Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat / 691-692 (1888) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pansarfartyg ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

framträdde först i senare hälften af
1300-talet. Pansarskjortan uppträdde i tämligen
olika former. Från 8:de till 11:te årh. bars den
enkla ringskjortan, en läder- eller tygtröja med

påsatta ringar. Från 10:de till 12:te årh. nyttjades
fjäll- eller rutformiga jernplåtar i st. f. ringar;
och af de engelske tempelriddarnas grafstenar från
13:de årh. finna vi, att riddarna då buro fotsida
sådana. I 13:de årh. nyttjades korazin eller jazerin,
en skjortlik klädnad af brokigt tyg, invändigt
belagd med metallfjäll, hvilkas förgylda nitar
syntes utvändigt på tyget. Äfven bars från 9:de
till midten af 13:de årh. en pansarskjorta af till
hälften på hvarandra lagda hoplänkade metallringar,
hvilka i följande årh., genomdragna af läderremmar,
bildade ett fult och obeqvämt skyddsplagg. Tråden
till ringarna smiddes för hand ända till år 1306,
då smeden Rudolf i Nürnberg uppfann sättet att
draga metalltråd. Pansarskjortan nyttjades af en del
österrikiskt kavalleri ännu i första schlesiska
kriget (1740–42). I Norden kallades den brynja.
H. W. W.

Pansarslårna, Pseudopus, zool., bilda ett slägte inom
familjen sidoveckade (Zonuridae) af ödlornas ordning
och kräldjurens klass. Framfötter saknas, och af
bakbenen återstår blott en liten stump på ömse sidor
om analöppningen. Kroppen är ormlik, lång, valsformig,
nästan lika tjock som halsen, något sammantryckt från
sidorna och försedd med dubbel sidofåra; stjerten är
smal och en tredjedel längre än kroppen. Hufvudet
är fyrkantigt, utdraget och framåt tillspetsadt;
gomtänderna stå i en enda rad; tungan bär i sin främre
del korniga, i sin bakre trådformiga vårtor. Den enda
till detta slägte hörande arten är scheltopusiken,
P. apus, som är hemma i sydöstra Europa, vestra
Asien och norra Afrika på gräsrika, buskbevuxna
ställen. Djuret lefver af snäckor, insekter och möss,
ja äfven af huggormar. Scheltopusiken är lätt att
hålla i fångenskap. Får han härunder krypa fritt
omkring i rummen, anställer han flitigt jagt efter
allehanda ohyra, särskildt efter de mångenstädes
så talrika kackerlackorna. C. R. S.

Pansartorn. Se Pansar och Pansarfartyg.

Pansarödlor, zool., detsamma
som krokodildjur (se d. o.).

Panseron [panssörå’ng], Auguste, fransk sånglärare,
f. 1796 i Paris, d. derstädes 1859, studerade vid
konservatoriet och erhöll Prix de Rome, hvarefter han
i Bologna under Matteis ledning inhemtade kunskap
i kontrapunkt, men i synnerhet lade sig vinn om
undervisningsmetoderna för sång. Återkommen till
Paris, fick han först anställning såsom ackompanjatör
vid komiska operan, blef 1826 sånglärare vid
konservatoriet och 1836 utnämnd till professor i sång
vid nämnda institution. P. författade flere sångskolor:
A B C musical, solfeggier för mezzosopran, baryton,
alt, Méthode de
vocalisation, m. fl. instruktiva verk, en harmonilära,
benämnd Traité de l’harmonie pratique et de modulation,
samt Mois de Marie, utgörande 1–3-stämmiga motetter,
hymner och mässor.

Pansi. Se Junnan.

Panslavism (af Grek. pan, allt, och folknamnet
slaver), sträfvan efter en sammanslutning emellan
alla slaviska stammar i politiskt afseende eller
i kultur (religion, språk o. s. v.). Anhängarna af
detta sträfvande benämnas panslavister. Första
upphofvet till ett sådant sträfvande är att söka
i de historisk-filologiska studier, genom hvilka
slavistiken grundlades i slutet af 1700- och början af
1800-talet. Den slaviska filologiens fader är tsjechen
Josef Dobrowský (f. 1753, d. 1829). Såväl i Ryssland
som i Böhmen sträckte sig det lärda intresset till
samtliga slaviska stammar. Under 1830- och 40-talen
upprättades vid de ryska universiteten lärostolar
för slaviska språk, hvilkas innehafvare vanligen
genom studieresor bland stamförvandterna utanför
Ryssland förberedde sig till sitt kall. Så utbreddes
bland de bildade klasserna kunskap om och deltagande
för de icke-ryske slaverna. Bland de vetenskapsmän
(hörande till olika slaviska stammar), som egnade
sig åt den slaviska filologiens tjenst, verkade
de fleste utan praktisk-panslavistiska syften,
somliga t. o. m. fientligt stämda mot dylika. Men
dels ur den kunskap om slavisk historia och slaviska
traditioner, som förmedlades genom desse forskare,
dels ur den nationella rörelse, som i början af 19:de
årh. genomgick alla Europas folk och som på slavisk
botten gaf upphof åt den slaviska renaissancen,
framväxte den praktiska (literära eller politiska)
panslavismen. Blodsband och gemensamma minnen å
ena sidan, å andra sidan behofvet af skydd för
nationaliteten mot de faror, som hotade från en
öfvermäktig främmande odling i förbund med främmande
herrar, födde tanken på en yttre sammanslutning
mellan de slaviska folken; och då det egentligen var
de mindre vest- och sydslaviska stammarna, som kände
sig hotade i sin nationella tillvaro (genom tyskar,
magyarer, greker och turkar), så måste de helt
naturligt sätta sitt hopp till det i yttre afseende
mäktiga ryska riket. Alltefter olika förhållanden
måste naturligtvis den samslaviska idén te sig i
något olika form.

I Ryssland står panslavismen historiskt i förbindelse
med slavofilernas mystisk-spekulativa, på hegelianism
och romantik byggda läror om slaverna såsom »det
utvalda folket», kalladt att grundlägga en ny
civilisation, sedan den utlefvade vesterländska
odlingen gjort bankrutt. Naturligtvis måste de
katolske slaverna återvinnas för den »rätta tron». För
politisk agitation fanns visserligen under Nikolaus
(1825–55) ingen plats. Men Pogodin utvecklade
programmet i förtroliga meddelanden till grefve
Uvarov. Sevyrev, bröderna Kirejevskij, Chomakov,
Samarin, Hilferding, K. Aksakov o. a. bearbetade den
allmänna meningen i tidningar och tidskrifter, Jazykov
och Chomakpv jämväl i lyrisk form. Efter Krimkriget
och Nikolaus’ död fick rörelsen luft. Dess förnämsta
språkrör blef

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>