:
de gagna i viss mån derigenom att de utrota smärre
skadedjur.
Man känner mellan 900 och 1,000 arter ormar,
hvilka fördelas på ungefär en fjerdedel så många
slägten. Lemningar af utdöda ormar uppträda först i
de eocena tertiärskikten och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
