Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Otterån ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pastorat (förut kalladt Kållandsö) af 2:dra kl., Skara
stift, Kållands kontrakt.
Otterån, elf i Nedenæs samt Lister og Mandals amt,
Norge, upprinner bland högfjällen i norra delen
af Sætersdalen vid gränsen mot Thelemarken och
flyter genom Sætersdalen, der den bildar några
långsträckta insjöar, Aaraksfjorden, Byglandsfjorden
och Kilefjorden. Dess nedre lopp benämnes
Torrisdalselfven, som utmynnar i Skagerrak, vid
Kristianssand. Längd 226 km.; flodområde 3,660
qvkm. O. befares med ångare på några sträckor och är
kanaliserad mellan Aaraksfjorden och Byglandsfjorden.
Y. N.
Otterön, ö i Romsdals amt, Norge, ligger vid
inloppet till Moldefjorden. Areal 111 qvkm.
Y. N.
Ottesen, Otto Didrik, dansk målare, född i
Broager d. 3 April 1816, kom i målarelära i Köpenhamn,
der han samtidigt besökte konstakademien och på egen
hand utbildade sig till frukt- och blomstermålare
dels efter naturen, dels efter holländska mönster
i k. tafvelgalleriet. Hans arbeten belönades
flere gånger med Neuhausenska premiet, och 1855–57
kunde han med understöd af akademien företaga en
utländsk studieresa. År 1866 blef han medlem af
akademien och vistades 1874 utomlands på Anckerska
reselegatet. Bland hans taflor, hvilka alla röja ett
allvarligt studium af naturen jämte en god form- och
färgbehandling, inköptes af k. tafvelgalleriet Våren
i skogen, hvars ämne är växande anemoner. Med stor
förkärlek målar han rosor, hvilka han i hela deras
mångfald af arter återgifver med utomordentlig trohet.
Ph. W.
Ottesång (af otta, Isl. ótta, sista delen af natten
straxt före dagningen), den morgongudstjenst, som
hålles i de större städernas hufvudkyrkor och i
domkyrkorna på alla sön- och helgedagar, men i de
mindre städerna och på landsbygden endast på jul-,
påsk- och pingstdagen (åtminstone alltid på juldagen,
julotta) samt böndagarna. Efter en inledningspsalm
och en predikstolspsalm följer en kort predikan
öfver sjelfvald text, utom på böndagarna, då texten
bestämmes af K. M:t. Sedan den vanliga bönen efter
predikan, »Fader vår» och »välsignelsen» blifvit
lästa, afslutas gudstjensten med psalmsång. Tiden
för ottesångens början är i praxis något olika,
beroende på lokala förhållanden. I Stockholm, der
ottesång söndagligen hålles i alla kyrkor utom
i slottskapellet, Adolf Fredriks, Kungsholms,
Skeppsholms, finska och tyska kyrkan, är tiden
i regeln kl. 1/2 9. Namnet otte-»sång» härleder
sig från den katolska tiden, då »matutinen»,
mot hvilken ottesången svarar, utgjordes af sång.
J. P.
Ottin [åtä’ng], Augustin Louis Marie, fransk
bildhuggare, f. 1811 i Paris, studerade i École des
beaux-arts och var lärjunge till David d’Angers samt
erhöll 1836 romerska priset för en relief, Sokrates
tömmer giftbägaren. Under och efter sin studietid
uti Italien frambragte han en mängd berömda verk af
ideal halt, såsom Herkules i Hesperidernas trädgård,
Amor och Psyche, Polyfem öfverraskar Acis
och Galathea (nu i Luxembourgträdgården) m. fl. I
senare tider modellerade han Napoleon III:s och
Henrik IV:s stoder samt Drama och Musik i nya Operans
gafvelfält.
Otto den helige, Pommerns apostel, föddes i Schwaben
omkr. 1063 och tillhörde en adlig slägt. Tidigt invigd
till det andliga ståndet, blef han, efter att hafva
varit kaplan hos den fromme hertig Vladislav Herman af
Polen, 1102 af kejsar Henrik IV utnämnd till biskop
af Bamberg, i hvilken värdighet han sedan af påfven
högtidligen insattes. I sitt biskopsstift utvecklade
han stor verksamhet med att predika, sörja för de
fattige och anlägga kloster. Genom en spansk eremit,
som utan framgång predikat kristendomen i Pommern,
uppväcktes hos honom ett oemotståndligt begär att
gå som missionär till detta land. Han begaf sig dit
1124. verkade med mycken framgång och bildade flere
kristna församlingar. Efter ett års förlopp återvände
han till Bamberg. Men 1128 gjorde han på den kristne
hertig Vratislavs af Pommern ifriga böner sin andra
missionsresa till detta land. Omsider återvände
han hem, sedan kristendomen kunde anses befäst
i Pommern, med hvars församlingar han underhöll
oafbruten förbindelse ända till sin död, d. 30 Juni
1139. Klemens III kanoniserade honom 1189. Hans
åminnelsedag är d. 2 Juli. J. P.
Otto, tyska konungar och romerska kejsare:
1. O. I, den store, son af
konung Henrik Fogelfängaren och Matilda, en förnäm
sachsisk dam, föddes 912 och kröntes i Aug. 936 till
sin faders efterträdare såsom tysk konung. Han hade
att utkämpa många strider med såväl yttre som inre
fiender, bland de senare hans egen broder Henrik
samt hertigarna Eberhard af Franken och Giselbert
af Lothringen. Sedan Eberhard och Giselbert dött,
gaf O. Lothringen åt Konrad den röde (944), som
sedermera blef hans måg, och sökte ytterligare stärka
sin ställning genom att lemna stamhertigdömen åt sina
närmaste: Schwaben åt sin äldre son Ludolf och Bajern
åt sin ofvannämnde broder. Sitt eget hertigdöme,
Sachsen, gaf han åt den trogne Hermann Billing. Med
framgång kämpade O. mot böhmare och vender ö. om Elbe
och Saale, och 951 vände han sina vapen mot Italien,
der konung Lothars enka, den 19-åriga Adelheid,
påkallade hans hjelp mot konung Berengar II. O. gjorde
Berengar till sin vasall och Adelheid till sin
maka. Detta giftermål väckte Ludolfs och Konrads
missnöje, och byggande på denna splittring inom
herskarens familj, höjde bajerske hertigen Arnulfs
afsatta söner m. fl. upprorsfanan. Samtidigt hemsöktes
riket af de vilde magyarernas härjningar. Det var en
svår tid. Men O. lyckades först nedslå upprorsmakarna
och derpå, d. 10 Aug. 955, på Lechfältet, nära
Augsburg, vinna sin berömda, afgörande seger öfver
magyarerna. Då Berengar uti Italien tycktes vilja
göra sig sjelfständig och den af honom afsatte påfven
Johannes XII anropade O. om hjelp, drog O. 961 å nyo
till Italien. Han kröntes d. 2 Febr. 962 i Rom till
kejsare af Johannes (som han redan året derpå lät
en synod afsätta), och alltifrån O:s dagar och ända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
