Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pair ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Palamas, Gregorius, uppträdde i den hesykastiska
rörelsen såsom försvarare af munkpartiet på berget
Athos (i Tessalien) och dess med den areopagitiska
mysticismen beslägtade åskådning. Af de fyra synoder,
som denna strid framkallade, uttalade sig den andra
(1345) afgjordt emot Athos-munkarna. P. sjelf
blef af sin gynnare kejsar Johannes Kantakuzenos
utnämnd till ärkebiskop af Thessalonika, men stadens
myndigheter vägrade att mottaga honom, och han
drog sig då tillbaka till ön Lemnos. Den fjerde
synoden (i Konstantinopel 1351) godkände slutligen
hesykasternas läromeningar. P:s senare lefnadsöden
äro okända. Han har efterlemnat många skrifter.
H. W. T.
Palamedeidae. Se Värnfoglar.
Palamedes, Grek. hjeltes., son af Nauplios och
Klymene, en af den troiska sagokretsens hjeltar,
men omtalad först i yngre (efterhomeriska) sagor,
deltog i trojanska kriget och utmärkte sig såväl
genom tapperhet som i synnerhet genom vishet och
rättrådighet. Då han emellertid på något sätt
ådragit sig Odyssevs’ hat eller afund, uppgjorde
denne i förening med Agamemnon och Diomedes en
komplott till hans störtande. I P:s tält gömdes
nemligen en mängd guld tillika med ett understucket
bref från konung Priamos i Troja, och genom den
vid företagen undersökning gjorda upptäckten deraf
ansågs P. öfverbevisad om att hafva låtit muta sig
af fienden, hvarför han stenades af grekerna. Dock
finnas äfven andra uppgifter om hans slut. P:s
tragiska öde bearbetades för scenen af Sofokles
och Euripides, och i synnerhet var den mot honom
anställda rättegången ett omtyckt tema för retorers
och sofisters öfningstal (declamationes). Man älskade
att utsmycka honom såsom en af forntidens vise och
tillade honom bl. a. uppfinningen af fyrtorn, af
mått och vigt, af tärnings- och brädspel äfvensom af
skrifkonsten eller åtminstone dess förbättrande genom
det ursprungliga alfabetets utvidgande medelst nya
bokstafven A. M. A.
Palamedesz. 1. Antonis (Antonie) P., kallad
Stevaerts, holländsk målare, f. i Delft omkr. 1601,
d. 1673, utbildade sig under Mierevelt i Delft samt
under Frans Hals i Haarlem, men hade sin verksamhet
i sin födelsestad, der han 1621 upptogs som mästare i
målaregillet. P., som äfven målade porträtt (t. ex. af
en ung flicka och af en gosse, i Berlins museum),
slöt sig, ehuru delftare, hufvudsakligen till den
riktning, som grundlagts af Dirk Hals i Haarlem
och är känd under namn af »konversationsmåleri»
(framställningar af talrika sällskap, samlade
kring festbordet eller för idkande af musik). Af
sådan art äro Konserten (Haag), Sällskap till bords
(Berlin), Musiksällskap (Rotterdam) m. fl. Äfven i
Sverige finnas flere arbeten af honom i enskild ego,
i Nationalmuseum tvänne Dryckeslag, som tillskrifvas
hans skola. För öfrigt målade han vanligen figurerna
i arkitekturmålaren Dirk van Deelens interiörer,
hvarpå exempel finnas i Haag och i Sveriges
Nationalmuseum. Tillnamnet Stevaerts, som återfinnes
i målaregillets register, förekommer icke på hans
bilder, men väl på hans yngre
broders (se den följande). – 2. Palamedes P.,
kallad Stevaerts, holländsk målare, den föregåendes
yngre broder, f. i England 1607, d. i Delft 1638,
utbildade sig under inflytande af Esajas van de
Velde och hade sin verksamhet i Delft, der han 1627
upptogs som mästare i Lukasgillet. Han egnade sig
särskildt åt den specialitet, hvartill uppslaget
nyss förut blifvit gifvet af v. d. Velde, nämligen
bataljmålningen, hvari han nådde högt mästerskap,
ehuru han till följd af sin tidiga bortgång lemnat
endast ett fåtal af arbeten efter sig. Bland dessa må
nämnas en Rytteriträffning (1634, Dresden), Fäktning
mellan kejserliga och svenskar (1630, Berlin) och
Bataljstycke (1634, München). C. R. N.
Palander af Vega, Adolf Arnold Louis, sjömilitär,
ishafsfarare, född d. 2 Okt. 1842 i Karlskrona,
tillhör en slägt Palander, som räknat flere duktiga
sjöofficerare. Han antogs 1856 till sjökadett vid
krigsakademien å Karlberg, utnämndes 1864 till
sekundlöjtnant vid flottan och kommenderades på
den expedition, som korvetten »Gefle» 1864–65
företog till Medelhafvet, Sierra Leone och Liberia,
hvarefter han, med någon tids tjenstledighet, gjorde
en kofferdiresa till Norra och Södra Amerika. Efter
tvänne ytterligare sjökommenderingar, med korvetten
»Norrköping» 1866 och kanonbåten »Ingegerd»
1867, gjorde han sin första arktiska färd under
F. V. v. Otter å ångfartyget »Sofia», såsom deltagare
i Nordenskiölds expedition till Spetsbergen 1868 (se
Nordenskiöld, sp. 1276). Han tjenstgjorde derefter
å fregatten »Vanadis» på dess expedition till
Medelhafvet 1869–70 och var derunder närvarande vid
Sueskanalens invigning, befordrades 1870 till löjtnant
samt förde vintrarna 1870–71 och 1871–72 postångaren
»Polhem», den förstnämnda vintern i och för
postförbindelsen mellan Gotland och fastlandet, under
den senare med uppdrag att sörja för postförbindelsen
öfver Öresund i händelse af svåra isförhållanden. Å
samma »Polhem» var han 1872–73 den främste nautiske
deltagaren i Nordenskiölds öfvervintringsresa till
Spetsbergen (se Nordenskiöld, sp. 1277),
visade under denna farliga och mödosamma expedition
mångfaldiga prof på sin skicklighet som fackman och
på sitt mod samt bidrog till samlandet af färdens
vetenskapliga utbyte, hufvudsakligen i fysikaliskt
afseende. Från vinterqvarteret vid Mosselbay åtföljde
han med nio man Nordenskiöld på den två månader
långa utflykten norrut (Maj–Juni 1873). Efter
hemkomsten till Sverige erhöll P. 1874 på begäran
afsked med tur och befordringsrätt och tillbragte
de närmast följande åren dels såsom befälhafvare på
handelsfartyg, som gingo på England, dels i Göteborg
under anställning hos ett ångfartygsaktiebolag. 1877
inträdde han åter i flottans tjenst och erbjöd
sig att blifva fartygsbefälhafvare på den beslutade
expeditionen för lösande af nordostpassagens problem,
ett erbjudande, som med glädje antogs. Sedan han
ombesörjt inredningen och utrustningen af den för
ändamålet inköpta hvalfiskångaren »Vega» samt utvalt
underbefäl och manskap, afgick han d. 22 Juni 1878
med nämnda fartyg från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
