Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ormarna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
smittbarhet. Det synes dock verksamt, endast då
det kommer in i blodet å varmblodiga organismer,
hvaremot det anses overksamt mot kallblodiga djur,
åtminstone mot ormar af samma art. Verkningarna äro
i allmänhet mycket hastiga samt yttra sig i stark
sveda på huggstället och derifrån långt utstrålande
smärtor, hastigt sig utbredande svullnad med blåaktig
rodnad, allmänna förgiftningssymtom, visande sig dels
i nervsystemet med hufvudvärk, yrsel, bedöfning,
känslolöshet, förlamning, liten puls. kallsvett
och blek ansigtsfärg, dels å digestionskanalen med
kräkningar, magplågor, diarré, svårighet att svälja,
törst m. m., samt lokalt äfven brandblåsor och brand
i huden. Vid behandlingen är hufvudsaken att så fort
som möjligt aflägsna eller förstöra giftet, innan det
hinner sprida sig i kroppen. Det förra åstadkommes
medelst utsugning, om man är hel i munnen och på
läpparna, koppning, kauterisering (bränning) med
frätande syror, brännjern, lapis eller ammoniak eller
sårets utskärande med knif, det senare genom ligatur
(hård ombindning) tätt ofvan det sårade stället. Mot
de allmänna symtomen användas vanliga medel. På senare
åren har man äfven med framgång försökt att genom
inympning af ormgift göra sig immun (omottaglig)
för detsamma. F. B.
Ormhalsfogel, Plotus Levaillanti. Se Anhinga.
Ormkarlen, astron. Se Ophiuchus.
Orm Kongsbroder var en oäkta son af norske
konungen Harald Gilles enka, Ingrid, som denna
efter Ottar Birtings död hade med en viss Ivar
Sneis. O. kämpade ifrigt för sin halfbroder Inge
Krokryggs sak och deltog i slaget vid Oslo 1161,
der Inge stupade. Sedan slöt han sig till Erling
Skakke och Magnus Erlingsson, under hvars regering
han egde stort inflytande. Han stupade tillsammans
med konung Magnus i slaget vid Fimreite 1184. Y. N.
Ormonde [årmönd], en af Irlands äldsta adelsfamiljer,
erhöll i slutet af 12:te årh. värdigheten hereditary
chief butler of Ireland (ärftlig munskänk af
Irland) och blef 1328 greflig. En ännu fortlefvande
slägtgren innehar irländsk markisvärdighet. –
1. James Butler, hertig af O., f. 1610, d. 1688;
blef 1640 generalståthållare på Irland, 1642 markis
och 1644 vicekonung öfver nämnda rike. Sedan han
någorlunda begränsat den nationella rörelsen på ön
(»det irländska blodbadet») och derefter fört en
treårig kamp till konungadömets försvar, måste
han 1647 utrymma Irland åt engelska parlamentets
anhängare. 1648 gjorde han från Frankrike en invasion
på Irland och utropade Karl II till konung, men
nödgades 1650 åter fly till Frankrike, sedan Cromwell
och Ireton stadgat det republikanska väldet på ön. Han
åtföljde derefter Karl som dennes minister intill
restaurationen 1660, utnämndes 1661 till irländsk
hertig och engelsk rikshofmästare samt var 1661–69
och 1677–85 åter vicekonung på Irland. 1683 blef
O. engelsk hertig. - 2. James Butler, hertig af O.,
den föregåendes sonson, f. 1665, d. 1747, slöt sig
1690 till Vilhelm III, förde 1702 med framgång
öfverbefälet öfver engelska styrkan i Spanien och
blef 1703 vicekonung öfver Irland. 1712 fick han
befälet öfver alla britiska trupper, som stodo i
Nederländerna. Efter drottning Annas död (1714)
flydde han med Bolingbroke till Frankrike och
hyllade Stuartarna, hvarefter han 1717 såsom deras
»statsminister» underhandlade med Alberoni och
svenska ministern i Paris, Sparre, om hjelp för
stuartarnas sak.
Ormris, bot. Se Pteris.
Ormrot, bot., är folknamnet på en afdelning af
slägtet Polygonum, som har rotstockarna ormlikt eller
S-formigt böjda samt blott ett blomax i stjelkens
topp. Dit höra P. viviparum L., med hvitt, lökbärande
ax, och P. bistorta L., med rödt ax, utan knopplökar.
O. T. S.
Ormskalle l. kauri. Se Porslins-snäckor.
Ormslåslägtet, Anguis, zool., hör till familjen
ormödlor (Scincidae) inom ödlornas ordning
och kräldjurens klass. Benen äro förkrympta
och dolda under huden. Kroppen är trubbig och
täckt med släta, ofvan och under nästan likadana
fjäll. Näsborrarna ligga i hvar sin plåt. Käkarnas
tänder äro spetsiga och bakåtriktade. Gomtänder
saknas. Öronöppningarna äro små och dolda under fjäll,
ögonlocken fjällbelagda i kanten och lungorna två,
väl utvecklade. Dit hör kopparormen l. ormslån,
A. fragilis (se Kopparormen). C. R. S.
Ormstjernor. Se Ophiuridea.
Ormstorkslägtet, Dicholophus, zool., tillhör
falkgamarnas underfamilj (Polyborini), roffoglarnas
ordning (Accipitres) och foglarnas klass. Näbben är
kortare än hufvudet, smal, långsträckt, i spetsen
böjd och försedd med hake. På pannan finnes en
upprättstående tofs. Benen äro höga, nakna upp öfver
hälleden, med långa tarser och korta tår. Vingarna
äro medelmåttiga, med fjerde och femte pennorna
längst och mycket långa armfjädrar. Stjerten är
lång och starkt afrundad. Halsens, bukens och
undergumpens fjädrar äro långa och mjuka. Slägtet
omfattar två arter, som äro hemma i Syd-Amerika. Dit
hör serieman, Dicholophus cristatus, som är grå
(honan gulgrå), med fina, ljusare och mörkare,
tvärlöpande sicksackteckningar. Längden utgör 82
cm. Serieman vistas par- l. familjvis på stora,
öppna fält, döljer sig skickligt i gräset, hvari han
vid hotande fara löper undan, men lär tillbringa
natten i träd; i sådana bygger han sitt bo. Enär
denna fogel, som företrädesvis lefver af insekter,
äfven förtär ormar och andra skadedjur, skattas
han högt af brasilianerna, och lagen förbjuder att
döda honom. Ungarna tämjas ovanligt lätt och göra
sig som fullvuxna till herrar i hönsgården, med
hvars innevånare de dock lefva tämligen fredligt.
C. R. S.
Ormsö (Estn. Hiorootsi Saar, T. Worms), en till ryska
guvernementet Estland hörande ö i Östersjön mellan
Dagö och Nuckö. Areal 93,8 qvkm. Ön har flere bukter
och landtungor samt omgifves af farliga sandbankar,
ref och grund. Den är tämligen flack och till större
delen bevuxen med skog (barr- och löfskog). Den bildar
en kyrksocken, S:t Olai, och har omkr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
