Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pair ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den attiske mästarens egentliga lärjungar.
Enligt Pausanias utförde han (antagligen 438–432)
för Zevstemplet i Olympia den östra gafvelgruppen
(förberedelsen till täflingsstriden i kappkörning
mellan Pelops och Oinomaos om besittningen af
landet Elis), som af tyska arkeologer i midten af
1870-talet blifvit återfunnen och kunnat nästan
fullständigt sammansättas. Den är till anordningen
strängt symmetrisk och ålderdomlig, och utförandet
är i det hela dekorativt och handtverksmässigt,
hvadan man med Lübke torde böra antaga, att P. blott
gifvit utkastet, som sedan utförts af medelmåttiga
arbetare. Ett annat verk af denne mästare är en
kolossalfigur i marmor af Nike (segerns gudinna),
som 420 f. Kr. restes af messenier och naupakter. De
återfunna resterna af denna stod visa en
djerfhet i framställningen (gudinnan tänkes flygande)
och en frihet i formbehandlingen, som tyda på en ny
uppfattning och ställa P. såsom en mästare, hvilken
bildar öfvergång från Fidias’ tid till den yngre
attiska skolans. C. R. N.
Pair [pär], Fr. Se Pär.
Paisiello (Paësiello), Giovanni, italiensk
operakomponist, f. 1741 i Tarent, d. 1816 i Neapel,
studerade musik för Durante och vid Conservatorio
Sant’ Onofrio i Neapel, vid hvilket han senare
anställdes såsom lärare. Genom ett för konservatoriets
skolteater författadt komiskt intermezzo (1763)
uppdagades hans begåfning för opera buffa;
ditintills hade han skrifvit ett antal mässor,
psalmer, oratorier m. m. Bland hans första operor
må nämnas Il marchese di Tulipano, hvilken erhöll
europeiskt rykte. Sedan L’idolo Cinese befäst hans
anseende i Neapel, räknades P. till sitt lands främsta
tonsättare vid sidan af Piccinni och Cimarosa, dock
lär han, för att besegra dessa sina rivaler, icke
försmått använda äfven intriger. 1776–84 vistades
han i Ryssland på kallelse af kejsarinnan Katarina
och skref der utom annat Il barbiere di Seviglia,
till samma libretto, som sedermera användes af
Rossini. Efter sin återkomst till Neapel utnämnd
till hofkapellmästare, förstod han att äfven
efter revolutionen 1799 bibehålla sin ställning,
då med titel af direktör för nationalmusiken. 1802
flyttade han på Napoleons begäran till Paris, men
återvände redan följande år till sin förra plats,
som han förlorade vid restaurationen 1815, likväl med
åtnjutande af pension. Bland P:s omkr. 100 operor må
ytterligare nämnas: Nina, Il re Teodoro, La serva
padrona, La molinara, Proserpina och l’ Infante di
Zamora. I Stockholm äro gifna »Barberaren i Sevilla»
(1797–1808) och »Prinsessan af Zamora»
(1799–1800). Utomdess skref P. ett passions-oratorium, 2
requiem, 3 stora orkestermässor, ett flertal mindre
mässor, 12 orkestersymfonier, 6 klaverkonserter, 6
stråkqvartetter m. m. Hans musikaliska talang utmärkte
sig genom ovanlig fruktbarhet, uppfinningsrikhet, godt
lynne, behag och frisk melodik, hvarförutom han gjorde
orkesterackompanjemanget rikare och verkningsfullare
än förut.
Paisley [pesli], stad i skotska grefskapet
Renfrew, vid den segelbara floden White Cart. 5
km. från dess förening med Clyde, 11 km. v. om Glasgow
och 27 km. s. ö. om Greenock, vid jernvägslinierna
Glasgow–Greenock samt Glasgow–Carlisle,
med bibana till Renfrew, P:s hamnstad. 55,642
innev. (1881). P. är en af de äldsta städerna i
Skotland (på dess plats anses det romerska fältlägret
Vanduara hafva legat), men först i 18:de årh. började
det få någon liflighet som fabriksstad. Nu är P. en
af Skotlands förnämsta fabriksstäder och har stora
bomulls-, siden- och ylleväfverier jämte blekerier
och färgerier, tvål- och stärkelsefabriker, jern-
och mässingsgjuterier samt maskinverkstäder.
Paixhans [päksa’ngs], Henri Joseph, fransk
divisionsgeneral och ingeniör, f. i Metz 1783,
d. 1854. utgaf bl. a. Considérations sur l’artillerie
des places etc. (1815), Nouvelle force maritime
(1821) och Force et faiblesse militaire de la France
(1830). I det andra af dessa arbeten föreslog han
användning af hålprojektiler äfven vid direkt
skjutning samt stor kaliber på pjeserna. Hans
konstruktion utgjorde ett mellanting mellan
kanoner och haubitser samt kallades dels »canons å
la Paixhans», dels »bombkanoner». Det förra slaget
hade konisk krutkammare. P:s kanonkonstruktioner voro
ämnade blott till fartygs- och kustartilleri samt
afsågo att medelst ihåliga projektiler och direkt
eld erhålla större träffverkan och skottvidd,
än som kunde nås med då befintliga kastpjeser.
H. W. W.
Pajala. 1. Socken i Norrbottens län, Pajala
tingslag. Areal 6,502 qvkm. med inräkning af
Muonionalusta och Tärendö kapell. 3,309 innev. (1887),
inräknadt det förstnämnda kapellet. P. bildar med
dessa kapell ett konsistorielt pastorat af 2:dra kl.,
Hernösands stift, Vesterbottens fjerde kontrakt. –
2. Tingslag, omfattande P. pastorat utom Tärendö
kapell.
Pajaring (pacharing), sjöv., äldre
benämning på sammanträde ombord å flaggskeppet
af resp. fartygschefer för rådplägning eller för
befallningars erhållande af högste befälhafvaren. Man
brukade äfven uttrycket »löjtnantspajaring», då en
officer från hvarje fartyg kallades för att afskrifva
orderna. R. N.
Pajazzo, pajas (Fr. paillasse, af
Ital. pagliaccio, halmmadrass), komiskt förklädd
upptågsmakare i det italienska folklustspelet,
hvilken vanligen var klädd i madrasstyg (deraf
benämningen); en vid konstberidare- eller
lindansaresällskap uppträdande gycklare-akrobat,
hvilken håller publiken munter genom att parodiskt
härma de uppträdandes konstprof och är utstyrd i
sockertoppshatt, pierrot- eller harlekin-liknande
drägt samt kritadt ansigte (jfr Clown); person,
som städse har tokroliga upptåg för sig; person utan
allvar och värdighet i sitt skick.
Pajol [-sjå’1], Charles Pierre, grefve, fransk
krigare, f. 1772, d. 1844. blef divisionsgeneral
under fälttåget mot Ryssland 1812. I kampen kring
Leipzig 1813 rättfärdigade han vid Wachau i hög grad
det förtroende Napoleon I satte till honom, och den
framgång de franska vapnen vunno vid Montereau d. 18
Febr. 1814
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
