Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pantsjatantra ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förnyelse under tio år, ett stadgande, som i denna sin
allmänhet saknar motsvarighet i öfrig modern rätt. –
Der panträtt är förenad med besittning, uppkommer
på grund deraf ett särskildt rättsförhållande med
skyldighet för pantgifvaren att ersätta panthafvaren
af denne å panten nedlagda nödiga kostnader och
med förpligtelse för den senare, som i regeln
ej får bruka panten, att sörja för dess vård och
redovisa för dess afkastning, det senare dock endast
så framt det ej öfverenskommits, att afkastningen
utan vidare skall gå i godtgörelse för räntorna å
skulden, s. k. antikretisk pant. Omvändt ligger vid
hypotek å pantegare ansvaret för att panten ej genom
vanvård försämras, vid äfventyr enligt svensk rätt
att panthafvaren eger att före förfallotiden derur
njuta betalning för sin fordran (Inteckningsl. § 31).
A. W.
Pantsjatantra (Pancatantra). Se Bidpai och
Indiens språk och literatur, sp. 556, 566.
Panu, Finsk mytol., var hos fornfinnarna eldens
gud, hvarför ock P. och Tuli (den materiella elden)
ofta begagnas såsom parallelord. P. säges vanligen
vara Päivän poika, »solens son». Åt samma himmelska
ursprung syftar den runa, som berättar, att Ukko
eller, enligt andra varianter, Väinämöinen och
Ilmarinen slogo eld i molnen, hvaraf sedan en gnista
föll ned till jorden och brände der mycket, innan
den blef fångad. Panula var P:s hem och Panuttaret
hans döttrar. En bland dessa, Nunnus l. Höyhennys,
anföres i en ursprungsruna såsom moder till Tuli.
O. G.
Panum, Peter Ludvig, dansk fysiolog, född i Rönne
d. 19 Dec. 1820, blef student i Kiel 1840, tog
medicinsk examen i Köpenhamn 1845 och utsändes 1846
till Färöarna för att studera och bekämpa en der
utbruten elakartad mässlingsepidemi, hvilken resa gaf
honom ämne till intressanta meddelanden om färingarnas
lefnadssätt och sanitära förhållanden (1847). Ett
liknande uppdrag erhöll P. vid kolerans utbrott i
Bandholm och Korsör 1850. Han blef med. doktor 1851
samt professor 1853 i Kiel och 1864 i Köpenhamn,
hvarest han ifrigt arbetade för inrättandet af ett
fysiologiskt laboratorium och gaf åt studiet af sin
vetenskap en dittills okänd utveckling och betydelse
för läkarebildningen såväl genom sina föreläsningar
som genom grundliga undersökningar. Den af P. i
Danmark införda vivisektionen invecklade honom 1879 i
en häftig strid med djurskyddsvännerna. Framförallt
sträfvade han att ur vetenskapen draga praktiskt
gagneliga resultat, såsom genom framställning af
blodmjöl och kraftbröd (glutenbröd) samt allmänhetens
upplysning om näringsmedlens värde, hvarom han
utgaf en särskild broschyr 1866. År 1884 stod P. i
spetsen för den internationella läkarekongressen i
Köpenhamn. Redan i Kiel skref han, utom några smärre
afhandlingar, Physiologische untersuchung über das
sehen mit zwei augen (1858), Über die entstehung
der missbildungen (1860) och Experimentale
untersuchungen zur physiologie und pathologie der
embolie, transfusion und blutmenge (1864), af hvilka
de två sistnämnda hafva varit banbrytande för
vetenskapen. Derefter utkom en vidlyftig Haandbog
i menneskets fysiologie (2 bd 1865–72), hvaraf
enskilda delar utgifvits i ny bearbetning, Bidrag
til kundskab om misfostrenes fysiologiske betydning
(1877) och slutligen en öfversigt af Det medicinske
fakultets oprindelse og historie indtil 1766
(1879–80). P. dog d. 2 Maj 1885. Han var ledamot
af den svenska vetenskapsakademien (1876) och af
Vetenskapssocieteten i Upsala (1877). E. Ebg.
Panyasis, berömd forngrekisk skald från Halikarnassos
i 5:te årh. f. Kr., var samtida och beslägtad med
historieskrifvaren Herodotos. Under titeln Herakleia
efterlemnade han en vidlyftig episk dikt i 14 böcker,
hvilken behandlade Heraklessagan i hela dess
omfattning. Denna dikt var hållen i den homeriska
sångareskolans stil och har af den alexandrinska
kritiken erhållit ett mycket berömmande vitsord,
hvilket icke jäfvas af de fragment, som kommit till
vår tid. De äro utgifna af Tzschirner (1842) och af
Kinkel i samlingen »Epicorum graecorum fragmenta»,
I (1877). Äfven namnes P. såsom författare till en
dikt på elegiskt versmått med titeln Ionica. A. M. A.
Panzer. 1. Georg Wolfgang Franz P., tysk bibliograf,
f. 1729, d. 1805 såsom förste pastor vid S:t
Sebalduskyrkan i Nürnberg, utgaf bl. a. Entwurf
einer vollständigen geschichte der deutschen
bibelübersetzung D:r Martin Luthers vom 1517–1581
(1781; 2:dra uppl. 1791), Annalen der älteren
deutschen literatur (1788–1805) och Annales
typographici (11 bd, 17915–1803). – 2. Georg Wolfgang
Franz P., tysk läkare och naturvetenskapsman, den
föregåendes son, f. 1755, d. 1829, skref ett arbete
med titel C. v. Linnés vollständiges pflanzensystem
(1782) samt utgaf det förtjenstfulla illustrerade
verket Faunae insectorum Germaniae initia (110 h.,
1785–98; forts. af H. Schäffer).
Páo (Port., egentl. trä). Se Mespilodaphne.
Paola, stad uti italienska prov. Cosenza, vid
Tyrrhenska hafvet. 8,736 innev. (1881). Handel med
vin och sydfrukter. I närheten föddes stiftaren af
minimernas orden Frans af Paola.
Paoli, korsikansk slägt, utmärkt för sitt patriotiska
sinnelag och särskildt för sitt deltagande i de
på 1700-talet gjorda försöken att med våld befria
Corsica från främmande herravälde. – 1. Giacinto P.,
f. 1702, till yrket ursprungligen läkare, blef 1735
tillika med en annan bepröfvad patriot, Giafferi,
korsikanernas general i kampen mot Genua. Efter Teodor
v. Neuhofs ankomst till ön (1736) stod han till en
början i godt förstånd med denne, men visade snart,
liksom öns andra ledande män, kallsinnighet mot
den till konung valde främlingen. Vid fransmännens
ankomst till Corsica 1739 drefs P. i landsflykt. Han
begaf sig till Neapel och fick der befälet öfver
ett regemente utvandrade korsikaner. Död derstädes
1768. – 2. Pasquale P., den föregåendes son, f. 1726,
följde 1739 sin fader till Neapel, men återvände
till fäderneön under fortgången af det åter upptagna
frihetskriget och blef 1755 Corsicas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
