Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Palestina, äfven kalladt Heliga landet l. Förlofvade landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Moâb - 6° och tolf timmar senare + 27°. Regntiden
infaller egentligen två gånger om året, Okt.–Nov. och
Mars–April, med en sannolik medelmängd af omkr. 600
mm. Hveteskörden infaller i Maj–Juni. I äldre tider
måste samma klimatiska förhållanden varit rådande, och
P. derför, ehuru något mer skogbeväxt och uppodladt,
dock egt ungefär samma utseende som nu. De bibliska
beskrifningarna om landets utomordentliga skönhet och
fruktbarhet bero på den ännu i dag starka motsatsen
mellan Kanaans grönskande fält och de stora ock en
vidderna ö. och s. om P., och för öfrigt var det
ej under judarnas sjelfständighetstid, utan under
romerska väldet, som landet stod på höjdpunkten af
sin blomstring. P:s geologi, flora och fauna äro
likartade med Syriens.
Historia och politisk geografi. Efter de äldste,
mytiske innevånarna enakiter, refaiter
o. a. (se 5 Mos. 2.) innehades P.,
med undantag af öfre Galiléen, vid tiden för
hebréernas första invandring under Abraham
af kanaaniterna: feresiter och
heviter (hivvéer) i Samarien, jebusiter
kring Jerusalem, hetiter kring Hebron och de mäktige
amoriterna dels i södra Judéen, dels ö. om Jordan
i Basan och Gileâd. Öster om Jordan bodde äfven
de med kanaaniterna beslägtade ammoniterna,
mellan floderna Arnôn och Jabbôk, och
moabiterna s. om Arnôn. Kanaaniterna bildade
flere oberoende samhällen under egna »konungar»
och stodo på en högre bildningsgrad än hebréerna.
Efter sin andra invandring, under Josua (omkr. 1300
f. Kr.), blefvo dessa småningom landets herrar,
och P. delades mellan deras 12 stammar på följande
sätt: öfre Galiléen mellan Asjer och
Naftali, Nedre Galiléen mellan Sebulon och
Isaskar, Samarien mellan Efraim i s. och
halfva Manasse i n., Judéen mellan Dan i n. v.,
Benjamin i n. ö. (med Jerusalem) och Juda i
s. Öster om Jordan erhöll halfva Manasse Basân och
norra Gileâd, Gad mellersta Gileâd och Ruben
södra Gileâd. Simeon erhöll »sydlandet» och
preststammen Levi 48 städer. Efter Josuas död
sammanfaller P:s historia ända till 2:dra årh.
e. Kr. helt och hållet med judarnas (se Judar).
Efter babylonska fångenskapen (588–536 f. Kr.)
uppstod i södra P.
l. Judéen under persiskt öfverherrskap ett
nytt, i religiöst och socialt hänseende tämligen
sjelfständigt judiskt samhälle, och redan förut hade
efter israelitiska rikets fall (722) genom inflyttning
af en mängd babylonska kolonister (i synnerhet
från staden Kutha i mellersta Babylonien) ett
nytt blandfolk uppkommit i Samarien, men med dessa
»samaritaner», hvilka judarna kallade »kuthéer»
(kûthi), ville de icke vidkännas någon gemenskap.
Under det macedonskt-grekiska väldet (330–167
f. Kr.) uppstod en stor mängd grekiska kolonier
och städer i hela P. Södra delen af det gamla Gileâd
mellan Arnôn och Jabbôk erhöll då namnet
Peraea, och norra Gileôd upp till Jarmuk kallades
Dekapolis; men detta namn, som äfven innefattade en
liten del af Samarien, betecknade egentligen blott
ett förbund af tio inom nämnda område
spridda grekiska fristäder med Scythopolis (nu Beisán
vid floden Djalûd i Samarien) till hufvudstad. Under
det romerska väldets första tid var P. indeladt på
följande sätt: v. om Jordan i Galilea och Judaea,
hvilket senare omfattade Samarien, Judéen och
Iduméen, samt ö. om Jordan i Peraea, Dekapolis
och Batanaea, hvilket sistnämnda, motsvarande
det forna Basân, omfattade distrikten Gaulanitis (nu
Djolân) i v., Ituraea (nu Djedûr) i n., Batanaea
(nu Ard-el-betenîje) i ö., Auranitis (nu Haurân)
i s. och Trachonitis (nu Ellédja) i midten. Dock
nyttjades ofta Peraea (såsom stundom ännu Peréen)
som allmänt namn på hela östjordanska P. P:s
politiska hufvudstad på denna tid var Caesarea (vid
hafvet n. om Jafa), der den romerske prokuratorn
hade sitt säte. På Kristi tid var P., enligt det
vanliga från Josephus härstammande antagandet,
fördeladt i tre ståthållareskap (»tetrarkier»)
under Herodes den stores söner, nämligen Archelaus’
tetrarki, innefattande den nyssnämnda provinsen
Judaea, Antipas’ tetrarki, som utgjordes af Peraea,
Dekapolis och Galilaea, samt Philippus’ tetrarki,
Batanaea. Enligt Schürer (»Neutestamentliche
zeitgeschichte») har dock en sådan fördelning
aldrig egt rum, utan skulle uppgiften derom bero
på att Herodes’ söner af romarna erhöllo titeln
»tetrark» utan någon bestämd myndighet öfver de
nämnda områdena. En af romarna i 5:te årh. företagen
ny indelning i P. prima (Judéen och Samarien),
med hufvudstaden Caesarea, P. secunda (Galiléen och
östjordanska P. ned till Arnôn), med Scythopolis till
hufvudstad, och P. tertia l. salutaris (Iduméen och
Moab), med hufvudstaden Petra, bibehölls till namnet
under korsfararnas tid, men då betydde P. prima
l. P. maritima hela kuststräckan med Caesarea såsom
ärkebiskopssäte, P. secunda höglandet i Judéen och
Samarien med Jerusalem som patriarksäte och P. tertia
Galiléen med Nasaret som biskopssäte. Östjordanska
P. inneslöts då i namnet Arabien. Efter romerska
rikets delning (395) lydde P. under de bysantinske
kejsarna till 614, då det eröfrades af perserna
under Chosrau II. Väl återtogs det af kejsar
Heraklius (624), men förlorades kort derefter åter,
till araberna, genom det blodiga slaget vid Jarmûk
(636). I fyra och ett halft århundrade lydde P. under
de omajjadiske och abbasidiske kalifernås välde och
kom sedan mer eller mindre omedelbart i de turkiske
seldsjukernas händer (omkr. 1090). Under hela denna
tid var P. liksom hela det öfriga Syrien en ständig
valplats för striderna mellan kaliferna i Bagdad
och de af upproriska ståthållare grundade egyptiska
dynastierna. Ännu mer led P. af den i slutet af 11:te
årh. började 200-åriga striden mellan kristna och
muhammedaner om Heliga landets besittning. Större
eller mindre delar af P. tillhörde under denna tid
vexelvis frankerna, seldsjukdynastien i Damaskus
samt ejjubider och mamluksultaner i Egypten. (Jfr
härom art. Jerusalem och Korstågen.) Förhärjadt af
mongolerna under Hulaku (1260) och Timur (1400),
eröfrades P. slutligen af den osmanske sultanen
Selîm I (1518)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
