Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Palmblad, Vilhelm Fredrik - Palmcrantz, Karl Helge Julius - Palmcron, Andreas Nicolai - Palmeirim, Luiz Augusto - Palmella Lyngb., bot., ett protofyt-slägte - Palmella, Dom Pedro de Sousa-Holstein, hertig af P. - 1. Palmén, Johan Filip
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konservativt organ, sedan »Svenska Minerva» upphört,
och uppmaningar från framstående personer förmådde
honom ändtligen att sjelf ställa sig i spetsen
för en tidning. Det blef »Tiden» (Sept. 1847–51),
hvilken under sin fyraåriga tillvaro beredde
honom mödor och strider af alla slag. När denna
tidning upphörde, ingick P. i den då grundade
»Svenska tidningen». Samtidigt med »Tiden» utgaf
han tidskriften »Läsning för bildning och nöje» (2
arg. 1846–48), som äfven innehöll uppsatser af honom
sjelf. Till alla dessa skrifter kunna ytterligare
läggas bidrag till utländska tidskrifter och arbeten,
bland dem Ersch und Grubers »Encyklopädie» samt
Brockhaus’ »Conversationslexicon».
Under sin lefnad åtnjöt P. en ovanligt god helsa, och
icke ens hans sista sjukdom, en långsam afmattning,
verkade på hans själskrafter. Han afled i Upsala
d. 2 Sept. 1852. – P:s utomordentliga mångsidighet,
lärdom, flit och formtalang vitsordas af hans
skrifter. Att han i flere afseenden öfvat betydligt
inflytande på den svenska odlingen under vårt
århundrades förra hälft, torde vara onekligt,
om man än måste beklaga, att hans anlag och
omständigheterna ej medgåfvo honom att fullt och
helt samla sina krafter på några få områden. I den
vittra granskningens och den geografiska kunskapens
häfder är hans namn outplånligt. Personligen
var han älskvärd, jovialisk och qvick, utmärkt i
samtal, men särdeles envis i sina åsigter och deras
försvar. – Jfr Atterbom: »W. Fr. Palmblad» (1853),
samt literaturförteckningen i art. Nya skolan.
-rn.
Palmcrantz, Karl Helge Julius, industriidkare,
uppfinnare, född d. 7 Juni 1842 i Hammerdals socken
af Jämtlands län, genomgick 1861–64 Teknologiska
institutet, var ritbiträde åt 1867 års vapenkomité
samt bildade tillsammans med Th. Winborg ett bolag
för tillverkning af vapen och skördemaskiner, hvars
verksamhet genom styresmännens energi uppnådde en
ansenlig blomstring och 1879 förlades till Karlsvik,
å Kungsholmen i Stockholm (se Karlsvik). Sedan 1868
konstruerade P. kulsprutor, hvilkas enkla och säkra
mekanism tillvunnit sig stort beröm (se Kulspruta),
och 1877 utsände han i marknaden en ypperlig
slåttermaskin. Död i Stockholm d. 22 Nov. 1880.
Palmcron, Andreas Nicolai, läkare, född i Sparrsätra
socken, Upland, 1609, student i Upsala 1625, blef
1637 med. doktor i Leiden och efter sin hemkomst
1641 drottningens lifmedikus. Han adlades 1647 (han
hette förut Sparman) samt blef 1652 stadsfysikus
i Stockholm och 1654 Karl Gustafs lifmedikus. Död
i Stockholm d. 30 Nov. 1658. P. utgaf bl. a. En
kort berättelse huru man sig i pestilentstijder
förhålla skal (1638, flere uppl.), Consilium
antidysentericum (1652) samt Sundhetzens spegel
(1642), hvari han inflätat en mängd verser, mest
alexandriner, af synnerlig förtjenst i metriskt
hänseende (i förordet har han, först af svenska
författare, uppgifvit en del prosodiska regler).
-rn.
Palmeirim, Luiz Augusto, portugisisk skald, f. 1825,
tjenstgjorde några år såsom officer och fick derefter
en syssla vid ministeriet för offentliga arbeten samt
blef medlem af kongl. akademien i Lissabon. Hans
diktsamling Poesias (1851; flere uppl.) tillvann
honom vedernamnet »Portugals Béranger». P. har vidare
författat Galeria de figuras portuguezas (1878)
samt noveller, lustspel på vers m. m.
Palmella Lyngb., bot., ett protofyt-slägte,
som utgör typen för en egen familj, Palmellaceae,
bland de klorofyllförande algerna. Cellerna äro i
allmänhet klotrunda, antingen fria eller förenade
till kedjor eller andra former. Ofta äro cellväggarna
slemartade. Cellkärnor finnas i regeln, och hos
en del palmellacéer alstras svärmsporer. Stundom
döljes det gröna klorofyllet af ett rödt färgämne
eller en röd olja. Palmella-arter förekomma
ganska allmänt i sött vatten och på fuktiga
föremål, vare sig jord, sten eller trä, å hvilka
genom dessa alger bildas ett grönt öfverdrag.
O. T. S.
Palmella, Dom Pedro de Sousa-Holstein, hertig af
P., portugisisk statsman, f. 1781, hade bl. a. varit
ombud för Portugal å kongresserna i Wien och Paris
(1814–15), då han efter 1820 års revolution i Portugal
fick uppdrag att resa öfver till Brasilien för
att underrätta konung Johan VI om ställningen. Han
återkom i dennes följe och blef i Juni 1823, efter
den nya konstitutionens upphäfvande, utrikesminister,
ministerpresident och markis. I grunden var han
emellertid ganska hofsam och frisinnad samt stärkte
konungen i hans försonliga sinnelag, till stor
missräkning för det absolutistiska partiet. Vid
dom Miguels statskupp d. 30 April 1824 tog han
sin tillflykt till ett på Tajo liggande engelskt
krigsskepp, men återinträdde i ministerpresidiet,
sedan konung Johan med engelskt ryggstöd blifvit herre
öfver situationen. 1825 blef han sändebud i England
och 1827 åter utrikesminister, men måste rymma fältet
för dom Miguels troninkräktning 1828 och återkom,
först då den unga drottning Marias fader, kejsar Pedro
I af Brasilien, lyckades näpsa usurpatorn. P., som då
(1832) åter trädde i spetsen för en ministèr, befanns
dock vara väl mycket försonlig mot migueliterna
och måste snart draga sig tillbaka. 1834 utnämndes
han till hertig och satt derefter ännu två gånger
i ministèren, 1835–36 såsom utrikesminister och
Maj–Okt. 1846 såsom till en början ministerpresident,
snart blott finansminister. Död 1850.
1. Palmén, Johan Filip, friherre, finsk rättslärd,
universitetslärare och ämbetsman, född i Björneborg
d. 31 Okt. 1811, student i Åbo 1827, filos. magister
1832 och jur. kandidat 1836, egnade sig under några
år åt praktisk juridisk verksamhet, men bestämde sig
sedermera för universitetsbanan, blef jur. licentiat
1839, adjunkt vid universitetet i Helsingfors
i Finlands allmänna samt romerska och ryska
lagfarenheten 1840 samt jur. doktor s. å. Sedan han
1840–44 förestått professur, utnämndes P. 1844 till
professor i romerska och ryska lagfarenheten. 1853
öfvertog han professuren i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
