Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pair ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
angår, hyllades väl tidigare den åsigten att
hvarje utfästelse, gjord i afsigt att grundlägga
en förpligtelse, utan afseende på den form, i
hvilken den blifvit gjord, för den, till hvilken
utfästelsen skett, medförde en rätt till talan. Men
resultatet af nyare forskningar talar för den
åsigten att äfven enligt denna rätt den grundsatsen
öfver hufvud gällde att, för att ett aftal skulle
vara lagligen bindande, något ytterligare skulle
tillkomma till samtycket, att således en särskild
form – om detta uttryck fattas i vidsträckt mening
– var erforderlig. Öfver hufvud torde det kunna
sägas, att rättsutvecklingen går i den riktningen
att formens betydelse minskas och den hufvudsakliga
vigten fästes vid afsigten och innehållet. Emellertid
fordrar äfven den moderna rätten för åtskilliga
aftals giltighet iakttagandet af en särskild
form. – I vårt allmänna talspråk förekommer ordet
»paktum» vanligen i en alldeles speciel betydelse,
då det är ett förkortadt uttryck i st. f. pactum
antenuptiale och användes för att beteckna det
»förord», som enligt G. B. 8 kan göras »mellan dem,
som vilja hjonalag bygga». Se Äktenskapsförord.
I. L.
Palacky [pa’latski], Frantisek, »den böhmiska
historieskrifningens fader», f. 1798 i distr. Prerau
i Mähren af lutherska föräldrar, fick sin bildning i
evang. lyceet i Pressburg, ämnade först blifva prest,
men öfvergaf sedan denna plan. Han var redan som
lyceist literärt verksam, studerade nyare språk och
literatur samt väckte uppmärksamhet genom en tsjechisk
öfversättning af några sånger af Ossian (1817). Sedan
han några år varit huslärare i rika familjer, bosatte
han sig 1823 i Prag. Hans första historiska arbete,
som förde honom in på hans blifvande arbetsfält,
var en historia om grefliga slägten Sternberg. Åren
1827–38 redigerade P. den för Böhmens vetenskapliga
och nationella lif vigtiga tidskriften »Casopis
ceského museum» (Tsjechiska museets årsbok), hvars
grundläggning han sjelf föranledt. Till följd af en
uppmaning från böhmiska ständerna till fortsättning
af Pubickas böhmiska historia framlade P. planen
till ett nytt omfattande historieverk och utnämndes
1829 till Böhmens historiograf. Hans hufvudverk
är hans Geschichte Böhmens (till 1526; 1836–67; på
Tsjech. 1848–76, nyaste uppl., i 10 bd 1876–78, med
biografi). Samtidigt med arbetet på historien och som
underlag för denna publicerade P. en mängd urkunder,
bl. a. Die alten böhmischen chroniken vom j. 1378
bis 1527 (i »Scriptores rerum bohem.», bd 3, 1829),
Documenta magistri Joannis Hus vitam, doctrinam,
causam ... illustrantia (1869) och Archiv cesky (6
bd, 1840–72), samt författade åtskilliga specialverk,
bl. a. Würdigung der alten böhm. geschichtschreiber
(1830), Die vorläufer des hussitenthums (1846),
Popis královstvi ceského (Böhmens topografi,
1848), Dejiny doby husitské (Husitkrigets hist;
omarb. uppl. 1871–72) och O vpadu mongolu r. 1241
(Om mongolernas infall; 1842). P. var en af inbjudarna
till stiftande af »Matice ceska» (ett böhmiskt
vetenskapligt-nationelt förlagssamfund 1830), skref
en biografi öfver Dobrovský (1833) och
utgaf 1840 i förening med Safarik »Die ältesten
denkmäler der böhmischen sprache» (af hvilka
visserligen en stor del visat sig vara oäkta). 1848–49
stod han i spetsen för nationalpartiet samt försvarade
Böhmens historiska rätt och en federativ författning
som den naturliga formen för den österrikiska
monarkien. Reaktionen förde honom tillbaka till
hans historiska studier, men fr. o. m. 1860
var P. den erkände politiske ledaren af det
tsjechiska partiet (1861 medlem af »Herrenhaus»
på lifstid). Hans organ var först »Národni listy»
(Folkbladet), senare »Národ» (Folket) och »Pokrok»
(Framåtskridandet). Bland P:s politiska skrifter må
särskildt nämnas hans Oesterreichische staatsidee
(1865) och hans polit. testamente: F. Palackys
politisches vermächtniss (1872). P. dog i Prag
1876. Han var en af den nytsjechiska renaissancens
mest betydande grundläggare, genomträngd af tron
på sitt folks framtid. En samling af hans mindre
uppsatser i literatur, estetik, historia och politik
utkom under titeln Radhost’ (3 bd, 1871–72). Lll.
Paladilhe [-dil], Emile, fransk kompositör, f. 1844,
blef vid nio års ålder elev vid konservatoriet i
Paris, der han studerade komposition för Halévy
och erhöll 1860 »prix de Rome». P. är medlem af
konservatoriets studiekommission. Bland hans
kompositioner må nämnas de i Paris uppförda operorna
Le passant (1872), L’amour africain (1874), Suzanne
(1878) och Patrie (1886) samt en symfoni, tvä mässor
och den omtyckta sången Mandolinata.
Paladiner (Fr., af Lat. palatium, palats,
herskareborg), benämning på de ädlingar, som bodde
i Karl den stores residensborg och följde honom i
härnad; benämning på konung Arturs riddare af runda
bordet; vandrande riddare under medeltiden. Jfr
Palatin.
Palaeadae, zool., paleont. Se Merostomata och
Trilobiterna.
Palaemon. Se Ino och Melikertes.
Palaeoblattina, paleont., en fossil insektsvinge,
som med afseende på nervation närmast öfverensstämmer
med de nu lefvande Blattidae (kackerlackorna). Den
har funnits vid Jurques i Normandie i den s. k. Grès
de May, tillhörande de yngsta undersiluriska eller
äldsta öfver siluriska lagren, och är den äldsta
kända lemning af ett luftandande djur. B. L-n.
Palaeobromeiia, bot., paleont. Se Spirangium.
Palaeologerna. Se Palaiologerna.
Palaeoniscus, fossilt fiskslägte, tillhör
ganoidernas ordning och lepidosteidernas familj
samt kan betraktas såsom deras persisterande
ungdomsform. P. har platta, rombiska, glatta
eller fårade fjäll med hel eller tandad
bakkant samt hufvudet rundadt, med mycket
små, borstlika tänder. Fenorna äro måttligt
utvecklade och stjertfenan utprägladt heterocerk
(d. v. s. ryggraden skjuter in i öfre delen,
som är större än den nedre). Arter af detta slägte
förekomma i stenkols- och permiska systemen. Den mest
bekanta arten är P. Freieslebeni från kopparskiffern
vid Mansfeld, omtalad redan af Agricola 1546.
B. L-n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
